2018:02
Publicerad: 02 mars, 2018

Staten är inte din kompis

När staten slår fast det alla ska vara överens om, värderingar, politik eller idéer som inte kan ifrågasättas, när staten talar om för oss vad som är gott, godkänt, bra, rätt värdegrund etc., då är det fara å färde. Patrik Stigsson om statens roll och inflytande inom det konstnärliga fältet.

Det har dykt upp frågetecken kring de krav och uppmaningar som konstnärer ställs inför när de söker jobb eller äskar ekonomiska medel från staten. Eva Hamilton skrev kritiskt om Svenska Filminstitutet. Kulturrådets direktiv och en tjänstetillsättning på konstfack där normkreativitet efterfrågades har också fått ögonbryn att höjas.

Jag ingår inte i de grupperingar där detta är viktiga frågor. Jag tänker inte söka pengar från staten. Jag vill ha så lite som möjligt med det som kallas staten att göra. Staten tvingade mig till nio års grundskola. Att efter den förnedringen, som jag bara nätt och jämnt överlevde, stå med mössan i hand och tigga pengar kommer inte på fråga.

Anledningen till att jag ändå inte kan lämna frågan om statens roll och inflytande därhän, tänker jag försöka redogöra för nedan.

Jag försörjer mig genom ett heltidsarbete utanför den kreativa domänen, och har dessutom ambitionen att vara en bra äkta make och pappa.Jag försörjer mig genom ett heltidsarbete utanför den kreativa domänen, och har dessutom ambitionen att vara en bra äkta make och pappa. Mitt skrivande, och annan skapande verksamhet, får jag lov att ägna mig åt under tiden som blir över. Jag bekostar utgivning, marknadsföring och distribution av mina böcker ur egen ficka.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag är inte beredd att kompromissa bort oberoendet detta innebär. Det är min övertygelse att det är en skapande konstnärs plikt att demaskera, utmana och underminera statens och andra maktspelares agendor och verksamhet. Att genom sitt personliga exempel, och det skapande man åstadkommer, ifrågasätta etablerade antaganden och erbjuda ett visionärt alternativ till den inskränkthet, fyrkantighet, andefattighet, rädsla och livlöshet som byråkrati i allmänhet, och statliga myndigheter och institutioner i synnerhet står för.

Jean Cocteau konstaterade korrekt att det inte finns någon skapande verksamhet utan olydnad. Joyce Carol Oates är något mildare i sin formulering, men andemeningen är den samma:

Konsten är till sin natur en överträdelse, och konstnärerna måste acceptera att bli bestraffade för det. Ju mer nyskapande och oroande deras konst är, desto mer tillintetgörande blir bestraffningen.

Jag har mycket svårt att se hur Oates och Cocteaus hållning skulle kunna manifesteras och levandegöras av någon som skakar hand med staten. Att oberoendet upphör i samma ögonblick som man griper tag i statens till livlina maskerade strypkoppel känner alla sant kreativa personer instinktivt, och de med ryggrad tar konsekvenserna av det.

Staten är inte din kompis. Staten är inte ute efter att befria dig. Staten vill förminska dig, skrämma dig, försvaga dig, få dig att glömma din potential som är så oerhört mycket större än vad du tror, beröva dig din kreativitet och förstöra dina drömmar.

Staten är inte din kompis. Staten är inte ute efter att befria dig. Staten vill förminska dig, skrämma dig, försvaga dig, få dig att glömma din potential som är så oerhört mycket större än vad du tror, beröva dig din kreativitet och förstöra dina drömmar.

Staten vill inte att du ska ifrågasätta staten, den vill att du ska tycka att den är god, att den vill dig väl, att den är din vän.

Staten använder morötter i form av bidrag och ekonomiskt stöd, och piskor i form av krav, kontroll, övervakning, direktiv, förbud, inskränkningar och påbud. Ju fler staten lyckas kväsa, kontrollera och kastrera, desto nöjdare blir den.

För tydlighetens skull måste jag kanske påpeka att det inte finns någon illasinnad person eller grupp i den statliga förvaltningen som medvetet tänker ut och planlägger denna strategi. Den lever på en omedveten nivå, i alla som får sin utkomst och trygghet av eller i staten. Det handlar om instinktiva, kollektiva drivkrafter, där grunden är rädsla och behov av konformitet, tillhörighet och trygghet.

Detta är högst mänskliga tillkortakommanden, och enskilda tjänstemän, ekonomer och byråkrater ska inte klandras och ställas till svars. Men uppgiften för den skapande konstnären måste vara att urskilja dessa begränsningar i sig själv och andra, och agera därefter.

Ett färskt exempel på statens klåfingrighet är det ”redaktionsöverskridande samarbete” som planeras mellan staten i form av public service och Vinnova (en svensk statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under näringsdepartementet), och flera privata tidningsaktörer. Syftet är att belysa felaktigheter, förvanskningar och ogrundade påståenden, och minska risken för att falska och irrelevanta fakta når publiken. De ska ”erbjuda alternativa perspektiv i avsikt att slå hål på filterbubblor”.

Denna granskningscentral för korrekt information ska alltså för din räkning avgöra vad som är relevant information och godtagbara alternativ. Staten litar inte på att du klarar sådant på egen hand. Du är inte vuxen nog att förstå ditt eget bästa. Staten ser som sin uppgift ta reda på om du befinner dig i en filterbubbla, för att därefter punktera den.

När i nästa steg planerna på att skattefinansiera public service genomförts, så är storebrorssamhället ett faktum. Antingen du vill det eller inte tvingas du då betala för indoktrineringen i den oerhört snäva verklighetsbeskrivning, det inskränkta narrativ, som staten godkänner och hyllar.

När vi konfronteras med denna typ av domesticeringsförsök gäller det att hålla i minnet att bilden av världen och samhället som media serverar oss bara är en mikroskopiskt liten flisa, i en oändligt stor och magisk verklighetsmosaik. Att statistik och procenträkning inte är tillförlitliga metoder för att avläsa och förstå sammanhang och företeelser i denna mosaik. Att det inte existerar någon objektiv verklighet frikopplad från den egna upplevelsen, från tankar, känslor och medvetande. Att tiden inte löper i en rät linje från det förflutna, via nuet och vidare in i framtiden. Att de forskare, akademiker och professorer som tilldelas uppgiften att tillrättavisa oss, mycket sällan har den kunskap och auktoritet som tillskrivs dem. Och att de nästan undantagslöst saknar genuin visdom och djupare insikter om livet och tillvaron.

Det verkligt falska och farliga, är myten om vetenskapen som ett oantastligt, moraliskt överlägset och helt igenom rationellt och konstruktivt företag. Vetenskapen är en aktivitet utförd av människor, och är därmed behäftad med samma ofullkomlighet och brister som andra sådana. Påståendet att vetenskapen fungerar på ett i grunden annorlunda och bättre sätt än tex religion och politik, är falskt. Idén att vetenskapsmannen utvärderar data på ett objektivt och fördomsfritt sätt är falsk. Tron på akademisk frihet är falsk.

Vetenskapen är en förklaringsmodell bland många, ett trossystem som vilar på dogmer. Många gånger bedrivs den utifrån omänskliga ideal och livsfientliga antaganden.

Den sanning som alla i dag tycks efterlysa måste var och en av oss kämpa oss fram till, avtäcka, formulera och förhålla oss till individuellt. Sanningen är en ständigt föränderlig process, som aldrig kan bli gemensam egendom. Den kan inte proklameras av press, radio, tv, eller någon organisation, kyrka, sammanslutning eller myndighet, hur folkvald och demokratisk denna än sägs vara.

När staten slår fast det alla ska vara överens om, värderingar, politik eller idéer som inte kan ifrågasättas, när staten talar om för oss vad som är gott, godkänt, bra, rätt värdegrund etc, då är det fara å färde. Då står diktaturens kreatur och stampar i farstun.

Om du fortfarande är med mig så här långt i texten har sannolikt din trygghetsnarkomani med full kraft kickat in. Jag misstänker att den har formen av följande invändningar: vad menar han, staten är ju vi alla tillsammans, ska vi inte ha demokrati, ska vi inte ha ett offentligt välfärdssystem, ska dom rika få behålla sina pengar, är det inte viktigt med X Y Z, hur ska det gå om ingen betalar skatt, hur ska det gå om alla … ???

Den som försöker bli kvitt sitt beroende av det svenska trygghetsknarket upplever ofelbart denna typ av mycket kännbar abstinens. Den kallas nattväktarstaten.

Vi har sedan barnsben impregnerats med tanken att det enda alternativet till den svenska socialdemokratiska snuttefilten är naken, rå och brutal låt-gå kapitalism. Några andra möjligheter för kollektiv samvaro och samhällelig organisation existerar inte.

För att hålla dig på mattan måste staten skrämma dig med något som är ännu värre än piskan, tumskruvarna, strypkopplet och tvångströjan man nu använder för att disciplinera dig.

Anledningen till att vi aldrig hör talas om några egentliga alternativ till tingens nuvarande ordning stavas r ä d s l a. Och att allt för många tror sig tjäna på att status quo behålls.

Jag undrar vad du skulle säga om ett samhälle med fyra timmars arbetsdag, sex års obligatorisk grundskola, decentraliserad beslutsordning och ett levande lokalsamhälle. Där floder, träd och stenar äger medborgerliga rättigheter.

Där läkarnas uppgift är att hålla dig frisk, i stället för att behandla dig när du blivit sjuk. Där varje äldreboende omges av en vacker trädgård. Där barnen inte förvaras i lysrörsupplysta, fabriksliknande förskolor utan finns levande bland oss i vardagen. Där andra, liknande företeelser, vars absurda sätt att fungera vi tar för givna, ändrat skepnad på samma sunda sätt.

Där stuprörsstrukturerna brutits sönder och bytts ut mot frivilligt samarbete i dynamiska grupperingar och nätverk.

Där kreativitet, extas, uppsluppen lek och andligt utforskande tillhör vardagen. Där var och en är fri att likt Sokrates följa sin inre daimons röst, förverkliga sin potential, lära sig stjärnbildernas namn utantill och tänka, läsa, skapa, älska.

Där psykisk ohälsa och missbruk behandlas med assisterade tur- och returresor till den obegränsade andliga dimension ur vilken vi kommit, och som vi i sinom tid kommer att återvända till. Med eller utan hjälp av psykogena växtextrakt.

Där vår sorg och våra tillkortakommanden hanteras genom transcendentala musik- och naturupplevelser, i stället för med alkohol, SSRI-preparat och konsumtion.

Om din första tanke när du läser dessa rader är det går inte, så har staten fått dig dit den vill. Det som mer än något annat hindrar oss från att förverkliga en annan ordning är nämligen att vi inte tillåter oss att tänka den. Att vi inte ens i fantasin förmår föreställa oss en annan sorts gemenskap.

Jag behöver inte räkna upp skälen till varför en radikal och genomgripande samhällsförändring är nödvändig. Det vet du lika bra som jag. Men låt mig ändå ta ett aktuellt exempel ur högen.

Socialstyrelsen meddelade i en färsk rapport att den psykiska ohälsan hos barn i åldern tio till sjutton år har ökat med över hundra procent på tio år. För unga vuxna är ökningen närmare sjuttio procent. Närmare hundranittio tusen barn och unga vuxna i Sverige lider av någon form av psykisk ohälsa. Det motsvarar ca tio procent av flickor, pojkar och unga män och femton procent av unga kvinnor. Den enskilt största gruppen, drygt sextiotretusen personer, är unga kvinnor i åldern arton till tjugofyra år.

Hur mycket staten än lappar och lagar, utreder, lagstiftar och reformerar, så kommer den inte att få rätsida på detta, eller den långa raden av andra, lika brännande problem.

Ett levande helhetsalternativ måste formuleras. En vision, som griper tag i människor och som gemene man intuitivt i djupet av sitt innersta känner är rätt. Som fångar alla människors drömmar och förhoppningar om ett bra liv och en bättre värld.

En sådan vision kan aldrig komma från någon som går i ledband, som låter sig tämjas och begränsas. Den måste formuleras av de som står fria, som inte är beredda att kompromissa med sin inre övertygelse. Vars utgångspunkt är låt oss pröva, i stället för det går inte. Som inser sanningen i Oscar Wildes ord, när han säger:

A map of the world that does not include Utopia is not worth even glancing at, for it leaves out the one country at which Humanity is always landing. And when Humanity lands there, it looks out, and, seeing a better country, sets sail. Progress is the realisation of Utopias.

Till sist, som ett exempel på hur långa och slingrande statens tentakler är, och hur dess klibbiga nät fångar allt som rör sig. Den publikation där du läser detta, Tidningen Kulturen, redovisar på sin hemsida följande programförklaring:

”Vår systemkritiska hållning gör att mycket av det framtida innehållet kan komma att upplevas som uttryck för obekväma kritiska idéer rörande vår samtid”. /… / ”Vi är politiskt och religiöst obundna men med en systemkritisk ledarsida…” / … /. ”Vi ser varje system som auktoritärt … /”.

Längre ned på sidan hittar man följande upplysning: ”Tidningen Kulturen stöds av Statens Kulturråd”.