2018:02

LEDARE | 2018:02 | Den 14/11 2015 vaknade jag upp i min hotellsäng i Budapest till nyheterna om attackerna i Paris kvällen innan. Genast började jag skicka mail till mina vänner för att försäkra mig om att de var ok. I ett av svarsmailen kom en bok, Giorgio Agambens Stasis: Civil War as a Political Paradigm, en bok jag genast började läsa och dess första del, ”Stasis”, framstod som både rimlig och övertygande. Jag läste boken som en flyktlinje den morgonen, en flyktlinje som hela tiden bar tillbaka till utgångspunkten; attacken. Som parabel färdades jag genom boken längs en elliptisk kurva förment omskrivande den faktiska händelsen. Paradoxalt nog förde mig tankekurvan längre och längre bort från tydligheten i händelsen. En tänkandets koreografi skapade ett tänkandets rum i vilket en hemlighet låg oantastlig, fullt synlig. Dock, ju mer parabeln utvecklades, ju tydligare rummet blev, desto mer kännedom om hemligheten jag tyckte mig få, utan att för den skull befinna mig i den eller lyckas dechiffrera den, desto längre blev avståndet mellan mig och hemligheten. Avståndet mellan tänkande, ord och händelse är på det sättet oöverstigligt och händelsen nås endast genom att vi anlägger en mångfald av perspektiv, dock utan att dess väsen överlämnar sig till oss. Hemligheten bevarar alltid sin kärna och undandrar den för oss. ...

LÄS HELA LEDAREN HÄR