2018:02
Publicerad: 05 mars, 2018

Ord ur ett mörker

BOK | Bo Bjelvehammar har läst Mare Kandres samlade dramer och möter ett författarskap som präglas av ett egensinnigt och rakt språk, och av författarens stora förmåga att blottlägga människans inre drivkraft och i den spegla dragkampen mellan gott och ont.

Mare Kandre
Pesthuset och andra pjäser
ellerströms

Mare Kandre (1962–2005) blev känd som en av de främsta författarna i sin generation, med ett tiotal böcker - romaner, novellsamlingar och prosalyrik. Före bokdebuten var hon dessutom punksångare och serietecknare. Nu finns hennes dramatik för första gången i bokform, Pesthuset och fyra andra pjäser (ellerströms).

Det handlar alltid om namnlösa människor eller grupper av individer, människorna har en bokstav som beteckning eller en siffra, de kan även ha en benämning efter sin familjefunktion. Men, de är aldrig framträdande genom namn eller titlar.Dateringen är osäker, men det äldsta stycket Vilse är från 1986 och är det enda av dramerna som satts upp, vilket är märkligt. De flesta förefaller vara bortom tiden och verkar högst aktuella. Två av dramerna är tidigare publicerade, men tre är funna i hennes efterlämnade dokument. Det finns i dessa texter gods av gemensamhet. Det handlar alltid om namnlösa människor eller grupper av individer, människorna har en bokstav som beteckning eller en siffra, de kan även ha en benämning efter sin familjefunktion. Men, de är aldrig framträdande genom namn eller titlar.

Miljöerna är mörka, unkna och ogästvänliga; orden stiger ur mörker, inte sällan är det skrämmande förhållanden – där kampen för att överleva är grundläggande. Många av de närvarande befinner sig i utsatthet, under hot och förtvivlan, i vardagliga krigstillstånd, som inte känns lång borta just idag. De är avskilda, instängda och vet inte vad som kommer att ske. Denna ovisshet gnager och tär på varje individ och på relationerna mellan människorna.

Av naturliga skäl anlägger många både en självupptagenhet och en inåtvändhet, för att klara en dag och förbereda sig för nästa. Energin och kraften räcker inte längre. Det kan vara två flickor som i Vilse, eller två helt oförenliga människor som i Poeten och kritikern, som lever i symbios. De föds upp på irritation och grälsjuka. De kan inte vara utan varandra, men de lever i en svinstia. Mare Kandre har ett eget, avskalat och rakt språk. Hon skapar sin egen värld, där det absurda inte sällan tar över det verkliga.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Barnen i pjäserna är ofta utsatta – ett barn som skriker plågas.Barnen i pjäserna är ofta utsatta – ett barn som skriker plågas. Det händer mer än en gång att ord om barnamord på ett kväljande sätt krälar över sidorna, inte minst i pjäsen Tre veckor på jorden. Det styr diskussioner, gräl och rädslor; det lilla barnet råkar riktigt illa ut. Även i titelpjäsen Pesthuset handlar ett av huvudspåren om barn. Två män sitter i karantän i ett hus, det ska vara tjugo dagar, men det räcker några dagar till innan befrielsen kommer. Det är en ren dystopi.

I det första dramastycket Fyra röster är det systrarna Brontë som berättar om sin oro och om sin väntan på brodern Branwell. Händelsen tilldrar sig en alldeles särskild dag 1848 i bostaden i Haworth i Yorkshire. Det är mästerligt skildrat, detta hur systrarnas oro, styr deras tankar och handlingar. De har stort tålamod i omsorgen om sin destruktive och oansvarige bror. De är just detta seende inåt som är Mare Kandres styrka. Hennes stora förmåga att blottlägga människans inre drivkrafter och i det detta spegla dragkampen mellan goda och onda krafter.