• 2018:02
• Publicerad: 02 mars, 2018

Orpheus och den mystiska läran

Var finns poesin? Guido Zeccolas om den mystiska diktkonsten som situerad i skärningspunkten mellan det Apolloniska och Dionysiska – mellan kultur och natur.

Orpheusläran? Att tala om lära är kanske fel. Orpheus berättar om myter, men det är med berättelsen om myten som hans tänkande, eller snarare intuition börjar ta form.

Dionysos och Eleusis är Orpheus utgångspunkter, Orpheus berättar om gudens historia och han förkroppsligar en mystisk initiation. Orpheus spelar på lyran och sjunger, han underhåller Apollon som här visar ett mjukt ansikte, guden som tillåter att man sjunger om Dionysos.

Poesin, som tillhör Apollon, kan inte ”yttra” Eleusis ord, den kan alludera, förbereda, åkalla dem, men även den aspekten är apollonisk. Orpheus är Apollons präst, han prisar de gudar som maskerar Aletheia (sanningen). Det rituella bruket av den orfiska poesin är detta: förbereda den mystiska extasen genom sakrala ”föreställningar”. Även om det är precis extasen och dårskapet som skapar Orpheus diktande. Detta avslöjar någonting intressant och anti-nietzscheansk: Dionysos och Apollon är evigt bundna till varandra. Orpheus sjunger ord som inte går att avslöja annat än mystiskt.

Den orfiska poesin är något helt annat än den grekiska tragedin även om några texter kläder sig i dramatiska former.Den orfiska poesin är något helt annat än den grekiska tragedin även om några texter kläder sig i dramatiska former. Den orfiska myten är del av Eleusis föreställningar men enbart i en mimisk form. Ändå kan vi här skåda en möjlig analogi mellan tragedin och sång. Enligt Nietzsche innebär den dionysiska berusningen och orgien ett intrång i den kalla och tysta apolloniska världen. Däremot kan vi i den orfiska dikten finna ett dionysiskt innehåll berättat genom apollonisk form. Detta eftersom Orpheus först och främst är apollonisk form och sång, det vill säga ord, musik, sken, men till sitt innehåll är han passion och slöseri (dépense för att använda Georges Batailles begrepp).

Nietzsche uppmärksammar polariteten mellan Apollon och Dionysos medan Orpheus vittnar om deras försoning. Orpheus själv skapar inte denna försoning, han vittar om den och dör söndersliten av gudarnas kamp. Nietzsche begriper Apollons illusoriska essens och att den orfiska poesin vittnar om illusionen i många av sina myter, men det som Orpheus berättar ska inte tolkas som konstmagi, som flod av illusoriska bilder eller som tröst från livsångesten.

Den apolloniska aspekten hos Orpheus är mystisk, esoterisk, hans språk är vishetspoesi.

Skenet är inte ren illusion hos Orpheus, en kontraposition mellan en fiktiv dimension och verkligheten, utan den är verkligheten, just därför att den berättar om det gudomliga.

Det finns ingenting verkligare än gudarna. Gudarnas värld vittnar om det osägbara: den mystiska extasen.

Den mest orfiska av alla gudinnor, Mnemosyne, minnets gudinna och musernas mor, leder genom det förflutna och poesin till den stora initiationen, varifrån gudarnas illusoriska bilder kommer.

Det finns ingenting verkligare än gudarna. Gudarnas värld vittnar om det osägbara: den mystiska extasen.Att tänka att verkligheten bara finns i minnet av det förflutna är ett tecken på transcendens, inte bara på grund av den antihistoriska och pessimistiska aspekten, utan därför att den pekar på en ”absolut”, metafysisk ort. Tack vare Mnemosyne kan vi experimentera med detta under vår ”tid”, det vill säga under vår livstid. På det är sättet blir Orpheus transcendens även immanent. Hans pessimism blir också positiv, precis som Dionysos lär oss.

De orfiska gudarna är något annat än det som de stora filosoferna med sina principer hade i huvudet när de grundade den västerländska ”civilisationen” (Platon, Sokrates, Aristoteles). De kommer efter Orpheus. Menemosyne lär oss att begynnelsen av alla minnen, innan tiden ens har börjat, är den mystiska läran. Tiden som måste nås under resan tillbaka till det förflutna, tiden som är utan tid, de oändliga generationerna av gudar och människor… allt detta är ingenting annat än en lek, en illusorisk lek. Men mot denna lek kan inte ens nödvändigheten (gudinnan Ananke) göra någonting.

Orpheusgudarna är inte del av skenet, illusionen, de tillhör en annan värld. Framförallt Dionysos och hans livsform: leken. Den orfiska myten om titanerna som sliter sönder Dionysos är en esoterisk ledtråd som visar oss separationen mellan vår värld och gudarnas värld. Det esoteriska är Dionysos spegel, ett objekt som förekommer i de mystiska ritualerna, och Titanerna förintar den Dionysos som stirrar på bilden av sig själv genom spegelns förfrämligande verkan.

Spegeln som illusion, därför att det vi ser i en spegel inte är verkligheten, det är bara en reflex.

Men vi tittar i en spegel för att känna igen oss. Ännu mer: världen själv är en spegelbild.

Här, den lysande intuitionen av Orpheus: Dionysos tittar i spegeln och ser världen!

Teman om illusion och medvetenhet blandas med varandra och bara så blir dessa teman lösta.

Guden attraheras av denna leksak: spegeln, där han ser okända och färgstarka bilder.

Men det som Dionysos ser är det vi kallar värld, verklighet. Att spegla sig innebär att identifiera sig med världen, att känna igen oss som människor. Det som fascinerar mest i Orpheus värld är att ingenting är definitivt och orubbligt, allt skiftar mellan uppenbarelse och försvinnande även om allt tillhör samma enhet.

Detta är kanske diktandets verkliga betydelse.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.