Charlie Chaplin i "Modern times"

Chaplin i Iran



"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en kort och intensiv period av mitt liv. ..."



Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en kort och intensiv period av mitt liv. Hon hade den särskilda grace som iranskor i exil ofta har, en sorts förfining, men var ändå något tillbakadragen till sättet — möjligtvis till följd av det svenska klimatet och återhållsamma kynnet som hon i någon mån gjort till sitt, men som stred mot hennes varelse på ett fundamentalt sätt.

Hennes ögon satt djupt och de tycktes utstråla såväl värme som något tveklöst originellt, självständigt. De lockade mig till henne, då vi samtidigt gick en cirkelledarutbildning kopplad till nykterhetsrörelsen i de värmländska skogarna norr om Filipstad. Det vi kom att tala om, då hon behärskade svenskan väldigt väl, var mycket fascinerande saker. Du ser, hon var troende, men på ett rätt så okonventionellt sätt. Hon gav mig lästips på olika sufier: Rumi, Hafez, flera med dem. Poeter där vin, kvinnor och sång mer eller mindre flitigt förekommer, ofta i snillrika symboliska liknelser — med tyngdpunkt på direkta upplevelser av det heliga.

Hon gav mig också en bok av religionsinstiftaren Bahaullah, som jag i min brist på bildning trodde var muslim. Hon svarade vänligt på mina frågor, redde ut många frågetecken och berättade att hon var aktiv i världsomspännande religiös rörelse som kallades för Bahá'í, som vuxit ur den muslimska myllan men omfamnade många andra religiösa livsåskådningar. Hon bjöd mig till och med att delta i en bönegrupp vid sidan av vårt andra engagemang — jag tackade vänligt men bestämt nej till det.

Orsaken till detta var att jag några år dessförinnan deltagit i en teosofisk studiegrupp som hade lämnat mig smått tokig, då jag läst alltför många europeiska sökare och blivit uppslukad av allsköns alternativ religion. På ytan var tyckte jag ändå att de liknande varandra, då teosofin på ett liknande sätt omfamnar alla religioner som deluttryck för det sanna. Men för min del var det främst en sorts kunskapstörst som drev mig, likt Alice i sitt underland, ner i ett dunkelt kaninhål som skakade om min verklighetsuppfattning.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Efter detta antog jag en distanserad hållning mot allt som andades new age, men bevarade ändå en viss nyfikenhet i min nihilistiska livsåskådning. Om detta pratade vi mer än en gång, men vid ett tillfälle tog nog hennes judiska uppfostran överhanden, då hon kallade alla dessa författare för sataniska — med undantag för grundaren av antroposofin: Rudolf Steiner, som hon menade hade gjort en del gott, men det var mest till följd av Rudolfs pionjäranda gällande ekologisk odling. Hennes utsökta bakelser bestod alltid ekologiska ingredienser, inte sällan från den svenska antroposofins Mecka; Järna, så jag anade vart den sympatin uppstått, och hon talade ofta om intresset för hållbarhet som ett fint drag hos svenskarna.

Hon blev ändå rätt upprörd över hur en så snäll pojke som jag kunde förledas av mörkrets furste så till den milda grad att jag gett mig i slag med all denna intellektuella bråte, även om jag vidhöll att jag mest såg dem som kuriosa och litterära förebilder nuförtiden. Summan av kardemumman var att deras bahaimöten inget var som de britter och tyskar jag förläst mig på.

— Men du kan inte förneka att judisk andlighet ändå haft en avsevärd påverkan på några av dessa personer, försökte jag, och fick en lång utläggning till svar hur den judiska mystiken genom Kabbalan ofta slår fel, med några få undantag hade den förfallit då sinnessjuka kristna förvandlat den till en slags invecklad och meningslös hjärngympa.

— Det är väl ändå inte hjärnan, utan hjärtat vi ska träna? Hennes avslutande frågeställning minns jag med all önskvärd tydlighet än idag.

Efter detta ebbade samtalet ut, som om någon tagit en knappnål och med ett fint stick lyckats skapa en pyseffekt — som osynligt men märkvärdigt tömde det meningsfulla oss emellan på innehåll. När vi kom in på vårt andra favoritämne; film, märkte hon nog av min tilltagande svårmodighet och vi växlade bara som hastigast erfarenheter från våra senaste biobesök.

Jag försökte dölja det, förstår du, men jag tog illa vid mig av hur samtalet utvecklats. Ja, vid den tiden kändes det som en skarp tillrättavisning, fastän det idag framstår som tveksamt huruvida det var hennes egentliga syfte.

Effekten av det hela var däremot tydlig för oss båda; det blev frostigt oss emellan. Våra telefonsamtal och möten gled alltmer isär, nykterhetsrörelsen lämnade vi båda två ungefär samtidigt. Jag på grund av ett återfall i alkohol och amfetaminmissbruk, hon på grund av ett ointresse för svenskt föreningslivs mest intetsägande sidor och småttiga konflikter. Åldersskillnaden var förstås också en bidragande faktor, våra kulturella referensramar, liksom det dubbelliv hon levde med sina släktingar — de ansåg hennes favoritförfattare vara lika sataniska som hon mina.

Men även om min kärlek till amfetaminets skenbart vackra ljus återigen stulit mig från mina medmänniskor, så kunde jag inte sluta tänka på henne. Det fanns något så betagande i hennes blick, en ren och skär omtanke — som i vår gemensamma tystnad inte till liten del var det som gjorde att jag återigen valde det nyktra livet.

Så efter ett långt uppehåll fick jag ett telefonsamtal, det var från Teheran.

— Gillar du Chaplin? Har du sett Moderna tider? Stadens ljus? Tonen var ivrig, men uppsluppen och glad. Tydligen hade en mindre biograf i en förort till Teheran haft chaplinmaraton — och hon var uppfylld av alla dessa intryck. Det hörde jag även om linjen var raspig.

— Nej, eller jo... När jag var liten såg jag han snurra med den där globen på fingret. Och det där talet han gav, han lät som en socialist, men han tycks bra.

— Absolut inte, han var humanist. Hedersbahai. Jag har alla hans filmer på dvd i min lägenhet på Gruvlyckan. Du borde låna och se dem, kanske till och med skratta en smula. En så allvarlig ung man som du, har du ens ringt den där kvinnan du berättade om för mig längesen?

— Jodå, det går framåt, sa jag. Men jag ljög förstås. Hon hade förlorat intresset för mig ganska omgående och till och med baktalat mig inför gemensamma bekanta, vilket gjort mig sorgsen. Men det hade hunnit rinna mycket vatten under broarna sen dess.

— Du ska se att allt blir bra, sa hon, som om hon visste. Det kommer att ordna sig. Vi kvinnor är som er män, bara en smula klokare, fast alla är förstås inte lika begåvade att se guldklimparna för all sand. Du är ju ett klipp! Hon skrattade och var på gott humör, och det smittade av sig och till sist skrattade jag med henne.

Jag levde länge på det där samtalet, men då jag några veckor senare ringde tillbaka för att höra hennes röst igen, var linjen avstängd. Och efter ytterligare någon tid; samma sak. Jag drabbades av det där särskilda missmod som ofta var förspelet till många av mina dåliga livsval, men tiden förflöt ändå utan några större klavertramp från min sida.

Det var ungefär ett halvår senare det kom till min kännedom att hon arresterats och under flera månader plågats av en seg och långdragen rättsprocess i sitt andra hemland, som pusselbitarna föll på plats. Det var inte för att hon var judinna, om nu det uttrycket tillåts, eller att hon tillhörde en Bahai-församling och hade ertappats med olämplig religiös litteratur, utan att hon tagit några glas vin på en privat fest som slagit slint då den lokala polismyndigheten fått nys om det hela.

Utrikesdepartementet hade inte lyft ett finger och den Svenska ambassaden i Teheran var vid tidpunkten ett skämt, så ingen hade kommit till hennes undsättning. Även de mer konservativa bland Bahaierna hade vänt henne ryggen, då man ärvt avogheten mot alkohol från sina muslimska systrar och bröder.

Därmed kunde den religiösa stämningen vid tidpunkten löpa amok och den gamla damen hade blivit föremål för en mycket uppmärksammad och smutsig förtalskampanj, med flera invecklade turer. Till sist blev det för mycket för henne, vintern 2008 var tidpunkten då hon under oklara omständigheter dog, långt borta från vårt kyliga Värmland. Det var en av hennes vänner, Markus hette han, som sökt upp mig den kommande våren och berättat hela den dystra storyn, som jag återhållsamt lyssnade till i ett försök att bevara någon sorts värdighet mitt i vår gemensamma sorg. Med sig hade han en ett stort antal DVD-filmer i en Konsum-kasse som han räckte fram till mig strax innan vi skiljdes åt.

Min teosofiska litteratur och alla de andra sataniska dårarna har jag sedan länge sålt genom mitt lokala antikvariat. De sämsta böckerna, som på ett mer dunkelt sätt aktiverat min livliga fantasi, eldade jag upp i en improviserad majbrasa med hjälp av en klotgrill. På hedersplats i min bokhylla finns nu istället Chaplins samlade verk, med arabiska, persiska och hebreiska omslag, och en hel del andra filmer från Hollywoods glansdagar. Alla är piratkopior, några är vältummade och vill inte längre spela. Stadens ljus är fortfarande min favoritfilm och rollprestationen från Virginia Cherril, som spelar den blinda flickan där, får mig alltid att gråta.

Jag tänker på min vän och hennes filmintresse när jag skriver dessa rader, mer än på våra spänstiga samtal om religion. Jag tror att jag var förälskad i henne, men som vid andra tillfällen då kärleken knackat på porten till mitt liv, så var jag inte förmögen att leva ut de känslorna. Nykter har jag varit i två år och nitton dagar, och med det följer den trubbiga sinnesskärpa som gör att jag förmår erkänna detta för mig själv, artikulera det i text, med allt vad det innebär. Det är hjärtat jag tränar numera. Vikten av det förhållningssättet hade jag nog aldrig nått av egen kraft.

Text Robert Halvarsson
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Kulturens KRITIK

Svartsjukans förödande effekt

BOK | Lisbeth Ekelöf läser om otrohet och besatthet i Julian Barnes roman ”Innan hon träffade mig”.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 19 Maj, 2020

I Schopenhauers närvaro (Detalj ur omslag)

Houellebecqs kreativa pessimism

BOK | "Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra är vårt förnuft, vilket bara kan bekräfta att allt är en illusion." Carsten Palmer Schale läser "I Schopenhauers närvaro" av Michel...

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Detalj ur omslag

Världen är ett utbrett lidande

BOK | Carsten Palmer Schale läser "Hålla sig vid liv", Houellebecqs skrift om klassisk poetik och vårt sätt att leva.

Av: Carsten Palmer Schale
Kulturens kritik | 18 Maj, 2020

Annika Norlin. Foto: Elin Berge

Frågeställningar kring det obekväma

BOK | Tina K. Persson läser Annika Norlins skönlitterära debut ”Jag ser allt du gör”.

Av: Tina K. Persson
Kulturens kritik | 17 Maj, 2020

Isabella Nilsson

Nonsens med en livsviktig funktion

BOK | Julia Hariz läser ”Vårt behov av vers” där Isabella Nilsson bjuder in läsaren till sina demoner på kaffe och kaka.

Av: Julia Hariz
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Torget. (Detalj ur omslag)

Det upplysta torget

BOK | Poeten, journalisten och läraren Hebert Abimorad har skrivit en diktsamling som både förenar och belyser. Den lever i sin treradiga, koncentrerade form ett eget liv.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 13 Maj, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.