• 2018:02
• Publicerad: 02 mars, 2018

Orestien & dysfunktionens antika rötter

I vad mån präglas våra värderingar av det vi kallar klassisk bildning och hur skaffar vi oss ett frigörande perspektiv? Författaren Annakarin Svedberg återvänder till den grekiska tragedin och reflekterar över de traditionella berättelsernas dubbelhet.



Jag fann en text. Besynnerligt. Vem var författaren? Jag själv. Prydligt insatt i en pärm för länge sedan. Texten hänvisar till en period då klassisk dramatik användes i såväl terapeutiska sessioner som i förklaringar och perspektiv beträffande västerländsk kultur. Och där Orestiens antika drama sträcker sig genom tidevarven mot psykoanalys, terapi och senare tiders utbildningar och experter.

Grekisk tragedi. Orestien. En skugga av min skugga, eller tillvarons djupa perspektiv? Vaga minnen av dåtida samtal (sent XXe sekel) rör sig i tankevärldens nedre kant. På något sätt hörde det till bildningen att förstå sambandet mellan klassiska myter/psykoterapi/psykoanalys/intellektuell medvetenhet och emotionell mognad. Om det senare ö.h.t. alls har funnits?

Var det kanske så det började? Elektra, Klytaimestra, Agamemnon, Aigistos, Orestes. De gick minsann inte i någon terapi. Då var det raka rör, hämnd och mord. Blodet rann.Var det kanske så det började? Elektra, Klytaimestra, Agamemnon, Aigistos, Orestes. De gick minsann inte i någon terapi. Då var det raka rör, hämnd och mord. Blodet rann. Varken Freud eller Jung var uppfunna på den tiden. Men ca 2500 år senare kunde dessa skörda såväl lagrar som slantar på sina praktiker tack vare de forntida bråken i den grekiska arkipelagen. Utan Oidipus ingen Fader Freud. Utan Elektra ingen dotterlig fadersbindning.

Jag menar att här kan också finnas faran att myten låser fast oss i gammal fascination för dess klaustrofobiska skeenden. Personerna saknar handlingsfrihet och binds av traditioner. Det gäller att finna såväl andra ramar som helt nytt innehåll. Numera finns tusentals öppningar än hit än dit. Flykt, invandringar, frekventa ifrågasättanden av (inte minst) familjestrukturer, s.k. raser, sexualitet, könsroller, yrken och religioner.

Nu skall vi inte blanda ihop berättelserna. Även om det är lätt gjort så här efter dryga 2000 år. Sofokles skrev om både Elektra och Oidipus, Aiskylos skrev trilogin Orestien, som f.ö. är det enda helt bevarade dramat sedan antiken. Också andra antikens författare, t.ex. Euripides, befattade sig med ämnet. I modern tid har vi Strauss opera ”Elektra”,med libretto från Hofmanstahl, en roll som Birgit Nilsson f.ö. fyllde med sin dramatiska sopran, och ”Mourning becomes Elektra”, skådespelet. (O Neill) Inga Tidblad och Ulf Palme, bl.a., uppbar rollerna på Dramaten.

”Orestien kan läsas som en metafor för övergången från matriarkat till patriarkat, ’polväxlingen’ när det finns en tydlig konflikt mellan manligt och kvinnligt i dramat. Här segrar fadersrätt över modersrätt. Apollon frikänner Orestes för att ha dödat sin mor, eftersom mödrar inte existerar.

En moder ger ej livet åt det barn som kallas hennes
Nej hon vårdar endast den färska säd
Som blev i henne sådd
Och den som sår ge livet
Modern är en främling blott som skänker skydd åt plantan.”

(hämtat från wikipedia)

Förtvivlat

Griper mina händer efter vårens blommor
De var ju här helt nyss

Så flyktig, vår!
Blommor, så bräckliga
Vad hjälp kan ni ge dem som
Hamnat bland underjordens virvlar

Gudinna
Jag älskade ditt anlete så mycket
Att dina drag plånades ut

Du blev en vind
Ett hoppfullt andetag
En stöt i veka livet som bar framåt

Tills blodsband drog mig
Och förtärde mig

Ord och inga visor – eller: Orestien, ett kammarspel

Fritt efter de antika

Personer

Agamemnon (hemvändande krigshjälte, mördas av sin hustru)
Klytaimestra, hans hustru (otrogen, ger upphov till sin dotters hämndlystnad, mördar sin man som mördat Ifigenia, en av döttrarna)
Elektra, hans dotter, (anses upphov till ”Elektra-komplexet/faderbindning enligt Jung. Utför rituellt hämndmord på sin mor.)
Orestes (Elektras bror, förväntas hämnas mordet på Agamemnon. Förvirrad.)
Aigistos, (Klytaimestras älskare, snäll karl, behjälplig vid mordet på Agamemnon)

Hela dramat kommer alltså ur ett grymt missförstånd. ”Mödrar finns inte.” De anses vara det omslutande kärlet där barnet växer ur det frö som fadern placerat ur sin egen kropp.

Elektras insikt

Det har redan hänt.
Tragiskt nog den gången
Och vi måste, förvisso, lära oss följa det blodiga skeendet
Till dess bittra slut

Godta
Kniven mot hennes strupe
Stänkande blod
Älskarens rosslande
Hans skäggiga haka i vädret

Hennes fasa och skri
Din skuld Orestes
Kringirrande över blåsvidande kullar

Kniven i ditt hjärta, vem rycker bort den
Och vem tar Elektra vid handen
För att leda henne ut ur dödens valv
Och vem skingrar flugorna
Och renar sår
Och vem skänker guld
Åt hjärtan av aska

Elektra till Klytaimestra

Men du
Bär samma skuld som jag
Också du var, grymma moder,
Ung
Och ville stöta dolken i hjärtat
På ditt ursprung

Men ägde inge modet

Liksom jag, o grymma moder
Som ropar på min bror
Att vara fingrarna kring dolkens skaft
Att vara mina muskler

Så att jag själv, i fred, kan skylla på så kallad kvinnlig svaghet

Se mig i ögonen, Klytaimestra
Bara det
Möt min blick
Och min dolk i handen på din son
Skall inte nudda vid ditt bröst

Klytaimestra

Jag bär väl ingen skuld
Spegeln
I min älskares ögon
Säger mig
Att jag äger det liv jag har rätt till

Jag fiser och rapar i välförtjänt njutning
Berusar mig
Njuter ljuset över Argos kular
Och sluttningarnas vin

Jag
En övergiven kvinna
Sörplar äntligen
Smaskar äntligen
Gluffsar i mig min tillvaros andel

Orestes

Sanningens sol är bitter, Elektra
En sol av lut och blod

Hon planerade ett mord på mig, sin son
Jag vet det nu
Och kniven i mitt bälte säger
Hon skall dö
Svidande eldstod mot nakna handflator
Min magsäck brinner våldsamt
Och avslöjandets svärd
Borrar sig rakt in
Genom min vänstra axel

Hon där! Min mor!
Se slappheten i hennes kindpåsar
Och ögats fega glimt

I hennes buk mottog jag livet
Från hennes bröst drack jag
Men vad hjälper sonlig kärlek
Mot hennes moderliga hat

Hon planerade ett mord på mig som hon gav livet
Och gav dig livet
För att ge dig gravens valv till bostad.

Se här! Kniven som du slipade, Elektra
Kommer att träffa hennes strupe
Välförtjänt skall blodet spruta
Av kraften från min hand

Elektra

Jag ville gärna själv
Känna mina tummar hårdna mot hennes strupe

Mot dem förnimma överrumplade rosslingar
Se skräcken, förvånad, i hennes ögon

Just som hon kände
Den frossade måltidens smältande värme i magen
Och maken
Likt ett säkerhetsbälte kring livet

Ville jag klämma åt
För att få se hennes gröna ögons
Varkulor
Pressas ut ur sina hål

Men du, Orestes, har kommit hem
Ge kniven hit!
Jag vet hur den skall slipas

Elektra, försonad

I vår historia, Orestes,
Skall Klytaimestra inte dö
Och inga hämndgudinnor jaga
Moln av flugor runt sönderstugna ögon

Det är ett slut
Vi redan känner
Och måste inte upprepa för att bekräfta tragedin
Som med sin vagn kört hjulspåren i leran djupa nog

Vinden
Blåser över sjön
Vi tar en annan väg
Vi viker av

Och kommer tragedin på skam

Just ett snyggt sällskap. Alla lika goda kålsupare! Hur vi än vrider på det hela får var och en någon gång rätt, ur sin synvinkel. Men det var kanske inte det saken gällde. Rent mänskligt måste vi förstå Klytaimestra. Den där Agamemnon var förstås en buse. Om det är sant, som det sägs, att han faktiskt offrade Ifigenia på sin äras altare, då tycker jag (uppriktigt) att han kunnat hålla sig borta i fortsättningen. Vad hade han hemma att göra.

Men när kriget var slut var det roliga slut och han hade väl ingen annan stans att ta vägen. Då dög det gamla hemmet. Inte undra på att hon fattade humör! Det gjorde hon förbannat rätt i.

Många kvinnor på jordens rund skulle, i en liknande situation, äga all rätt i världen att handla precis som hon om de inte saknat mod. Dessutom kom han dragandes med en annan dam (sierskan Kassandra, som också såg hela eländet med sin från Apollo givna klarsyn). Hur skulle han klara av den situationen, hade han tänkt? Men han hade väl inte tänkt. Typiskt karlar! – de tänker med något som sitter mellan benen. Och Klytaimestra skulle stå där, glad och tacksam, med varma köttbullar och potatisen kokt. Förmodligen var äktenskapet aldrig vidare lyckat. Var de nånsin kära? Kanske. Hon var nog attraktiv i sin ungdom. Fast han tröttnade väl vad det led, på vardagslivets enahanda, och måste ut och leka blodbad på karlars vis.

Aigistos då? Han gick väl där och påtade så rart i rabatterna när Klytaimestra fick syn på honom. En fredlig uppenbarelse, utan vanvettigt blodiga hjältedrömmar. Attraktiv, omtänksam och gladlynt. Han såg ut som om han tänkte stanna hemma. Allt var förmodligen gott och väl hemma i Mykene så länge krigen varade. Eller? Hur mådde barnen. Blev de försummade? Kanske livet var en idyll som Agamemnon (klantskallen) kom och förstörde. Kanske inte.

Aigistos

Han är hennes redskap.
En gång var han ung, vacker
Men ingen hjälte

Hon såg honom
Mums!

Från det ögonblicket låg all makt i hennes händer

(han lät sig ätas)

Hon säger:
Min sockersöte hjälte
Min körsbärshero

Han ler.
- Jag litar på dig, min hustru.

Aigistos tiger.
All makt
Finns nu hos henne
Han är ett redskap

Han var ung men vek
Hon säger:
Min sockersöte erövrare!
Då ler han.

Agamemnons vålnad

Också jag är tvivelaktig
Alltför blodigt ärelysten
Stack jag offerkniven
I oskyldigt bröst

Vem är jag att påstå
Att hämndens knivar för min skull
Slipats välförtjänt
Och att hon inte hade rätt att
I hans armar söka det
Som jag förnekat henne

Jag sökte mig till krigisk slaktning
Kär i blod
Och hjältars död

Elektra till Orestes

Inte visste jag att
Du var
En så stilig gosse!

Jag vill tömma glaset
På dess pärlvin
I ditt sällskap här

Med sin raka stråle knuffar solen seglen framåt
Grön är vinden runt ditt skepp
Sången munter

Se här!
Havet under våra fötter
Är starkt och djupt

(du var långt borta
mötte kvinnor
inte mig)

Efterord

Blodpalt
Borta de Eleusiska fälten
Borta vårens vind
Och smattrande segel
Här:
Blod till anklarna,
Ja knäna
Inälvor och tarmar slarvigt spridda
På detta slagfält

Jag saknar henne
Min gudinna av pärlemor
Men genomvandrar även detta träsk
Med mänskligt jämnmod

Blodigt mörker växer inom dem. Lika tydligt som jag kan föreställa mig Klytaimestras kärlekshunger föreställer jag mig Elektras känslor. Hon längtade efter sin far. Hon drömde om honom, hon fantiserade. När han äntligen kom – fadern, vars armar hon ville bli lyft av och vars skratt hon ville höra – uppfylldes ingenting av detta. Nu blir dessa idylliska personer – Klytaimestra och Aigistos – monstruösa. Maktbegär och hat tar dem i besittning, och kärleken dem emellan, hur är det med den? I rädsla för Orestes hämnd planerar de att mörda honom. Elektra få nöja sig med deras likgiltighet och iskalla förakt.

Vad gällde saken? Kanske att höja sig över berättelsen och inte slaviskt följa det en gång skedda men att få något annat att ske. Transformera sagans blodiga magnetism – till vad? Vid den punkten är vi fria, där blir vi människor och har avgörandet i vår hand. Mer kan sägas: antiken har många vägar och spår på denna sida Bosporen. T.ex. sökte Orfeo sin äskade i underjorden, där vi f.ö. också träffar på Persefone när vinterns vindar kyler marken.

Vi kan alltid fråga oss: I vad mån präglas våra värderingar av det vi kallar klassisk bildning och hur skaffar vi oss ett frigörande perspektiv. Vi kan se på kartan: det lilla instängda Europa, mellan flertalet bergskedjor, det stora område vi kallar Asien. Där finner vi de högsta bergen, de vidaste slätterna, djupa djungler och stora hav. Vi kan fråga oss: Varför Odyssén? Varför Illiaden? Vilka perspektiv kan hämtas ut Trojanska kriget, om alls några? Innan flykt och blodsmörker måste vi hederligt kunna möta varandra på mänsklighetens vardagsgolv. Kan vi det? Vem är jag att besvara en sådan fråga.