- 2018:02
- Publicerad:
ur Bastudikterna
Skribenten och konstkritikern Mathias Jansson om bastuns alkemi.
Stadsbastuns jämna värme
den glasade väggen
det skarpa ljuset
främmande människor
som kommer och går
som de vill
Kan det betraktas
som något annat
än en värmestuga
för badhusets gäster?
Finbastun
designad till varje skruv
med förkromade termometrar
och kopparsmidda skopor
där man sitter och jäser
efter parmiddagen
Kan det betraktas
som något annat
än en värmelåda
för 08:or?
Nä, tack vet jag
den kåddrypande furubastun
där mörkret fylls av
tjutet från vedklabbarna
som pinas i den
helvetetsvarma kaminen
värmen som kompakt
tränger sig in i varje por
och ångan från vattnet
som bränner
ända ner i lungorna
tills du slutligen
tvingas kapitulerar
ut i den stjärnklara natten
och tacksamt bitchslapas
av minus tjugo graders kyla.
Årorna droppar tysta
på den spegelblanka
tjärnen
öringen nafsar slött
efter flugan på ytan
Från ekan ser jag bastun
en vit rök som slingrar sig
upp mot den ljumma tystnaden
Dörren slås upp med en smäll
fyra frodiga kroppar
lunkar ner mot bryggan
som gungar till under tyngden
med ett rop försvinner
de ner i den
mörka avgrunden
Svallvågorna
sprider sig över tjärnen
får ekan att guppa till
innan de frustande
pustande kravlar sig upp
som lata sälar ligger de
på bryggan och flämtar
en stund efter andan.
Bastuns alkemi
det hårda ämnet
veckotrötta kroppar
stelna muskler och leder
blygrå själar
som hettas upp
i träkammarens inre
förångas
mjukas upp
transpirerar
medan alkoholer tillsätts
destilleras
förbränns och renas
transformationen
när den svettiga kroppen
varmt glödande
hastigt kyls ner
och ur snön uppstiger
man som en ny människa
Text Mathias Jansson
Stöd Tidningen Kulturen
