Foto: jplenio

Turisterna



En roman av Joakim Muschött som kommer att gå som följetong i TK under året. Kapitel 1.



1. Om hur turisten anländer och bekantar sig med några människor.

En svag bris från söder krusade ytan utan att störa sjösandsländornas äggläggning. Hannarna var döda men honorna levde. De svävade i tiotusental ovanför skogssjön och for sedan lodrätt ned med stjärtspröt i vattnet där de med ett snabbt ploppande ljud släppte sina ägg. Det var så många att man kunde förnimma deras små vingar slå i den varma julikvällen.

Alla klarade inte det hastiga doppet. Öringen hade samlats i viken och nu passade de på att hugga för sig av de stora dagsländorna då de bröt vattenytan. Deras glupska plask hördes då och då, flankerade av ringarna som spred sig över sjön. Men alla öringar gick inte och åt dagsländor. En del nöjde sig med att hugga för sig av larver och nymfer och andra insekter som simmade strax under vattenytan och väntade på att kläckas, vilket fick ytan att endast virvla till då de hungriga fiskarna drog fram strax under den.

I delar av vikarna lurade gäddorna. De höll sig i de få vassruggar som sjön hade, där deras grönskimrade kroppar kunde få gömsle och därmed minimera sträckan som krävdes för att överrumpla en förbipasserande bytesfisk och därefter sluka den mellan de kraftiga käftarna. Gäddan åt allt som kom i dess väg. Efter vårens lek var honan helt utsvulten och när hannen hade överlämnat sin arvsmassa till henne, blev han ofta uppäten av sin käresta.

Solen låg strax vid himlens fäste och spred fortfarande sin värme över vattnet och vikens stränder. Överallt var det mygg och knott. De svärmade runt den lilla renflocken som uppehöll sig i skogen. Skällkon hördes tydligt. Renarna betade av den lav och svamp som fanns och brydde sig inte mycket om blodsugarna. Man hade dessutom sagt att värmen skulle hålla i sig och om det stämde skulle mygg och knott till slut inte orka komma fram på dagen utan invänta kvällningen. Deras territorium skulle övertas tillfälligt av bromsarna, vilka redan hade spridit sig i luften här och där och vars kroppar tydligt markerades i mörkblått eller smaragdgrönt.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Denna norra vik smalnade av mot mossarna i änden och kantades av framför allt tall som i stora skaror stod samlade runt tjärnen. Tidigare under dagen hade deras kronor gungat i vinden, men nu rörde de sig endast svagt då och då i brisen. Vid den här delen av stranden stod de flesta furorna raka som på led, men här och där tronade också en kroktall som vriden i sin utformning delade utrymme med några knotiga fjällbjörkar som också passade på att visa sig bland träden. Det var den första dagens kväll.

Turisten steg ned mot vattnet från sandåsen, där han hade stått och blickat ut över sjön. Han var lång och smal och klädd i gröna kamouflagekläder. Under den svarta hatten stack ljuslockigt hår fram och bakom ett par svarta solglasögon doldes hans små blåa ögon. Några dagars blond skäggstubb prydde hakan och i bältet hängde en lång jaktkniv i en svart skinnslida. Då han kom ned och satte foten på myren, sjönk hans kängor ned lite i vattnet och den friska doften från dagarnas kraftiga regn nådde honom. Luften var hög och klar som den alltid är efter ett oväder i fjällen och björklöven glittrade fortfarande i kvällssolen. Han ställde ned ryggsäcken på torr mark och lutade de två fiskespöna mot den. Han hade både ett flugspö och ett spinnspö med sig, trots att detta kunde vittna om osäkerhet och obeslutsamhet, två egenskaper som ingen hanne ville kännas vid, eftersom de av det omgivande samhället betraktades som tecken på svaghet. Turisten var inte en svag människa. Han var en stark hanne. Kent hade kallat honom loser, men han skulle visa honom. Turisten skulle ta sig till ParadiseCove – drömmarnas ö. Och det skulle nog få tyst på Kent.

Från myren han stod på hade någon lagt grenar över till en flytmosse och dessa grenar fungerade som bro om man gick försiktigt. Ett för hastigt steg kunde sluta illa, trots att sträckan bara var en dryg meter. Grenarna var hala efter regnen och när han närmade sig dem sjönk han sakta ned i den fuktiga marken så att kängorna blev helt täckta av vatten. Doften av blött ängsgräs steg upp mot honom. Han satte foten prövande på grenarna och konstaterade att de skulle hålla om han ville gå ut på mossen. Han hade lärt sig sedan tidigare att det bästa sättet att korsa en grenbro var att ställa sig vinkelrätt mot den och sedan gå med sidan först för att få maximal balans. Det kändes utmanande att försöka ta sig över och det var inte värt risken. Ute på flytmossen var dessutom en klyka nedstucken i det mjuka underlaget, en sådan som spinnfiskare täljer till och använder för att luta sitt spö emot då de kastmetar. Turisten skulle aldrig få för sig att kastmeta. Inte längre. Han var flugfiskare.

Svetten blänkte här och där i hans panna och mygg och knott turades om att ta plats i ansiktet. Då det stundtals blev för mycket för honom, tröstade han sig med att det bara var honorna som suktade efter hans blod. Om han inte gav av sitt blod, skulle inte myggens avkomma kunna frodas och överleva. Likadant var det med människohonorna. Även de behövdes hans kroppsvätskor för sin avkommas skull.

Turisten såg sig omkring. Han hade gått lite fel. Han hade siktat på den öppna ytan hundra meter därifrån, vilken han tidigare använt som tältplats, men i sin iver att komma ned till sjön hade han gått för mycket norrut. Det gjorde ingenting. En bit längre bort såg han vinterledens röda kryss och den öppning i skogen där leden mot Käringsjön drog fram. En bit därifrån fanns den stora tallen och skylten med sjöns namn, därefter björksly och en igenvuxen husgrund från den övergivna samebyn som utgjorde början på den glänta han letade efter.

Ryggen ömmade efter vandringen och han kände det ännu mer då han reste sig upp. Trots det krängde han på sig ryggsäcken igen och började gå söderut längs sjöns västsida. Packningen han bar på var tung. Förutom kläder, mat och tält hängde även en rödaktig spade utanpå ryggsäcken, fastsatt med en läderrem. Vid första anblicken såg det ut som en leksak, enbart en dryg halvmeter lång, men redskapet var ett sådant som användes av en soldat eller av någon som köpt den på arméns överskottslager. Turisten var inte soldat.

Han hade inte ens gjort lumpen. Turisten var en hanne från Stockholm som varje sommar återvände till den här sjön. Hans sjö. Och just det här året var extra viktigt, eftersom han hade bestämt sig för att bli en hållbar fiskare och njuta de fördelar som följde med det.

Alla nyanser av grönt. Från tallens mörkgröna barr till lappvidets blekgröna. Mossor. Björklöv som prasslade och kastade av sig vätan på honom då han passerade. Överallt blåbärsriset med sina befruktade blommor som började formas till bär. Och den friska doften av fuktig skog.

På grund av all grönska framträdde den gula reflexen extra tydligt. Han kunde skönja den precis vid den lilla källan som regnen inte låtit torka ut, utan nu lät sitt vatten porla fram ur myren på sin korta färd ner mot sjön. Förra gången han kommit förbi hade han trott att det gula var en plastpåse som någon slängt ifrån sig, men sedan hade han sett att det var en del av ett GPS- halsband.

Han satte ned säcken i riset, steg fram och förde grönskan åt sidan. Allt låg kvar som han hade lämnat det för en dryg månad sedan. Snaran satt fortfarande kvar runt halsen på varghannen, men kroppen var mycket mer illa tilltygad än förut. Vargen låg på marken med öppna ögon och tungan ute, men då turisten sett den förra gången hade den hängt från en björk, strypt med sin egen kroppsvikt. Då hade han lossat den från trädet så att det döda djuret fallit ner på marken. Och därefter funderat ett slag över vem som kunde ha gillrat fällan. Vem ville inskränka naturen vid hans sjö? Lite senare hade han fått svaret. Och då hade han fått användning av arméspaden.

Tanken var ju att han skulle hålla sig i skinnet, men det var minsann inte så lätt med tyska jägare som strök omkring vid hans sjö och ströp vargar. Och han kände sig alltid så jävla stark efteråt. Den som dödade en varg förtjänade heller inte att leva. Och han visste att han inte var ensam om den uppfattningen. Så nu vilade de tyska jägarna i myren.

Han tittade på vargen. Några av tänderna lyste emot honom, framvuxna genom det ruttnande köttet. Han kom att tänka på den gäddskalle han som tonåring satt upp på vedboden med en spik sedan han skilt huvudet från kroppen. Gäddan hade inte varit särskilt stor, kanske 1,5 kilo, men sedan ögonen tagits av fåglarna och gäddskallens kött ruttnat bort, hade de sylvassa tänderna synts tydligt. Sedan hade fiskens hela skelett framträtt. Nu fiskade han inte gädda längre. Det fick andra göra. Folk som enbart använde spinnspön. Folk som inte skulle till ParadiseCove – drömmarnas ö.

Varghannens kropp var spänd och såg ut som om den var färdig till anfall.

Ansiktet var förvridet och ögonhålorna gapade tomma. På halsen vid stålsnaran var det stora skavsår och spår av levrat blod. Pälsen var långhårig och gråaktig, luggsliten av fåglar och smutsigt blöt. Flugorna hade för länge sedan lämnat den och den luktade inte så mycket som den hade gjort då han sett den första gången.

Turisten hade suttit på huk vid vargen och reste sig nu upp. Han var lite orolig för sitt dricksvatten. Även om djuret varit dött länge och kroppen uttorkad, låg den lite för nära källan för att han skulle känna sig helt säker att dricka vattnet. Nu ångrade han att han inte hade flyttat djuret tidigare. Han svepte med blicken över sjön. Ingen annan källa fanns i närheten, men han hade druckit vatten direkt från sjön många gånger då källan torkat ut. Det gick också bra. Den tältplats han tänkte sig låg ett par hundra meter längre bort och där skulle vattnet vara tjänligt. Han gav vargen en sista blick. Sedan fortsatte han längs stranden.

När han gick förbi den stora tallen med den nya skylten med sjöns namn, kunde han se in i gläntan. Solen spelade mellan träden men sikten doldes av ett snår av ungbjörk. Den nya skylten var mycket mindre än den förra, men den var ordentligt fastspikad i barken och papperet var utskrivet på en printer. Han visste var den gamla skylten brukade ligga i gräset och hoppades att den fanns kvar.

Då han korsat vinterleden och tog sig fram genom ungbjörkarna på den lilla myren som sträckte sig fram till samernas gamla husgrund, tyckte han att han hörde röster.

Han stannade till. Jo, det var någon som pratade. Han kisade genom lövverket. Det han såg fick honom att sucka. Spinnfiskare. Det var två hannar som stod vid hans glänta där han tänkte sätta tältet. De stod vid strandkanten och slängde sin metall i vattnet och hade inte sett honom. Var skulle han nu tälta? En av dem, som hade en vidrigt smutsrosa keps på sig, skrattade till åt något. Turisten tog några ytterligare steg. Det var en hanne i gul väst som pratade.

- …så Ingemar hämtade smör i kylskåpet…

- Smör? avbröt Rosa kepsen. Det måste ju ha varit stenhårt!

- Nä, sa Gulvästen. Det var Lätta eller något mjukt skit. Sedan gick han tillbaka in i sovrummet där Roger och bruden låg och knullade. Ingemar såg brudens röv guppa i månskenet och då klev han upp i sängen och daskade in smöret i arselet på henne!

Gulvästen avbröt sig för han kunde inte prata av allt skratt. Han andades tungt och fortsatte. – Då hördes ett skrik från Roger: ”Nej, nej, Ingemar, det är jag! Det är jag!” Då hade de vänt på sig…

Gulvästen böjde sig bräkande av skratt. Rosa kepsen skrattade också, men det märktes på skrattet att han inte riktigt fattade vad som var roligt utan mest skrattade för att hans kompis gjorde det.

- Ingemar trodde ju att det var brudens röv, förklarade Gulvästen, men det var Rogers! De hade vänt på sig! Han tänkte ta henne i arslet!

Nu skrattade båda två. Gulvästens bräkande övergick i en hostattack. De blev avbrutna av att Rosa kepsens telefon ringde. Han vinkade avvärjande åt Gulvästen och skratten övergick i sneda flin. Rosa kepsen klämde fast telefonen mellan kinden och axeln och fortsatte fiska medan han talade i telefon. Det var ett kort samtal och turisten kunde höra att Rosa kepsen försökte tala om för någon var de befann sig.

Turisten kände sig irriterad. Han svettades. Det kliade i huvudet.

Kängorna kippade på myren. Även om han inte gått mer än en kilometer från bilvägen, värkte den tunga säcken redan på ryggen. Han ville inte sätta ned den på det våta underlaget och det fanns heller ingen möjlighet att obemärkt ta sig fram genom ungbjörkarna som bildade allt starkare vägg åt höger.

Dessutom skulle han bli dyngsur av allt regn som fanns i buskagen.

De båda hannarna tittade hastigt upp då han klev fram. Han nickade ett kort hej åt dem och Gulvästen sa ”tjena”.

Turisten såg inget tält i gläntan. Och snett framför honom i ängsgräset låg sjöns gamla skylt, en lång gråmurken träplanka med vinröda bokstäver. Han visste att skylten legat där i några år och varje gång han kom till gläntan kände han sig tacksam över att ingen ännu eldat upp den. Trots att den varit med ett tag kunde man tydligt läsa ”Styggtjärn” på den.

- Ska du flugfiska? frågade Gulvästen och nickade åt hans flugspö. Han hade på sig gula gummistövlar också och tillsammans med västen framträdde han skarpt mot den gröna fonden.

- Javisst.

Han var på väg att lägga till ”självklart”, men hejdade sig. Gulvästen blinkade menande åt sin kompis.

- Vad ska du med spinnspöt till då?

Turisten kände hur det hettade till i ansiktet. Hannarna gjorde sig lustiga över honom. Han funderade på vad han skulle svara, men Gulvästen fick syn på hans spade och gjorde stora ögon.

- Har du en spade med dig här ute?!

- Ja, svarade turisten kort.

- Vad ska du med den till? Och så lade han flinande till: - Gräva mask?

Turisten log mot dem bakom sina solglasögon. Det var så här det var att prata med spinnfiskare, tänkte han. De var vulgära och äckliga. Hannar som de här två representerade en förlegad tid. Jävla losers. De var inte hållbara. Och en gång hade han varit likadan. Nu var han inte det längre. Han var flugfiskare, i alla fall på god väg att bli.

Gulvästen nickade leende åt turisten.

- Glömde du metspöt hemma? Han lyste upp som om han fått en idé. Ja, du kanske ska kastmeta…?

De båda hannarna skrattade och därpå skrattade även turisten till och försökte låtsas som om han tyckte det var roligt. Men inuti hettade det i bröstet. Han såg ut över skogen. Skulle han säga att han precis börjat lära sig flugfiske? Nej, de skulle säkert bara håna honom. Skulle han drämma till dem med spaden? Det fanns många myrar här ute där han kunde gräva ned dem. Två snabba slag. Sedan skulle de sluta skratta.

- Jag försöker bli hållbar, slank det ur honom så ursäktande att han kände sig fånig. Varför gick han inte bara därifrån? Varför stod han och pratade med två spinnfiskare? Jävla losers!

Rosa kepsen gav honom en road blick och vände sig sedan ut mot vattnet för att se var hans blänke befann sig. I den smutsrosa huvudbonaden hängde en spinnare i sin krok. Han var annars klädd i helgröna kläder och med samma gula gummistövlar på sig som den andre. Lyste som en reklampelare.

Gulvästen vände sig mot turisten och talade till honom som om han vore ett barn:

- Du hade kanske tänkt slå upp ditt fina och hållbara tält här, men det är tyvärr upptaget.

- Jo, log turisten, jag ser det!

Det var det sista han tänkte säga. Inget mer. Gå nu, ben! Han kände hur det strama flinet i hans ansikte övergick i ett hånleende. Han skulle kunna få loss spaden innan säcken nådde marken. Men han hejdade impulsen. Han skulle hålla sig i skinnet och samtidigt kändes det bra att han hade solglasögon på sig, eftersom de två spinnfiskarna därigenom inte kunde se in i hans själ.

Gulvästen gav honom ett sista leende, vände sedan ryggen åt honom och fortsatte med fisket. Både han och den andra hannen hade två gigantiska håvar som hängde i sina hållare på deras ryggar. Sådana stora håvar hade bara spinnfiskare, tänkte turisten, ungefär som att de trodde att de skulle få torsk eller marulk på kroken.

- Jaha, sa han. Då får jag önska er en riktigt god fiskelycka! Gulvästen skrattade till.

- Skitfiske heter det, sa Rosa kepsen.

- Oj, flinade turisten. Gör det?! Med två fingrar mot den svarta hatten nickade han adjö mot deras ryggtavlor. Sedan steg han in i det våta buskaget och försvann i lövverket.

Ett snår med unga alar stod framför honom och då han gick in i det och fick delar av vätan över sig, sköljde irritationen över honom. Han svor tyst och ville skrika rakt ut av frustation. Han hade inte gett spinnfiskarna tillräckligt svar på tal för deras smädelser och kände sig som en idiot som gick och bar på två spön. Han visste ju att han skulle ha lämnat spinnspöet hemma! Han tänkte på Kent igen och ordet loser passerade svidande förbi.

Det var också påfrestande att hannarna i Gulvästens berättelse hade fått genomföra pungtömning. Han antog att dessa hannar blivit hållbara på något sätt, eftersom hållbarhet helt uppenbart var det nya receptet för framgång. Hursomhelst påminde det honom om den dåliga situation han själv befann sig i. Han ville också lyckas med honorna, men på senare tid hade det gått allt sämre och honan på jobbet som han kysst i urringningen på ett AW hade gett honom en tankeställare. Det behövdes en förändring. Någonting måste göras.

Felet skulle rättas till och sedan skulle han komma till ParadiseCove – drömmarnas ö. Dit åkte riktiga hannar. Starka hannar. Sådana som han. Därefter skulle han kunna välja och vraka bland honorna.

Framför honom reste sig en brant tallås som ett 100-tal meter längre bort sjönk ner mot sjön igen. Här fanns knappt någon stig. Leden mot Käringsjön gick längre norrut och följde vinterleden så gott den kunde runt myrar och vattensamlingar. Men här vid sjön var inte stigen särskilt tydlig. Det kunde antingen vittna om att inte så många gick runt sjön eller att de fiskare eller vandrare som var här struntade i udden som han visste låg där framför honom och i stället tog sig fram över åsen och sedan bort längs stranden den vägen. Men den vägen var för veklingar och losers. Turisten fortsatte att bana sig fram genom snåret och blev ordentligt blöt av vätan från löv och buskar. Det gjorde ingenting längre, regndropparna var en uppfriskande motkraft mot svetten som annars skulle torka in i hans ansikte.

Såväl ungbjörk som alsnår växte nära vattnet och bakom dem skymtade han en av de äldre bäverhyddorna. Den hade varit övergiven redan första gången han kommit till sjön, men på den tiden hade bävrarna ändå bott kvar i närheten och synts då och då simma omkring och leta björk. Den nya hyddan hade då legat längre i den lilla vik som efter ytterligare ett stycke öppnade sig framför honom. Han hade till och med fått se bävrarna bygga på sitt hem och kunde i förundran stå och betrakta hur det komplexa byggnadsverket tog form vid stranden.

Nu låg även den bäverhyddan ihopsjunken och öde. Det fanns bara en bäver kvar i området och den hade flyttat längre in i den övergivna samebyn, där den dämt upp bäcken så att stora delar av ängen och myren stod under vatten. Om man ville ta sig till Käringsjön via stigen som då och då löpte jämte vinterledens röda kryssmarkering, fick man vada. Men det gjorde ingenting.

Han gick inte så ofta dit och det viktiga var att bävern och andra djur stannade kvar vid sjön och fick en fristad i naturreservatet, inte exakt var de bodde.

Det glesade ut och han siktade talludden och början på bäverviken. Här skulle det vara nästan omöjligt att flugfiska, eftersom det var så mycket träd och växtlighet, men mellan två unga tallar kunde turisten trots det skönja en flugfiskare. Även den här gången en hanne. Gröna kläder. Pipa i munnen. Hatt med hårt brätte. Röken ringlade runt hans huvud.

Turisten kände hur pulsen steg. Han stod stilla någon sekund och lät sedan säcken försiktigt glida ned från ryggen och vila mot en sten utom synhåll för flugfiskaren. Där lämnade han också sitt spinnspö. Och med enbart sitt flugspö i handen, smög han sig förväntansfullt fram mot vattnet.

Fiskarens fluglina var orange och turisten såg att linan hanterades vant och skickligt när den for genom luften. I spetsen på tafsen hade fiskaren knutit en sjösländeimitation och turisten kunde se hur den landade perfekt på ytan där dess naturliga fränder befann sig, vilka inte tycktes störas det minsta av att luftrummet intogs av en syntetisk dito.

Med klappande hjärta studerade turisten flugfiskaren noga. Denne stod i den grunda strandkanten och kunde låta överskottslinan ligga i vattnet i stället för i lappvidet och dvärgbjörken som kantade stranden, vilken den i så fall annars skulle fastna i. Turisten såg hur fiskaren lyfte upp linan från vattnet utan att det lät något. Hur han vinklade spöet för att få flugan att landa där han ville. Hur han jobbade med kort linlängd hela tiden och använde en teknik som möjliggjorde fiske utan bakåtkast, för då skulle han ha fastnat i buskaget av fjällbjörk och ungtallar som täckte hela udden. Turisten visste att det kallades underhandskast och att det var en teknik som inte så många behärskade. Tänk hur många honor han skulle få när han själv bemästrade denna teknik!

Han tog ett försiktigt steg framåt för att se lite bättre och klev då på en kvist. Flugfiskaren vred på huvudet och fick syn på honom. Pipan satt fortfarande i munnen och även fast det inte kom någon rök ur den just då, kisade han mot turisten. Då de fick ögonkontakt, steg turisten fram ordentligt ur buskarna och närmade sig honom.

- Jaha, sa flugfiskaren. Här står jag och tänker på Jesus och så kommer han här i skogen bakom mig.

- Va…? Jesus?

- Jesus ja…! Flugfiskaren log. Har du kommit för att frälsa mig?

Turisten glodde på honom. Och det slog honom att flugfiskaren talade utpräglad rikssvenska och att det kanske var något slags Stockholmsskämt som han inte kände till. Även om han bodde i Stockholm, var han ju uppvuxen i Västmanland. Han ville möta skämtet, men kom inte på något tillräckligt roligt. Han ville inte framstå som dum, för då kanske han skulle uppfattas som svag. Och om han uppfattades som svag, visste han att hans värde i fiskarens ögon skulle minska. Och i honornas också. Han fick inte uppfattas som svag.

Han var stark. Han log brett mot flugfiskaren och skrattade till och vann på så sätt lite tid. Han tänkte att om han kunde bli kompis med flugfiskaren, kanske han kunde få hjälp med några flugfisketips. Ja! Kanske kunde de bli bästa vänner rent utav? Det var också bra att flugfiskaren var ensam på udden. En ensam hanne kan man fråga. En ensam hanne kan man be om hjälp. I grunden var det inget fel att be om hjälp. Han visade sig kanske sårbar, men inte svag. Om det hade varit fler hannar närvarande, kanske flugfiskaren utnyttjat situationen för att göra sig lustig över honom. Nu fanns det ingen annan där som kunde applådera en förödmjukelse, vilket ofta var en förutsättning för dess framförande. Och förresten, varför skulle flugfiskaren göra sig lustig över honom? Han trodde ju att han var Jesus.

Turisten svepte med blicken som för att säkerställa att ingen såg dem och gjorde därefter leende en gest åt sitt flugspö.

- Du kanske kan frälsa mig i stället?

Turisten skrattade till åt sin egen fyndighet, men flugfiskaren såg inte ut som att han förstod att det var ett sätt att be om hjälp. Han rynkade ögonbrynen och öppnade munnen för att svara, men just då vakade en öring i närheten av stranden. Både turisten och flugfiskaren ryckte till. Flugfiskaren balanserade ivern i sin kropp och lyfte linan försiktigt och lät den sedan sträcka ut så att flugan landade en meter från den stora vakring som nu spred sig över vattnet. Sekunderna tickade i väg. Fiskaren drog sakta sländan över ytan. Trots att både turisten och fiskaren antog att ytan återigen skulle brytas, hoppade båda till då den gjorde det. Då fiskaren gjorde mothugget, spratt öringen till över vattnet och landade på bredsidan med ett plask. Ett skorrande hördes från rullen då linan drogs ut i fiskens rusning.

Efter en minuts kamp närmade sig öringen stranden. Turisten hade gått närmare i uppståndelsen, men en gest från flugfiskaren fick honom att backa tillbaka. Fisken kom nu in vid flugfiskarens kängor, varpå denne böjde sig snabbt ned, lade handen under öringen och lyfte upp den på land, där den fortsatte att sprattla vilt bland dvärgbjörken.

Turisten glodde storögt på fisken och måttade den till 6-7 hg. Flugfiskaren ställde spöet mot en av ungtallarna, satte ned knät mot marken och bröt nacken av fisken i en enda rörelse. I nästa ögonblick höll han upp den i aftonljuset och blinkade mot turisten. Sedan stoppade han ned pipan i en av fiskevästens fickor och sa:

- Du måste vara Jesus.

Turisten begrep fortfarande inte vad som menades, men han lutade huvudet bakåt och skrattade högt.

- Vilken firre!

- Ja, och det finns ju större.

- Hur stora, då?

Turisten visste svaret på frågan, men ville höra vad flugfiskaren hade för uppfattning.

- Upp till tre kilo, svarade denne. Röding har man fått på fyra.

- Har du fått röding?

- Nej, tyvärr. Och det finns ju inte så många kvar i sjön heller. Turisten var medveten om problemet.

- Ja, det är tråkigt att de försvinner härifrån, sa han.

- Det är gäddans fel. Den sprider sig som en farsot och tar över hela sjön.

Rödingen har inte en chans.

- Men öringen klarar sig bättre, konstaterade turisten.

- Ja, det gör den, instämde flugfiskaren. I alla fall de stora.

Turisten nickade. Han hade sin uppfattning klar i gäddfrågan, den skulle bort från sjön, men i försöken att bli kompis med flugfiskaren ville han fortsätta samtalet och sa därför:

- Gör det verkligen så mycket att det finns gädda i sjön?

Det var ett misstag. Flugfiskaren tittade på honom som om han vore dum i huvudet. Och det kändes i turistens bröst.

- Om det gör nåt? Ja, ädelfisken försvinner. Rödingen trängs bort. Den har varit här i sjön sedan urminnes tider. Den var här först. Gäddan kommer att äta rent här.

Bakom sina solglasögon kände turisten att han rodnade. Nu skulle han framstå som riktigt korkad om han höll med flugfiskaren och kände sig därför tvingad att fortsätta på sin inslagna linje.

- Kan det inte vara bra att gäddan gallrar lite bland de svagare individerna? Och så tillade han leende: - Lite Darwin, du vet. Det naturliga urvalet.

Flugfiskaren stirrade på honom. Såg den svarta hatten. De ljusa lockarna som stack fram under den. Solglasögonen. Leendet. Så lutade han sig fram mot den andre och innan orden kom, lade turisten märke till fräknarna och de klarblå ögonen.

- Här är inte gäddan välkommen, sa han. Styggtjärn är rödingens och öringens hem. Vi har inte plats för den här. Gäddan ska bort härifrån. Den ska tas upp och dödas.

- Den ska tas upp och dödas, upprepade turisten. Flugfiskaren tog ett steg tillbaka och då skyndade sig turisten att tillägga: - Föreningen funderar på att sätta ut regnbåge i stället. Som kompensation.

Flugfiskaren ruskade på huvudet.

- Kompensation…? Regnbågen hör väl inte hemma här! Den kommer ju från Kanada. Och dessutom äter väl gäddan upp den också.

- Ja, suckade turisten. Men det är också en ädelfisk.

- Ädelfisk? upprepade flugfiskaren. Han böjde sig ned och höll sedan upp sin öring. Det här är en inhemsk fisk, en öring som hör hemma i våra sjöar.

Regnbågen kommer inte härifrån. Den kan inte fortplanta sig här och den stör andra fiskars lek om de kommer i samma vatten. Om den kommer hit, då är det morsning och goodbye för rödingen. Den är alldeles för känslig.

Regnbågen hör inte hemma här, upprepade han. Den ska vara i sitt eget land. Den ska inte komma hit och förstöra.

- Vi har den ju redan i andra sjöar, menade turisten.

- Ja, eller hur! Och där kan den stanna! Vi ska inte ha fler av dem.

Östersjön är också full av sådana som har rymt från odlingskassarna och de stör havsöringens lek. Regnbågar som inte ens utvecklar fenor eftersom de står så trångt! Vi ska inte ha mer regnbåge i vårt land. Den kan hålla sig i put- and-take-sjöar, så att turisterna kan fiska ”forell”. Flugfiskaren böjde huvudet bakåt och skrattade till. De korkade turisterna fattar inte ens att det heter regnbåge eller regnbågslax. Det finns ingen jävla fisk som heter forell! Här ska vi inte ha någon jävla regnbåge!

- Här ska vi inte ha någon jävla regnbåge, ekade turisten mekaniskt bakom solglasögonen.

Flugfiskaren krokade fast sin öring i en liten handvåg. Fjädern stannade på 7 hg och sedan han grymtat godkännande lät han öringen glida ned i en näverkont. Turisten kunde skymta ytterligare en fisk där.

- Förresten, fortsatte flugfiskaren, att ta hit fisk från andra länder i stället för att satsa på den fisk som redan finns här, är inte ett hållbart sätt att ta hand om naturens resurser.

Turisten hajade till. Där var det där ordet igen. Hållbart. Det var viktigt och skulle självklart ha prioritet.

- Men förresten, lade flugfiskaren till, så försvinner väl rödingen i alla fall om Jon-Artur säljer sin gård till Mammon.

- Mammon?

- Ja, replikerade den andre som om det var självklart vad han menade. Tyskarna som vill köpa hans mark och bygga sportby. Även om kommunen äger marken runt Styggtjärn, så kommer det att påverka hela området. Och Jon-Artur är väl inte karl nog att stå emot.

Karl nog? Turisten lät höra en tung suck. Han tog av sig hatten och drog fingrarna genom det ljusa håret.

- Sist jag pratade med Jon-Artur skulle han inte sälja, sa han osäkert.

- Det där verkar ju gå upp och ned, det. När pratade du med honom? Och så lade han till: Känner du Jon-Artur?

- Ja, jag känner honom lite, svarade turisten och kände sig smickrad över frågan. Jag snackade med honom för några dagar sedan.

Flugfiskaren såg skeptisk ut.

- Bor du här uppe?

Turisten ryckte på axlarna som den gör som vill verka dubbeltydig. Efter att han satt på sig hatten igen, sa han leende:

- Jag är här mestadels på somrarna.

Flugfiskaren granskade honom och nickade sakta. Så klev han ned i vattnet igen.

- Allt är till salu, konstaterade han. För rätt pris. Och dessutom är ju både lappfogden och kommunen på honom om att han ska flytta till Brändåsen där övriga släkten är. Han lossade flugan från spöet och började ringla ut linan på ytan. - Nej, nu måste jag fiska. Rätt som det är, är det över.

Turisten antog att han menade öringens aktivitet, samtidigt som han också kunde ha menat att fisket i sig skulle riskera att vara över om den mark som följde med Jon-Arturs gård skulle hamna i tyskarnas händer. Visserligen sträckte sig inte samens skog ända till Styggtjärn, men gården Käringsjön hade så stora ägor att en exploatör som dessutom kom från en annan kultur skulle sannerligen sätta sin prägel på alla sjöar i närheten och hela naturreservatet. Och därmed även Styggtjärn. Hans sjö. Turisten visste att statens företrädare försökte förmå Jon-Artur att flytta, men han hoppades att samen skulle orka stå emot. Att han var karl nog. Det måste han vara! Vad skulle hända om han försvann från området? Turisten vågade inte riktigt tänka på det. Han ville veta mer om vad flugfiskaren visste om saken, men hejdade sin fråga. Han ville inte verka för påflugen och dessutom hade han ju nästan antytt att han bodde här uppe. Fler frågor kunde få honom att verka okunnig. Och därmed framstå som dum och svag. Han var stark. Snart var han hållbar också. Och då skulle han få honor.

Solen hade gått ned, men det var fortfarande varmt ute. Förutom den stora förekomsten av dagsländor, hade flera olika typer av nattsländor börjat kläcka. Svärmningen var i full gång och många hannar var redan döda.

Turisten kunde se hur befruktade honor skyndsamt trippade fram över ytan för att släppa sina ägg.

Han funderade på om han skulle be flugfiskaren om lite tips kring flugfiske. Men det kändes obehagligt att påkalla uppmärksamhet kring detta, eftersom den andre verkade lättirriterad. Och det var uppenbart att han inte var intresserad av att bli kompis. Dessutom hade han redan vänt honom ryggen. Och det verkade vara mitt i öringens huggperiod. Kanske bäst att bara sätta sig ned och vänta på möjligheten och samtidigt kolla hur han fiskade.

Kanske kunde han lära sig något från det. Turisten hittade en stubbe strax till höger och sedan han borstat bort lite skogsfnas från den, slog han sig försiktigt ned där.

Men då flugfiskaren upptäckte att turisten hade fattat posto strax intill honom, slutade han fiska och vände sig dit.

- Du, sa han dröjande, jag skulle gärna stå här på egen hand. Och så lade han till, ansträngt leende: - Om du inte misstycker.

Det högg till i turistens hjärta. Först fick han ingen luft och sedan ville han skrika rakt ut. Och kort därpå sköljde skammen över honom. Han var inte önskvärd. Kent hade kanske rätt. Han var kanske en loser som inte dög till någonting och som ingen ville veta av. Kents flinande ansikte flimrade förbi och turisten satte händerna på låren och reste sig upp.

- Okej, sa han lugnt. Jag ska gå. Flugfiskaren nickade kort till avsked.

Med sänkt huvud gick turisten tillbaka till sin utrustning. Sedan han lagt säcken på ryggen och plockat upp sitt spinnspö, insåg han att han skulle behöva passera flugfiskaren igen eftersom stigen löpte förbi strax bakom honom. Skulle han gömma spinnspöet i skogen? Om flugfiskaren såg att han hade ett spinnspö, skulle han känna sig som en jävla bluff. En jävla bluff! Han var redan oönskad. Nej, spöet skulle med. Det var hans.

Han började gå. Med bultande hjärta passerade han flugfiskarens plats och denne vände sig tack och lov inte om då han gick förbi.

När han kommit in i skydd av fjällbjörken, stannade han till och tittade med både beundran och avundsjuka på flugfiskaren. Denne stod med vatten upp till halva kängorna och höll sitt flugspö stadigt i handen. Den brandgula linan sköt fram och tillbaka genom luften som om det vore en förlängning av flugfiskarens lemmar. En ny vakring. Lite blygsammare den här gången.

Flugfiskarens dagslända landade på ytan strax intill utan att väsnas och sekunden därpå gick öringen upp och tog den. Fiskare och spö spändes i en enda rörelse och skapade kontakt mellan de båda världar som vatten och land utgjorde. Vid denna åsyn översköljdes turisten av avundsjuka och han fortsatte irriterat fram genom skogen av fjällbjörk.

På vikens andra sida, invid den övergivna bäverhyddan, satte han ned sin säck, trots att det var en usel plats att tälta på. När han med tysta svordomar och tandagnisslan fått tältet på plats, snett och vint och med hårda rötter under liggunderlaget, gick han frustrerat bort till den övergivna bäverhyddan och plockade upp några torra björkstycken. Han var förbannad på flugfiskaren och gjorde skyndsamt iordning en eldstad. In med kaffepannan i elden. Fram med mackorna. Lågorna tog sig snabbt och det lugnade honom, även om hjärtat fortfarande slog hårt i bröstet. Han satte sig tvärt ned på huk och lyssnade till sprakandet från elden.

Skulle inte Jon-Artur vara karl nog att säga nej? tänkte han plötsligt. Vad visste den där jävla flugfiskaren? Inte ett piss!

Turisten tog ett djupt andetag, suckade tungt och tittade upp mot himlen.

Han behövde fiska. Det skulle dröja en stund till mörkret och eftersom morgondagen sannolikt skulle bli molnfri och varm, var det bäst att försöka fiska på den ljusare delen av natten innan dagen grydde och temperaturen blev för hög. Mörkret skulle inte vara mer än någon timme och då kunde han sträcka ut sig på liggunderlaget intill elden.

Han suckade djupt igen och tittade ut över vattnet. Sedan hällde han upp en kopp kaffe i en träkåsa och lade en skinkbit på en skiva hårdbröd.

Flugfiskaren syntes tydligt i andra änden av viken. Den brandgula fluglinan sköt genom luften som en gigantisk organism, tämjd genom många timmars tålmodigt tränande och sedan underkastad sin herres vilja, ett väsen med ett eget DNA som drog fram genom luftmassorna som en blixt. Turisten betraktade detta skådespel och kände en så stark irritation mot flugfiskaren att den var på väg att korsa gränsen till förakt. Skulle han springa tillbaka och ge den jäveln en omgång med spaden? Ett enda slag, bara. Han flinade åt tanken, samtidigt som han kände att det var ett barnsligt sätt att reagera på det faktum att han blivit avvisad. Och det var som sagt viktigt att han höll sig i skinnet.

Turisten vände blicken mot sitt eget flugspö. Det stod lutat mot en späd fjällbjörk. Han hade fiskat med det till och från i ett år. Det var lätt, smalt och smidigt och gjort av kolfiber. Färgen var brunsvart. Ringarna satt exakt på den plats som krävdes för att linan skulle kunna löpa fram utan att bromsas upp då spöet böjdes i utkasten. Allt var gjort för hand. I änden satt en svart rulle i kolfiber med utanpåliggande spole så att man kunde bromsa fiskens rusningar med handflatan. Flugfiske var en tyst teknik som inte skrämde fisken och inte störde någon. I rätt hand kunde hans flugspö skapa magi med den brandgula linan. Det var ett dyrt spö och turisten hade köpt just det spöet för att inte kunna skylla sin dåliga nybörjarteknik på att utrustningen hade för dålig kvalitet. Den insikten behövdes för att minimera inlärningsperioden. Därefter hade han inbillat sig att han enbart skulle fiska med flugspöet och aldrig använde det förhatliga spinnspöet igen. Men det gick inte. Sedan han bestämt sig för att bli en hållbar hanne och börja flugfiska, hade han använt spinnspöet ibland för att åtminstone få en fisk då och då och slippa känna sig som en usel fiskare. Men att vara fuskare gjorde bara saken värre. För när han fuskade och använde spinnspöet, kände han sig som en värdelös bedragare. En lumpen och viljelös typ. Någon som aldrig skulle bli något. Och det var bättre att vara en dålig fiskare än en fuskare. En dålig fiskare kunde han ändra på med hjälp av träning. Insikten om att man var fuskare gick inte bort med träning. Den var som ett judasmärke. Och Kents ord loser passerade förbi igen.

Med förakt tittade han på sitt spinnspö. Det var något kortare än flugspöet och mycket tyngre. Färgen var blekgrön. I stället för en flugrulle satt i dess ände en haspelrulle som var så enkel att hantera att ingen utbildning behövdes. Till och med ett barn förstod hur man skulle göra. Det var bara att knyta på en spinnare eller ett blänke och sedan kasta ut. Bara att föra armarna framåt. Och det lät också en massa när man använde det. Dels kom metalliska ljud från haspelrullen när bygeln fälldes tillbaka och man började veva och dessutom plaskade alltid spinnarna och blänkena när de träffade vattnet och kunde därmed skrämma fisken, framför allt om man kastade på ett vak. Det gick inte att smygfiska. Vem som helst kunde använda en haspelrulle och ett spinnspö och det var också meningen. Kreti och pleti med rosa kepsar och knallgula gummistövlar inköpta på en bensinmack hade dem. Ett flugspö däremot krävde ett åtagande. Ett beslut om att vilja åstadkomma något. En önskan om att utvecklas och höja sig över mängden av pack, pöbel och spinnfiskare. En längtan efter att bli hållbar och att kvalificera sig till ParadiseCove – drömmarnas ö. När han kom dit, för dit skulle han, skulle han få så många honor han orkade med. Grejen var bara att visa att han kunde flugfiska, att han kunde landa en fisk på fluga och sedan skicka in sin ansökan före deadline som var om en vecka. Om någon var karl nog att klara det, så var det han.

Tankarna på att han skulle komma till ett paradis med nakna honor gjorde att han började känna sig rastlös. När han kände efter, fanns där en stigande önskan efter pungtömning och han övervägde nu hur han skulle göra. Egentligen var han bara halvsugen och var därför osäker på om han skulle lyckas. Och han gillade inte att runka då han var ute och tältade. Och vem skulle han tänka på som kunde ge den där extra skjutsen? Han var lite för trött för att känna sig riktigt motiverad. Så kom han ihåg Kents ord. ”Om du känner dig ensam någon gång, det bästa du kan göra är att ställa dig och pissa. Då kommer det alltid någon.” Turisten funderade ett slag på om samma sak gällde om man runkade.

Efter ytterligare en skinkmacka började det skymma. Sjön låg på 750 meters höjd över havet, vilket gjorde att den molnfria eftermiddagen lämnade efter sig en kyligare kväll. Himlen blev orange och då solen försvann bakom Handskinnsvålen övergick himlavalvet till mörkblått. Det mörkblåa blev sedan svart. Temperaturen sjönk hastigt och turisten lade fler bäverskalade björkstycken på lågorna, hämtade ut sitt liggunderlag från tältet och kurade ihop sig vid elden som en hund.

Han kände sig fortfarande hungrig. Han gick bort till tältet igen och hämtade ett paket med grillkorv. Sedan han sprättat upp paketet och lagt ett par korvar på grillgallret, satte han sig i skräddarställning så nära elden han kunde och rullade sakta korvarna heta på det varma underlaget med en pinne. De fräste av hettan och en härlig doft letade sig upp i hans näsborrar. Då värmen från veden gjort dem klara, åt han korv på korv genom att först bryta upp dem i småbitar.

Kanske gick det en timme? En halvmåne reste sig över skogen och kastade sitt kalla sken över sjön. Vinden lade sig och vattnet var i det närmaste stilla. Nattsländorna simmade i månskenet i tusental över ytan och här och där hörde han att öringen fortfarande vakade, men alldeles för långt ute i viken för att han skulle nå dem. Men han visste att när det blev riktigt mörkt, skulle de också våga sig ända in till grunt vatten där de utan större ansträngning såväl hade tillgång till de insekter som fanns på ytan som de larver och snäckor som framlevde sina liv på botten. Och då skulle det bli lättare att fånga dem för den som var nybörjare på flugfiske. Men just nu frös han lite för mycket för att vilja lämna sitt läger vid elden.

Han småhuttrade och tänkte på de dagar som passerat. Nyligen hade han förlorat sitt jobb som projektledare på försäkringsbolaget Skandia på grund av en omorganisation. Egentligen trivdes han inte i branschen, men han visste inte heller vad han skulle göra annars. Han hade inte sökt sig till så många arbetsplatser i sitt liv, utan mer halkat in på jobben på ett bananskal. Hans första arbete efter ekonomistudierna i Uppsala var som säljare av kopieringsmaskiner. En kompis jobbade med sånt. Där stannade han i två år. En annan kompis jobbade på Skandia och genom honom fick han börja där.

Och där hade han blivit kvar. I början hade det varit kul och spännande att lära sig allt om försäkringar och det var mycket snygga honor på kontoret också.

Alla gick i mörka strumpbyxor och snäva kjolar och han visslade gärna efter dem ibland. Hur gärna hade han inte velat få dra av en sån där kjol och genomföra pungtömning! På AW och personalfester försökte han ragga på honorna men blev ofta lite för full. Han tränade regelbundet för att hålla sig i form, gjorde 20 armhävningar och 30 situps varje morgon, försökte hänga med de coola hannarna, drack öl och spelade squash och golf med dem och till slut hade tio år som försäkringstjänsteman passerat.

I samband med omorganisationen hade några jobb försvunnit och andra kommit till. Tjänster hade slagits ihop och projektavdelningen hade utökats. Han hade sökt jobbet som projektchef, men kom inte ens på intervju. I stället gick chefsjobbet till en extern hona i ungefär samma ålder som han själv. Han hade haft mer erfarenhet och bättre kompetens för jobbet, men hans chef hade fått kvotpengar för att premiera honor och därför valt henne. Det berättade han öppet. Inget konstigt med det. Kvotpengar för honor användes även på universiteten och på många andra arbetsplatser. Det jobb som i stället hade erbjudits åt turisten var som ”senior projektledare”. Han skulle få mer ansvar än tidigare och även leda ett antal medarbetare, men den nya situationen hade inneburit att den externa honan blev hans överordnade.

Detta hade hon också markerat tydligt genom att säga att ”nu är det jag som bestämmer”. Hon hade upprepat denna fras och han hade sagt ”ja”. Hennes beteende kännetecknade sig genom kontroll och detaljstyrning och då turisten efter en tid började känna sig missnöjd och velat diskutera hennes ledarskap, hade hon kallat honom för ett offer som inte klarade av kvinnliga chefer. Han hade protesterat mot den uppfattningen, men hon ansåg att hans gnäll enbart förstärkte den negativa bilden av honom som offer. Offer var det samma som hjälplös och svag. Och han ville inte vara svag. Han var stark.

Situationen kändes inte bra och efter ett samtal med ledningen, bestämde man sig för att köpa ut honom i stället. I våras hade han börjat ett karriärprogram med en coach som skulle hjälpa honom att hitta ett nytt jobb.

Vad visste han inte och det kunde också få vänta, eftersom sommaren närmade sig och det hade blivit allt viktigare för honom att åka upp till Styggtjärn. Vildmarken. Hans sjö. Och den här sommaren var extra viktig med tanke på ParadiseCove. I Stockholm blev han bara påmind om sin situation och stynget från hur han hade blivit behandlad låg kvar i honom som en tagg. Han försökte ruska det av sig som han hade lärt sig av coachen, men det gick inte. Hans tidigare chef hade sagt att det positiva var att jämställdheten ökade även om det kanske för turisten enbart innebar nackdelar. Men det gick inte att undvika. Om en hona skulle få utrymme, måste en hanne flytta på sig.

Chefen hade hänvisat till Darwin och sagt nedlåtande att det var ”den starkare mannen som överlevde i en jämställd värld”. Den som inte anpassade sig till det moderna samhället, skulle gå under. Så var det bara. Nu var turisten 38 år och hade inget jobb. I stället hade honan det. Och det var viktigare. Han hade fått pengar, men de hjälpte inte mot känslan att han hade blivit manipulerad och bortmanövrerad.

Den sista tiden på jobbet hade han ägnat åt arkivering. Alla projekt sparades digitalt och de fysiska dokumenten skulle även sättas in i stora pärmar som förvarades i arkivets bokhyllor. Turisten hade stått på en stege och när han hade sett att hans förra chef passerat under honom, hade en av de mycket tunga arkivpärmarna råkat falla ur hans händer och träffat chefen så svårt i huvudet att han senare avled. Oj! Det var verkligen inte meningen. Samtidigt kunde han inte låta bli att tänka på vad Darwin skulle ha sagt om saken. Den slapphänta försummelsen förklarades som en arbetsplatsolycka och turisten blev dömd för vållande till annans död. Det var en tung tid. Kent hade kallat honom loser och honorna i de snäva kjolarna hade gjort omvägar. Straffvärdet hade satts till 1,5 års fängelse men eftersom han inte var straffad tidigare, hade tingsrätten bestämt att påföljden skulle bli villkorlig dom med ett kraftigt bötesstraff och en prövotid på två år, varunder eventuella nya brott skulle kunna adderas till försummelsen och det sammanlagda straffet förändras till det hårdare. Det var alltså viktigt att han höll sig i skinnet.

Honan som blivit projektchef hade sagt till honom att olyckshändelsen inte var ett särskilt bra sätt att sluta sitt jobb på och att incidenten tyvärr var något hon skulle behöva ta upp om han ville använda sig av henne som referens i samband med sökandet av nytt jobb.

Jo, han förstod det. Och han kände att händelsen gett henne ytterligare en anledning att inte hjälpa honom. Det låg i tiden att inte hjälpa hannar, framför allt då honor inte kunde tjäna någonting på det längre. Hon var feminist och ville bara jobba med honor och några hade hon redan anställt. Men så fick han inte resonera, för då var han ett offer. Och han var inte ett offer, han var stark. Därför var det skönt att lämna allt – jobbet, storstaden, feministhonan. Här uppe vid sjön kändes alla vardagsproblem väldigt avlägsna. Det var så skönt att vara ensam med naturen. Här var det han som bestämde. Hemma bestämde feministerna.

Hans eftermäle hade försämrats ytterligare på den sista AW:n. Efter ett par pilsner hade han som sagt kysst en av kollegorna i urringningen. Hon hade gett honom en örfil och sagt att ”du har jävligt dålig stil”. Och ”det här är inte ett hållbart beteende”!

Ordet ”hållbart” hade fått honom att haja till. Han visste att det hade status inom miljöfrågor, men hade inte förstått att det kunde ha betydelse då det gällde honor. Om man var hållbar och brydde sig om miljön, ökade alltså chanserna till pungtömning? Var det så det låg till? Vilket uppvaknande! Och vad kunde vara mer hållbart än att bli flugfiskare? tänkte han. Det skulle ge honom hög status. Men honan på jobbet kunde ju glömma att han skulle söka upp henne sedan. Han fnös när han tänkte på henne. Det skulle finnas andra. Mängder av andra. Genom hans hållbarhet skulle pungtömningen flöda och ingen, varken Kent eller någon annan, skulle kalla honom loser igen. Ha!

Han vred sig lite på liggunderlaget. På den sidan som vätte bort från elden var det kyligt. Gryningsljuset skulle dröja ytterligare en timme och han började bli trött. Det tog på energin att frysa. Hemma använde han tidningen ”Husmodern” när han skulle somna och hade gjort så i 10 års tid. Att läsa den var det tråkigaste han visste, så ögonen gick snart i kors. Nu skulle han inte behöva någon tidning för att somna. Han var genomtrött, men det bar emot att masa sig in i tältet. Han var ju där för att fiska. Han försökte massera liv i sina stela lemmar. Skulle han slänga mer ved på elden? Han tänkte på en fras han hade läst i en bok: ”I Afrika eldar vi med våra berättelsers långsamma ved för att hålla mörkret på avstånd.” Men här fanns ingen att prata med.

Flugfiskaren hade för länge sedan lämnat udden och även om han hade varit kvar där borta, hade inte turisten kunnat se honom. Och flugfiskaren ville ju i alla fall inte veta av honom. Som så ofta i livet var turisten ensam. Ensam. Äh förresten, vem behövde vänner? Han var karl nog att klara sig själv.

Vildmarken var hans hem. Och han längtade efter att det skulle få fortsätta på det viset, även om han insåg att en försäljning av Jon-Arturs mark kanske var nära förestående och skulle innebära stora förändringar för naturreservatet och sannolikt även slutet för turistens tid vid sjön.

Tanken gjorde honom klarvaken. Han reste sig upp och gick ned de få stegen till stranden. Såg ut över vattnet. Snart återvände mörkerseendet och då trädde stjärnorna fram på himlavalvet ovanför hans huvud. Orion bredde ut sig med alla sina utposter och det magiska bältet i mitten. Även Tvillingarna och Cassiopeja syntes. Himlen hade en sådan svart nyans att det inte längre gick att se var trädtopparna på den östra sidan sjön slutade och var luften tog vid. Till höger om honom en bit ut i viken låg den lilla ön med den spännande djupfåran där han för många år sedan fått en fin röding. Inga vak hördes längre, bara det svaga surrandet från myggen och suset från de knotiga fjällbjörkarna som klädde kullen bakom honom. Då och då knäppte det till från elden, vars brandgula sken lyste upp i mörkret.

Det kom ånga ur munnen. Han gned lite värme i armar och lår och plockade med sig några björkstycken på väg tillbaka till brasan. Elden flammade upp vid tillskottet och kastade sitt ljussken ut i den skumma natten. Med blicken följde han skenet åt andra hållet, där bäverviken smalnade av och slutade i en sank myr. Och i eldskenets utkant, tjugo meter bort ifrån honom där ljuset darrade till för att sedan tyna bort, stod en varg.

Text Joakim Muschött
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Detalj ur omslag.

När livet gått i stå

BOK | Vad händer när livet rinner ifrån oss? Har vi kraften att förändra och förbättra? Lennart Hagerfors tar oss med på en tur i vårt inre för att rannsaka oss själva...

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

I Prousts ateljé och laboratorium

BOK | Arne Melberg läser ”Mot Sainte-Beuve”, en samling av Prousts anteckningar, skisser och skriverier från perioden före den stora romansviten.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Tänk vad covid-19 kan inspirera oss att göra

BOK | ”Covid-19 demonstrerar för oss vår bristande beredskap inför en eventuellt mycket dödligare pandemi”. Elena Dahl läser Debora MacKenzies ”Pandemiernas tid” med sällsynt optimism.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Odenplan. Foto: Okänd.

Som fond till #MeToo-rörelsen

BOK | ”Skrämmande många detaljer i kvinnornas liv i Stockholm är sig lika.” Sofie Niemi läser ”Norrtullsligan”, Elin Wägners roman om en disparat samling kvinnliga kontorister i slutet av 1800-talet.

Av: Sofie Niemi
Kulturens kritik | 27 december, 2020

Detalj ur omslag

Religion och religiositet i dess vackraste form

BOK | Anna Bergqvist lägger fokus på religiositeten och humanismen i Ola Larsmos utvandrarepos ”Översten”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Eduardo Galeano. Foto: Robert Yabeck

Latinamerikanska dagsedlar

BOK | "Att läsa Galeano är att lämna spelrum för väldigt motstridiga reaktioner". Bengt Berg recenserar "Omfamningarnas bok".

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 22 december, 2020

Mer kritik

Kulturens LYRIK

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens PROSA

Foto: jplenio

Turisterna

En roman av Joakim Muschött som kommer att gå som följetong i TK under året. Kapitel 1.

Av: Joakim Muschött
Kulturens prosa | 08 mars, 2021

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
Cron Job Starts