• Kulturens krönikor
• Publicerad: 02 oktober, 2020

Oktoberkrönika, 2020

”Med dagens nyckfulle amerikanske president är USA ’demokratiskt' i samma mening som havet utanför Grundsund är ’blått’.” Björn Gustavsson reflekterar över politik och klimathot längs den bohuslänska kusten, över likheterna mellan Walt Whitman och Arthur Lundkvist samt över ett splittrat Skåne.

Blått, blått skimrar havet när jag en varm sensommardag kommer till charmiga Grundsund, längst ut i det bohuslänska havsbandet.

De röda sjöbodarna står i täta rader längs stranden; längre upp utbreder sig ett finförgrenat nät av trånga gränder mellan vitmålade bostadshus.

Under senare decennier har antalet fastboende minskat, flertalet hus ägs idag av rika storstadsbor. Enkla fiskarboningar kostar lika mycket som flotta Djursholmsvillor.

Marinan hyr ut havskajaker och en av sommarens vackraste dagar paddlar jag iväg mellan kobbar och skär – rakt ut mot horisonten.

Ännu på 90-talet snorklade jag här. Det var som att dyka i ett jättelikt akvarium. Nu är både blåstång och rödtång minsvepta i slemmiga påväxter, och siktdjupet har minskat drastiskt. Klimatförändringarna har nått även havet: syrehalten sjunker, fiskar och växter dukar under.

Havet glittrar turistbroschyraktigt blått, men sanningen är en annan: snarast nattsvart.

Ännu kan man köpa färska räkor från fisketrålaren m/s Atlantic och några mindre båtar. Men fisket är på upphällningen och Grundsunds karaktär av genuint ”fiskeläge” blir mer och mer som det blå havet: en illusion; en fasad.

Den vackraste promenaden går till Islandsberg, ett naturreservat med omväxlande lummig grönska och hedartade höjdstråk med milsvid utsikt och en växtlighet som påminner om kalfjäll.

Från det höga berget ovanför fyrvaktarplatsen – där Evert Taube gärna vistades och där hans morfar bodde – har man mångmilautsikt över Bohusläns södra skärgård.

Blått, blått – och vita segel som förvandlar vyn till expressiv konst.

Jag går förbi de stora uthuggningarna i granithällarna och tänker på Evert Taubes ord: ”Numera kan jag se skönheten även i ett stenbrott. Jag kan till och med förvåna mig över att den kubistiska målarkonsten uppstod i Paris och inte i Bohuslän.”

På demokraternas konvent i somras sa Bernie Sanders att både USA:s och hela planetens framtid nu står på spel.

Även om det är svårt att känna stark entusiasm för demokraternas slutlige kandidat, Joe Biden, så skulle en ny period med sittande president snarast skicka in världen i ett mardrömsliknande tillstånd.

”Vi måste rösta på Biden som om våra liv hängde på det”, som Michelle Obama uttryckte det.

Snabbt kontrade presidenten på Twitter: ”Vi ses på slagfältet.”

Med dagens nyckfulle amerikanske president är USA ”demokratiskt” i samma mening som havet utanför Grundsund är ”blått”.

Jag hör Amerika sjunga heter en nyutgiven volym (ellerströms, 2019) där Gunnar Harding nyöversatt av en av 1900-talets främsta poeter, Walt Whitman, vars radikala, modernistiskt nyskapande och visionära långdikter har en friskhet som omedelbart livar sinnena.

Whitman skriver om ”själarnas procession längs universums väldiga vägar” och om epifaniska upplevelser ute på landsbygden. Samma kväll bläddrar jag igenom de sinnligt registrerande landsbygdsskildringarna i Floderna flyter mot havet av Artur Lundkvist och upptäcker med ens, vad gäller estetik och uttryckssätt är de nästan enäggstvillingar!

Nordvästra Skåne, en frodig, grönt böljande lustgård – ännu i september sommarvarm. Vinrankor, majsodlingar… Allt mognar i varma, mättade färger.

Söderåsens nationalpark med Nordeuropas största kvarvarande ädellövskog, Norrvikens trädgårdar, sublima skulpturparker… Sammantaget en blandning av Toscana, Provence, Österlen… Huvudskillnaden mot Simrishamnstrakten är att här är landskapet västvänt; renspolat av friskare, saltare luft.

Torekov möter med tångdoftande sandstrand; vi simmar i 17-gradigt havsvatten… På andra sidan Skälderviken skimrar i värmediset Kullabergs plommonblå silhuett; härifrån liknar det Capri.

På Bjärehalvön möts natur och kultur i skön förening. Den hundraåriga bokhandeln i Båstad, med ett sortiment à la Hedengrens vid Stureplan; engelska sportbilar från 60-talet; bohemiskt-elegant klädda självmedvetna livsnjutare, ja, stilsäkra individualister; jag noterar deras initierade kommentarer i konstateljéerna, inrymda i vitrappade gårdshus.

I skymningen följer jag pastorala grusvägar, slingrande mellan lövskogsdungar och små kullar för att inte inkräkta på dyrbar åkermark… Lätta dimmor förstärker den friska doften från betesmarker och vallar med nyslaget hö.

Ett underbart Skåne, fyllt av skönhet – livet liksom sjunker till ro.

Allt det där har sin fascination. Men det finns ett annat Skåne. Ett motsatt Skåne.

Det är förstås inget nytt. Jag minns t.ex. Båstadskravallerna 1968: nyväckta radikaler (fridstörare!) mot en aningslös överklass.

Skåne 2020, lite varstans: misslyckad integration, utanförskap, hopplöshet, aggressivitet… Droger, brottslighet, skjutningar, gäng.

SD är största parti i kommuner som Perstorp (36 %), Örkelljunga (32 %) och Klippan (30 %).

Under en av mina njutningsfulla vandringar stoppas jag av en upprörd kvinna, utspringande från en gård; hon undrar hätskt varför jag går här ”och tar kort”. Jag förklarar att jag bara tagit naturfoton, självklart inte på hennes hus, och att detta är allmän landsväg.

Hon skäller ikapp med sin rottweiler. ”Vi har grannsamverkan, jag har tagit kort på dig och ringer polisen om du inte säger vem du är.”

Jag vägrar såklart. Hon tar upp mobilen, ännu en granne skyndar fram, också aggressiv. Knappt har jag hunnit bortom kröken och gömt mig i tät granskog förrän jag ser hur en svart jeep patrullerar av och an…

Tidigare inbrott i trakten, där ”utländska ligor” beskylls, har piskat upp stämningar där landsbygdsboende förvandlats till medborgargarden.

Halvviskande under en gran ringer jag 112. Denna gång klarade jag mig ur knipan.

Jag lämnar ett Skåne som förlorat åtskilligt av både skönhet och charm.

Detta är en krönika, debattartikel eller opinionstext i Tidningen Kulturen. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.