• 2018:02
• Publicerad: 02 mars, 2018

Yōkai: Obehagligheter på japanska

Spöken, finns dom? Konstnären Carl-Erik Engqvist tar oss med österut i en kulturhistorisk genomlysning av det Japanska fenomenet Yōkai.

Det började som det brukar börja för oss nördiga män födda på 1970-talet. Elva år gammal lyckades jag som entusiastisk rollspelare lägga vantarna på en utgåva av ”Drakar och Demoner Samuraj”. I dess böcker fick jag möjlighet att möta helt främmande koncept och monstrositeter, såsom den gurkälskande Kappa samt den skräckinjagande Oni. Det var även här jag för första gången snubblande över begreppet yōkai, som den här artikeln skall handla om; i sammanhanget av rollspelet kort beskrivet vara ett spöke eller en ande, vad nu skillnaden kan vara. Med mitt populärkulturella intresse för Japan stötte jag regelbundet på ordet yōkai genom åren, ofta i sammanhanget översatt som spöke men även så demon, monster eller vätte. Jag får erkänna att jag inte reflekterande så mycket över motsägelserna under tiden som begav sig, men för några år sedan hade jag i samband med studier av olika kulturers förhållningssätt till artificiell intelligens beslutat mig för att gå djupare i det animistiska tankesätt som präglar Japans kultur. Det var inom denna kontext jag förstod hur komplex och central föreställningen yōkai är för det samtida Japan såväl det historiska.

Nyckeln till att initialt försöka förstå de flesta japanska begrepp ligger ofta i dess kanji. För er som inte är bekanta med konceptet är kanji ett av de tre japanska skriftspråken och består av skrivtecken, s.k. logogram, vilka både har en betydelse och ett eller flera ljud. Tittar vi på ordet yōkai (妖怪) består detta av två kanji:

1. 妖 (uttalas ”yo” i sammanhanget) som betyder ”mystisk, förtrollande, övernaturlig, konstig.”

Sammanfattningsvis kan vi här prata om en attraktion till något utöver det normala. Det kan bl.a. användas i ord som yoka (妖花); en förtrollande vacker blomma, eller ayashii (妖しい); förhäxande eller charmig.

2. 怪 (uttalas ”kai” i sammanhanget) som betyder ”mysterium, underverk, egendomlig”.

Det finns något lite mer obehagligt över kai, då det är samma kanji som används i orden

kaiki (怪奇); grotesk, eller kaidan (怪談); spökhistorier.

Sätt dessa två tillsammans och du får då yōkai (妖怪), som skulle kunna översättas med: ”Något som är främmande för vår värld och konstigt, men ändå fängslande och tilltalande.”

Ovanstående blir en aning klumpigt att använda som förklaringsmodell och utifrån erfarenhet täcker det inte in hela begreppet. Yōkai används nämligen inte bara inom kontexten av fenomen och varelser från japansk folktro, utan verkar också hänvisa till saker som märkligt väder, mystiska sjukdomar, optiska illusioner, konstig frukt, urbana legender etc. likväl som icke-japanska koncept som vampyrer, varulvar, bigfoot, utomjordingar, osv, till rent fiktiva skapelser med liten eller ingen historia. Yōkai kan därför ses som en bred, svepande term, vilken kan täcka alla former av ”mystiska fenomen”.

Den äldsta kända användningen av ordet yōkai är från första århundradet v.t. och härstammar från den kinesiska texten Junshiden där författaren skriver: ”Yōkai var länge i det kejserliga hovet”. I kontexten används ordet för att beskriva en känsla av onaturlig ångest och föraning.

En senare japansk källa från Heian-perioden(794-1185), kan hittas i Shoku Nihongi, en historisk förteckning beställd av den japanska kejserliga staten och färdigställd 797 v.t. Texten innehåller ett uttalande från år 772: ”shinto-rening utförs på grund av att yōkai uppträder mycket ofta i det kejserliga hovet.”. Likt den kinesiska källan hänvisar ordet yōkai inte till något konkret, utan till mystiska fenomen i allmänhet. Värt att nämna är att yōkai som begrepp hade väldigt få visuella representationer under Heian-perioden, eftersom människor fruktade kraften i själva avbildandet.

Det japanska samhället plockade upp det animistiska konceptet och benämnde det i sin tur mononoke, vilket också fungerade som en förklaringsmodell för de bakomliggande fenomenen som förknippades med att orsaka sjukdom, rädsla, olycka, och andra oförstådda företeelser.Kinas inflytande fortsatte under Heian-perioden med att kinesiska missionärer började besöka Japan med syftet att introducera den s.k. Onmyou-Dou filosofin, vilken hade sin grund i den taoistiska filosofin från fastlandet. Inom nämnd filosofi var övertygelsen på chi/ki central, beskrivet som en livsenergi vilken var inneboende inom alla ting. Det japanska samhället plockade upp det animistiska konceptet och benämnde det i sin tur mononoke, vilket också fungerade som en förklaringsmodell för de bakomliggande fenomenen som förknippades med att orsaka sjukdom, rädsla, olycka, och andra oförstådda företeelser.

Mononoke blev med tiden en samlingsbenämning på andar, med högst individuella känslor och egenskaper. T.ex. om det visade sig att anden var fredlig var det en s.k. nigi-mitama, vilken gav god lycka, till exempel en bra skörd, god hälsa osv. Ens egna förfäder, andra väl respekterade personer, och ibland även natur och djur, beroende på området, ansågs vara nigi-mitama. Med tiden fick många av dessa rollen av beskyddande gudar. Men om det var så att anden var våldsam var det istället en s.k. ara-mitama, som kunde orsaka olycka i form av naturkatastrofer och sjukdomar. Genom att utföra en ritual kallad chinkon(andens lugnande) kunde en ara-mitama omvandlas till en nigi-mitama. En förklaring till begreppet yōkai kan vara att det är ara-mitama som inte fick en chinkon utförd över sig, att själva chinkon misslyckades att utföras, eller att chinkon slutade fungera.

Under Muromachi-perioden(1337-1573) är det tydligt att attityden mot att gestalta yōkai gjorde en helomvändning. Humoristiska representationer främst i form av bildrullar blev allt vanligare, med anmärkningsvärda verk såsom Hyakki Yagyō Zu och Hyakki Yagyō Emaki, båda från 1500-talet.

Hyakki Yagyō kan översättas med ”De hundra demonernas nattparad”(en passande förenkling är också ordet ”pandemonium”) vilket beskriver en företeelse där ett hundratal festglada yōkai sägs passera i procession genom alla gator i Japan under sommarmånaderna. En person som råkade bevittna en sådan parad löpte risk att bli bortförd eller helt enkelt dö på fläcken. Hyakki Yagyō bildrullarna markerade starten på traditionella yōkai avbildningar eller yōkai-ga, som de benämns. Svårigheten med yōkai-ga är att konstnärerna inte hade något tidigare visuellt material att utgå från, utan i stort var utelämnade åt de olika lokala berättelserna. Detta kan vara en av anledningarna till att yōkai avbildningar skiljer sig från region till region, m.a.o. yōkai som skulle kunna benämnas som en och samma har i vissa fall blivit två helt olika ”arter”.

I början av 1600-talet tog klanen Tokugawa kontroll över Japan och flyttade den reella makten från kejsarfamiljens Kyoto till militärregimens Edo. Denna period benämns som Edo eller Tokugawa-perioden(1603 – 1868) och präglas av en central makt under shogun (dåvarande Japans högsta militära befälhavare), Japans enande samt isolering från omvärlden.

Men perioden präglas också av ett stort intresse av att skapa encyklopediska system. Understödd av Neo-Konfucianistiska ideal, militärdiktaturens behov av hierarkisk ordning och Zhu Xis filosofi Shushigaku (vilken uppmuntrade intellektuell nyfikenhet) uppstod en metod där kunskap kunde samlas, katalogiserades och märkas i komprimerade begripliga enheter. Dessa informationsenheter kunde sedan brytas ner och manipuleras som separata enheter för de personer som behärskade dem. Konsekvensen blev att Japan drabbades av en veritabel vurm för att skapa bl.a. inhemska förteckningar över naturhistoriska studier samt ett otal varierande former av guideböcker för de olika sociala klasserna. Yōkai blev inte på något sätt undantaget från denna utveckling.

Även om det fanns förelöpare till encyklopediska system för yōkai är Toriyama Seikiens (1712- 1788) arbete med att katalogisera och presentera området banbrytande. Hans texter presenterar över tvåhundra yōkai och inleds med Gazu Hyakki Yagyou från 1776. Seikien var dels innovativ genom att överföra sina illustrationer till träsnitt för tryckpressar och därmed massproducera sina konstnärliga alster. Men dels också för att han valde att separera yōkai från sin narrativa kontext och ändra det traditionella formatet. Varje yōkai fick nu sin egen sida med tillhörande referensmaterial, vilken härmade stilen hos de naturhistoriska presentationerna av t.ex. djur. Detta var helt avsiktligt då Gazu Hyakki Yagyou var menad som en underhållande parodi på verk som Wakan Sansai Zue, ett populärt samtida referensverk över Japans kultur och natur. Toriyama Seikiens bidrag blev en succé och ledde till fyra ytterligare kataloger, såsom Konjaku Gazu Zokuhyakki från 1779. Intresset blev så stort att efter den andra katalogen fanns det inte helt enkelt inte fler traditionella yōkai kvar att illustrera. Så Seikien började resolut uppfinna sina egna, vilket passade alldeles utmärkt med den kreativa lekfullhet som präglade hans tidigare verk, bl.a. i form av ordlekar och parodier över företeelser i det japanska samhället. Något som lätt gick att använda som ett verktyg i skapandet av nya yōkai. Seikiens största bidrag får ändå sägas vara att han lyckades göra yōkai till ett populärkulturellt fenomen, som stark influerade litteratur och konst under slutet Tokugawa-perioden, i städer så som Edo, Osaka samt Kyoto.

Själva begynnelsen till det som skulle bli Meiji-perioden (1868-1912) inleds år 1854 med att amiral Matthew C. Perry, ackompanjerad av åtta krigsskepp, tvingar Japan att bryta sin 220 år långa isolering. Chocken från att möta en teknologisk överlägsen västerländsk militär får som konsekvens en frenetisk industrialisering, där tonvikt läggs på militärmaktens upprustning och modernisering, för att undvika liknande framtida situationer. Detta blir även upptakten till det sedan tidigare försvagade Tokugawashogunatets slutliga fall, då shogunatet motsatte sig den s.k. Meijirestaurationen, en omfattande reformeringen av hela landet. På endast en generation avskaffades hela det feodala systemet, samurajerna blev bönder, undervisning, rättsväsende och statlig administration strukturerades om och kejsarens makt återupprättades. Meiji-perioden kan sammanfattningsvis beskrivas vara en tid då Japan försöker förstå sin roll till dels modernism och dels den omgivande världen.

När gäller begreppet yōkai fick Meijirestaurationen ett antal följder. Japans förhållningssätt till utlänningar har alltid varit komplicerat och under Meiji-perioden, samt delvis i de påföljande perioderna Taisho och Showa, användes yōkai i statskontrollerade medier som en metafor för att beskriva icke-japaner. Yōkais association med mörker och orenhet kunde därmed användas som ett verktyg för att stärka och idealisera den japanska nationalidentiteten gentemot omvärlden. Samtidigt började traditioner kring yōkai försvinna i den japanska manin för modernisering, där det inte fanns plats för en tro på det övernaturliga. Med prioriteringen av rationellt tänkande och vetenskapliga framsteg blev yōkai som fenomen förvisat till akademin. Ett relevant namn att lyfta i det senare sammanhanget är Inoue Enryō (1858-1919), som i slutet av 1800-talet startade yōkai-gaku(yōkai-studier). Hans ursprungliga intention var att tillämpa vetenskapliga metoder på informationen kring yōkai för att utreda vad som gick att bevisa och vad som var ett ”sant mysterium”. Men det bakomliggande syftet med att skapa en ny form av naturvetenskap kring yōkai hade mer med Inoue Enryous rojalistiska övertygelse att göra än med rationellt tänkande. Utifrån hans definition av ”sant mysterium” kunde även kejsarens makt, samt kejsardömets rättfärdigande, härledas till att ha ett gudomligt ursprung. Yōkais i sin tur kopplades samman som tidigare nämnt med det främmande, mörker och orenhet, med funktion att stärka den japanska identiteten gentemot andra kulturer.

Vid andra världskrigets utbrott förde yōkai som traditionellt begrepp inom folktron en tynande tillvaro och hade antagligen fortsatt att göra det om det inte vore för Shigeru Mizuki(1920-2015). Mizuki var uppväxt på historier om yōkai, förmedlade av sin hembys kloka gumma. Väl efter kriget började Mizuki arbeta i den nya manga industrin och valde då att teckna de historier han fått höra som pojke. Hans manga kring yōkai; Ge Ge no Kitaro från 1967 blev en av Japans mest populära serier och Mizuki anses vara den person i modern tid som åter populariserade termen yōkai.

Mizukis inflytande inspirerade i sin tur samtida skapare som t.ex. Shibashi Hiroshi (född 1980) vars manga Nura: Rise of the Yōkai Clan översattes till ett flertal andra språk och spred yōkai fenomenet över världen.

Klassificering baserad på historiska källor

Enligt folkloristen Tsutomu Ema (1884-1979) kan yōkai enligt de historiska källorna delas upp i följande kategorier:

• 5 kategorier baserade på om dess ”sanna form” antagligen var: människa, djur, växt, objekt eller naturfenomen.

• 4 kategorier baserade på skäl till hur och vad som förändrat dem: relaterat till vår värld, relaterat till andliga/mentala skäl, relaterat till reinkarnation eller relaterat till materialet.

• 7 kategorier baserade på deras nuvarande form: människa, djur, växt, föremål, byggnad, natur och diverse, samt blandad om det råkade falla i mer än en kategori.

• 8 kategorier baserade på var de uppträder: Yama no ke (berg), michi no ke (träd), ki ne ke (träd), mizu no ke (vatten), omi no ke (havet), yuki no ke (snö), oto no ke (ljud), doubutsu no ke (djur, antingen verkliga eller fiktiva).

Tre exempel på yōkai

De exempel jag valt ut är två historiska och en relativt samtida:

Kappa är en typ av yōkai som ofta figurerar inom historisk (och samtida) konst, litteratur samt hantverk och kan därmed anses vara ganska populär. De beskrivs som vattenlevande reptiliska humanoider med storleken av ett 7-10 årigt barn och går att finna i de flesta vattendrag över hela Japan. Fysiskt är de starkare än en vuxen man och försedda med sköldpaddsliknande näbb samt skal. Ovanpå skallen har de en skål liknande fördjupning fylld med vatten som är själva källan till deras kraft. Om vattnet skulle spillas ut förlorar de sin styrka, blir paralyserade och kan till och med dö.

Kappa är lite av en trickster karaktär med förkärlek för sumo brottning, spel och kidnappning av både det ena och andra, särskilt kvinnor. De anses också vara förtjusta i att äta mänskliga inälvor, särskilt en mystisk bit kött placerad ovanför anus kallat Shirikodama. De är också synnerligen lätta att muta med gurkor, vilka ses som en stor delikatess av Kappa. Samtidigt är de ärade inom Shinto som vattengudar, sägs aldrig bryta ett löfte samt vara skickliga inom medicin och det finns ett otal historier där Kappa på olika sätt har hjälpt människor. I Tokyo, närmare bestämt området Kappabashi, finns det tom ett tempel dedikerat till dem, Kappa-dera, vilket sägs stoltsera med en mumifierad hand efter en Kappa.

Desto obehagligare är Oni, en yōkai lika ikonisk för japansk folktro som ovanstående. De porträtteras ofta med röd eller blå hud, horn, spetsiga tänder samt flera gånger större än en människa och med en glupande aptit för alla former av (mänskligt)kött och alkohol. Alla har begåvats med extrem styrka, konstitution och kunskap inom svart magi. Inga två berättelser om Oni är exakt lika med undantag för en sak: Oni är alltid motståndare till människan.
 

De skapas när riktig onda människor dör och hamnar i ett av de många buddhistiska helvetena, där de omvandlas till Oni. Deras uppgift är nu att utmäta straff åt mindre onda människor genom att t.ex. flå dem, krossa deras ben osv, vilket de utför med stor njutning och glädje. Ibland händer det att en människa är så fullständig ond i levande livet att deras själ är bortom all räddning. Då kan de omvandlas till en Oni på direkten och är sedan kvar på jorden för att plåga de levande. Den här formen av Oni är vad som vanligtvis behandlas i folktron, då de anses vara den största faran för mänskligheten. Oni hänvisar också specifikt till en kategori av manliga demoner. Kvinnliga demoner av samma typ är kända under namnet Kijo.

Teke Teke är tom mer skrämmande än Oni, som sig bör när en har att göra med ett spöke. Även om den kan definieras som en yōkai skulle de flesta nog anse att epitetet urban legend också skulle vara passande. Det finns ett antal olika variationer på myten men den vanligaste pekar på slutet av 1940-talet och en kvinna från Hokkaidō med namnet Kashima Reiko. Enligt myten skulle Kashima blivit våldtagen av amerikansk militärpersonal och försökt ta sitt eget liv genom att hoppa från en bro. Istället blev hon träffad av ett tåg som delade hennes kropp på mitten. P.g.a. den svåra kylan den natten drog blodkärlen ihop sig så pass mycket att hon inte blödde ut på direkten. När hon sen kröp till närmaste järnvägsstation för att få hjälp kastade personalen ett istället ett plastskynke över henne, för att dölja den makabra synen. Hennes död blev ensam och milt sagt plågsamt utdragen.

Den här otrevliga historien skapade ett spöke som i stort drivs av att ge igen på en mänsklighet som förvägrade henne hjälp när hon mest behövde det. Enligt legenden skall man tre dagar efter att ha hört den här berättelsen se Kashima Reiko i form av en kvinna som saknar den nedre delen av sin kropp. Hennes mål är att hämnas på så många som bara möjligt, genom att i sin tur skära av deras nedersta delar. Andra namn på henne är Shaka Shaka, Pata Pata, Kata Kata, Koto Koto och likt Teke Teke associeras de med det karaktäristiska ljudet av när hon går på sina handflator.

Det som tilltalar mig med begreppet yōkai är hur dynamiskt och mångfasetterad det är, samt hur integrerat det är i det Japanska samhället. Både historiskt och samtida. Jag skulle visserligen kunna jämföra det utan att blinka med många delar av den skandinaviska folktron. Men det japanska samhället är rikare på relevanta historier, varianter och traditioner. Detta kopplar jag ihop delvis med att Shinto samt Buddism har varit långt mer toleranta än Kristendomen, samt duktigare på att assimilera animistisk folktro till sin ursprungliga kanon. Det är sant att vi har företeelser inom skandinavisk tradition, så som jul och midsommar, på den form av integration jag hänvisar till. Men jag kan ibland undra hur vår kultur hade gestaltats om Kristendomen varit lika tolerant som ovanstående religioner istället för att bränna folk på bål och hänvisa gårdstomten, troll och älvor till Djävulen. Hur många fler historier och oknytt hade Skandinavien då kunnat bidra med till världsarvet?

 Förslag på fortsatt läsning

 Michæl Dylan Foster, ”The Book of Yokai: Mysterious Creatures of Japanese Folklore”, 2015
Matthew Meyer, ”The Night Parade of One Hundred Demons: A Field Guide to Japanese Yokai”, 2015
Matthew Meyer, ”The Hour of Meeting Evil Spirits: An Encyclopedia of Mononoke and Magic (Yokai)”, 2015
Aike P. Rots, ”Shinto, Nature and Ideology in Contemporary Japan: Making Sacred Forests”, 2017
www.yokai.com

• BOKTIPS #1 – Böcker om yokai på Bokus

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.