- 2018:01
- Publicerad:
Att följa ordens tyngd
BOK | Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok vars autencitet äger hög dignitet i det faktum att den är sprungen ur verkligheten och därmed blir till ett oumbärligt historiskt vittnesmål.
Lilian O. Montmar
De värnlösa
Bokförlaget Alerta
De värnlösa är resultatet av samtal och intervjuer med några av de tusentals barn och ungdomar som under andra världskriget placerades på anstalten Spiegelgrund i Österrike. Personer som av olika anledningar överlevt umbäranden där de antingen skulle “normaliseras”, svälta ihjäl eller sövas in för gott och på så sätt lämna plats för “värdigare” människor. Gunnar Bolin på Sveriges Radios kulturredaktion skriver i sitt förord till De värnlösa att Lilian O. Montmar ”ger röst åt barnen” genom deras vittnesmål som berättar om det fruktansvärda. Han citerar Gunnar Ekelöf ur Färjesång för att understryka det nödvändiga och viktiga i vittnesmålen: ”Endast som vittne är människan till”.
Boken innehåller, förutom alla samtal och intervjuer, helt igenom dokumentärt material. Montmars research har varit grundlig och omfattande. Hon redovisar material ur tidningsartiklar, hälsomyndigheter- och domstolars protokoll, förhör, vittnesmål, debatter och berättar om trossamfundens agerande inför Spiegelgrunds existens. Hon visar hur katolska kyrkan, andra trossamfund och liknande institutioner förhöll sig till det som skedde. Hon tar dessutom fram exempel på enskilda individer som gjorde motstånd.
Inledningvis låter Montmar en granne från Wien berätta om sina erfarenheter av Spiegelgrund. En anstalt vars ärende gick ut på att skilja mellan de barn som ägde ’rätt’ att överleva, och de som ansågs utgöra en ’belastning’ för samhället. Montmar följer sitt intervjuobjekt tillbaks till ursprungsplatsen och läsaren får följa reaktionen när den berättande grannen åter står inför de lokaler där allt det hemska en gång skedde. Det är en genomgående obehaglig läsning i sin påträngande dokumentära konkretion.
En uppgift boken ställer sig är att försöka beskriva varför detta väldiga ondskeutbrott kunnat ske med hjälp av de enskilda på plats, hur det konkret i vardagen har sett ut och varit möjligt. Detta görs i boken genom att läsaren får följa ordens tyngd i de många konkreta vittnesmålen med otaliga exempel på ondska och övergrepp. Flera vittnesmål går ned i situationer under de dagliga rutinerna på Spiegelgrund där personal gör våld på de enskilda barnen. Här finns individuella skillnader i personalens lynniga handlingar gentemot barnen med olika uttryck dag för dag vilka för det enskilda barnet många gånger utgör den avgörande skillnaden mellan liv och död.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
Frågan blir vad skildringen har för inverkan på oss och hur den påverkar våra medvetanden under läsningen av dessa vittnesmål som beskriver en ’obeskrivlig’ ondska?
Steve Sem-Sandberg har angående sin bok De utvalda (som också skildrar Spiegelgrund) i en artikel i DN 2011-01-27 diskuterat frågan om ”hur man skall göra litteratur av något som skyr avbildning”. Han skriver bland annat att ”även de onämnbara fasorna måste namnges.” Då kan man betänka att Sandberg valde att göra en ’fiktiv gestaltning’ över vad som förevarit i Spiegelgrund. Detta i det uttalade ärendet att få en koncentration i skildringen. Lilian O. Montmar har valt det dokumentära förfaringssättet. I det avseendet blir hennes skildring mer absolut, i den meningen att här är det direkta vittnesmålet från överlevande som vistats på Spiegelgrund som barn. Inget sker genom filtrering, annat än just urvalet av materialet. Hon har använt sig av arkiv, domstolsprotokoll, dåtida tidningsartiklar, brev i korrenspendens mellan myndigheter, politiskt ansvariga, befattningshavare militärt, med skriftliga utsagor av ansvariga för deportationer och liknande. Även Sandberg har nyttjat dokumentärt material men hans skildring har gått igenom ’det fiktiva filtret’ vilket innebär någon form av ’tillrättaläggande’.
I min recension 13 november 2014 i Tidningen Kulturen av Sandbergs De utvalda skrev jag: ”(De starka) Orden har ju alltid en förmåga att banaliseras till sin verkan och sitt innehåll/sin betydelse vid frekvent och upprepad användning, att avmagnetiseras från sitt ärende, att avhumaniseras till sitt innehåll oavsett hur potent dess larmande eller inhumana styrka till en början ändå är. En viktig fråga är hur man ska skildra det onämnbara, det obeskrivbara. Att sådana lidanden och hemskheter omdelbart riskerar att förminskas när de överförs till litterär gestaltning. Att det skrivna ordet per automatik leder till banalisering av det onämnbara och ’dödar’ autenticiteten.[…]En pågående diskussion om hur lägerskildringar får autenticitet och vem som äger mandat att skildra dessa läger har urskiljt två avgörande frågor: Vem kan skildra det onämnbara? Hur ska det onämnbara skildras? Här bottnar oftast diskussionen i att legitimitet i att skildra i dessa fall endast erhålles genom det självupplevda. Medan en av de kritiska följdfrågorna då har varit: Hur skall då dessa läger skildras för eftervärlden när de som upplevt dem dött?” Samma sak gäller för Montmars skildring i De värnlösa där hennes dokumentation och direkta intervjuer skildrar hur det gick till i verklighetens Spiegelgrund vilket ger hennes sammanställning en direkt autenticitet.
I några avslutande texter diskuterar hon även nutiden med alla de tecken som finns på jämförbara utvecklingar och hur dessa är möjliga med dagens kunskap. Hon går igenom den tidsanda som rådde i Europa, och hur idéerna har utvecklats historiskt. I avsnittet Brutna själar berättas att problemen för de som varit på Spiegelgrund inte upphörde efter att de blivit befriade. Finansiell skadeersättning förvägrades länge innan internationella diskussioner ledde till att de erhöll sådana.
I ett av de avslutande avsnitten benämnt Samtal om framtiden redovisar Montmar, som också är gymnasielärare, ett samarbete med kollegan Herbert Maier där de låtit sina elever ta del av vittnesmålen från Spiegelgrund. Bland annat har eleverna ställts inför frågan hur de upplever de olika vittnesmål som redovisas i boken. En student räcker då upp handen och säger att: ”…det som gjort mest intryck på honom varit, hur svårt det verkar vara att bearbeta upplevelser av övergrepp. Han tror att ingen människa egentligen kan känna in en annan människas ångest och rädslor…”
Lilian O. Montmar har genom dokumentation av arkivmaterial tillsammans med samtal, intervjuer och vittnesmål från en verksamhet som är fullkomligt obegriplig i sin ondska, åstadkommit en dokumentär vitbok vars autencitet äger hög dignitet i det faktum att den är sprungen ur verkligheten och därmed blir till ett oumbärligt historiskt vittnesmål. Lilian O Montmar hedrades år 2002 med det österrikiska Luitpold-Sternpriset för Litteraturens Främjande. Montmar har tidigare utkommit med bland annat Kolonisterna på hjortronmyrarna (2010), Kungen, Samen & Den franske pastorn (2012). Det är vår och jag lever ännu (2016).
Text Benny Holmberg
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
