• Kulturens krönikor
• Publicerad: 23 september, 2020

Dags för Danmark?

Ivo Holmqvist berättar om de nobelpris som hamnat i Danmark och argumenterar för att litteraturpriset ska tilldelas Pia Tafdrup.

Vid två tillfällen har danska författare tilldelats Nobelpriset i litteratur, båda gångerna under brinnande världskrig. 1917 när Norden var neutralt delade Henrik Pontoppidan och Karl Gjellerup det. Att den förre var förtjänt av det framgår av hans egen stora bildningsroman Lykke-Per och hans intressanta självbiografi i många delar, och blir extra tydligt av den magnifika monografi över honom på drygt sjuhundra sidor som Flemming Behrendt gav ut 2019, Livsrusen (Gads forlag, Köpenhamn). Den idealistiske germanen Gjellerup, som gick i tidig tysk exil, har inte fått samma uppskattning av eftervärlden, men något direkt dåligt val var det inte: en viss om- och uppvärdering av honom har också skett.

1944 när Danmark var ockuperat av tyskarna hedrades Johannes V. Jensen med ett pris som förstås samtidigt kunde (och nog skulle) tolkas som en sympatiyttring till en nation som då var inne på fjärde året av mörkläggning, stikkere, sabotage och arkebuseringar. Att han var väl inläst på Darwin framgår av den sex romaner långa serien Den lange rejse som följer människosläktets myter och migrationer fram till Columbus, och hans mest kända bok, Kongens fald, som är obligatorisk läsning i Danmark: ”et opgør med den danske folkesjæl og en af de mest dystre romaner i dansk litteratur, hvis forstemmende budskab pakkes ind i spraglet fortælleglæde”, enligt den danska Litteratursidan på nätet. Han hörde också till de nyskapande lyrikerna. Han var född på Jylland och under de senaste åren har Aarhus Universitetsforlag sett till att både novellerna Himmerlandshistorier och hans dikter utkommit i mönstergilla utgåvor, ombesörjda av Aage Jørgensen.

Fler Nobelpris i litteratur än så har inte hamnat i Danmark, fast fem i fysik, bland annat till Niels Bohr och hans son Aage, lika många i medicin (Finsen fick sitt redan 1903, Fibiger 1926 skulle nog inte ha haft sitt), ett tidigt fredspris, ett sent i kemi). Men en gång var det mycket nära att Karen Blixen fick det. Något som Kjell Espmark och Aage Jørgensen kommenterat, bland annat i ett par kapitel i Den främmande förförerskan, svenska synpunkter på Karen Blixen (2013). Hon nominerades under en lång rad år, och 1959 var priskommittén så gott som enig kring hennes kandidatur, med bland andra Hjalmar Gullberg som påskyndare. Men Eyvind Johnson ansåg att alltför många skandinaver redan fått priset, och så gick det i stället till italienaren Quasimodo. Med tanke på hur underrepresenterade kvinnor dittills varit bland pristagarna var det inte särskilt välbetänkt (och att Johnson och Harry Martinson senare fick priset var på många sätt olyckligt, allra mest för dem själva – Per Rydén försvarar valet i sin nyutkomna Oglömt: om mitt bokliv).

Ett pris till Klaus Rifbjerg hade inte skämts för sig, men kanske var han alltför produktiv (av samma skäl blir det väl inte heller någon belöning till Joyce Carol Oates). Ännu en danska har varit på tapeten, men även där missade man tåget. Inför utdelningen 2007 spekulerades det i ett pris till John Updike, och förstås till den ständige kandidaten Philip Roth, men också till Inger Christensen. Nationalencyklopedin bad mig skriva ett par längre artiklar om dem. Jag effektuerade dem, fast NE-redaktören, jag och många andra fick stå där med långa näsor när pengar och medalj i stället gick till Doris Lessing, som inte blev spontant förtjust när nyheten nådde henne i London.

Och sedan var det försent. Både John Updike och Inger Christensen avled i januari 2009 (hon bara två dagar in på det nya året). Där gick man miste om chansen att belöna Nordens kanske främsta lyriker i den generationen – hon var född 1935. För två år sedan kom hennes postuma Verden ønsker at se sig selv där färdiga och ofärdiga dikter, utkast, recensioner och mycket annat ur kvarlåtenskapen samlats på nästan tusen sidor. I Genbesøgt. inger christensens efterladte papirer, som Aarhus Universitetsforlag just gett ut, kommenterar tolv litteraturvetare och kritiker detta berg av papper. På bokens första sida låter man Herta Müller, den författare som Nobel-belönades av Svenska Akademien 2009, komma till tals:

Jeg håbede alltid, at hun ville få Nobelprisen […] Nu har de ladet Inger dø. Jeg havde rigtig gerne ventet [med at få Nobelprisen]. Jeg kunne have fået den senere eller måske slet ikke, men jeg ville virkelig gerne have, at Inger havde fået den. […] Måske kan hun høre os? Jeg tror ikke på Gud, og jeg er ikke overtroisk, men for Inger er jeg parat til at være en smule overtroisk.

Men så blev det alltså inte. Nu meddelas från Svenska Akademien att man i slutomgången vaskat fram fem författarskap som ledamöterna läst in sig på. Den 8 oktober får vi veta vem man valt i år Kanske är det dags för Danmark? En utomordentligt kvalificerad kandidat vore i så fall Pia Tafdrup, född 1952, med en lång rad böcker bakom sig alltsedan debutsamlingen Når der går hul på en engel, 1981. Hon är visserligen redan rikligt belönad både med inhemska och utländska priser, bland dem Svenska Akademiens nordiska pris 2006 och sju år tidigare Nordiska rådets litteraturpris. Men det hindrar inte att ett Nobelpris till henne skulle hedra akademien.

Möjligen kan man vänta två år. Då fullbordas hennes fem sammanhållna samlingar som kretsar kring de fem sinnena smak, lukt, syn, hörsel och känsel. 2014 kom Smagen af stål, två år senare Lugten af sne, 2018 Synet af lys, och tidigare i år Lyden af skyer, en diktcykel som är alltigenom imponerande. Bara ett exempel: i den tredje samlingen finns dikten ”Ikaros” som kan läsas jämsides med W. H. Audens ”Musée des Beaux Arts”, som utgår ifrån Brueghels bekanta målning av Ikaros fall i konstmuséet i Bryssel – eller med Bertolt Brechts mera lakoniska Der Schneider von Ulm, om den himmelssträvande skräddaren som trodde att han kunde flyga. Han kastade sig ut från kyrktornet, men den mera jordnära biskopen visste bättre: ”Der Mensch is kein Vogel/ Es wird nie ein Mensch fliegen/ Sagte der Bischof den Leuten.”

Och hos Pia Tafdrup: När Ikaros som en ängel svingat sig upp i rymden kommer han, som i myten, för nära solen och vingarnas vax smälter. Och så faller han från det gudomliga ljuset, tills

[…] havet i et knivhårdt hug

slår magnetisk op,

sluger ilden,

På havet, der siden får navn efter Ikaros,

ses intet ud over spredte, flydende fjer.

Dikterna om Ikaros är oräkneliga, som Werner Aspenström låtit oss veta:

Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar

önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,

den nedåtvända själen, konsten att stanna

och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten

eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske,

som glanslöst men evigt grönskar.

Och vad minns man av sicilianaren Salvatore Quasimodo, 1959 års nobelpristagare i litteratur? Kanske bara en diktrad, visserligen vacker:

”Och plötsligt är det afton” – ”Ed è subito sera…”

Detta är en krönika, debattartikel eller opinionstext i Tidningen Kulturen. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.