• 2018:02
• Publicerad: 02 mars, 2018

Birgit Berndt, en dansens makthavare med politisk agenda

Politiskt engagemang är synligare än på länge i den svenska kulturvärlden. På Norrlandsoperan i Umeå märks det tydligt i det program som nu är i full gång på dansscenen. Birgit Berndt går in på sitt femte år som chef för denna scen med full fart framåt på den inslagna vägen.

Samtidsdansen ses i allmänhet inte som politisk i Sverige, trots starka traditioner. Birgit Cullberg tog gärna ställning i samhällsfrågor med koreografier som Eurydike är död och Revolt. Mats Ek fortsatte på samma väg och skapade verk som Soweto och Hon var svart. En rad balettklassiker har i hans versioner också blivit brännande aktuella.

Redan när Birgit Berndt våren 2014 tillträdde som Norrlandsoperans danschef talade hon om det politiska i dansen. Foto: Britta Amft

Redan när Birgit Berndt våren 2014 tillträdde som Norrlandsoperans danschef talade hon om det politiska i dansen. Rent synsk – eller i varje fall tidigt ute – var hon när hon bjöd på Made in Bangladesh hösten 2015. I det verket tas globala arbetsvillkor upp, med inledande fokus på textilindustrin i ett av de låglöneländer dit också svenska företag förlagt sin produktion, trots ofta usla förhållanden för de anställda. Koreografen Helena Waldmann berättade historien tillsammans med Vikram Iyengar, delvis via kathak, en av de stora klassiska indiska dansformerna. I samband med föreställningen förklarade Birgit Berndt i en intervju i Landets Fria att Waldmann ville få publiken att reflektera över vår konsumtion och vilka konsekvenser den medför, för textilarbetare i Bangladesh och för andra.

Sedan dess har Norrlandsoperans dansscen regelbundet, ofta i samverkan till exempel med de andra scener som ingår i turnénätverket Dansnät Sverige, satsat på produktioner med politisk klangbotten. Våren 2016 provocerade Martin Forsberg med Ultra, ”ett verk som skildrar ett dystopiskt tillstånd där massan bestämmer och likriktning råder” som det hette i presentationen. Forsberg beskrevs av Birgit Berndt som en koreograf med samhällskritisk udd och konstnärlig sensibilitet. Tio vita män befolkade scenen i Ultra, en provokation i sig. Senare under säsongen klev tre kvinnliga koreografer fram, också de med politiskt fokus. Nadja Hjortons Medea – it’s a classic, såldes in så här: ”I denna version av det klassiska dramat Medea står patriarkatet, reproduktionen och heteronormen inför en skoningslös slakt”.

Birgit Berndt understryker att hon valt att stödja kvinnliga koreografer, som Jeanette Langert, Stina Nyberg och Gunilla Heilborn, extra mycket. Danschefen fungerar även som dramaturg då och då i samband med Norrlandsoperans samproduktioner och egna uppsättningar– och då finns det politiska och normkritiska perspektivet ofta med. Att ge dramaturgiskt stöd är ett sätt att förmedla kritisk feedback och driva på i konstnärens egen process och analys, hävdar Birgit Berndt. Och detta är i sin tur avgörande för en mer dynamisk utveckling för det svenska dansområdet.

Det kan verka som om stort allvar och tunga ämnen dominerat på Norrlandsoperans dansscen sedan Birgit Berndt tillträdde. Men danskonst kan vara politisk på många olika vis. Under våren bjuds på föreställningar som Caught in the Middle, en av vårens tre urpremiärer. I den blandas samisk dans, jojk, aboriginernas didgeridoo, modern jazz och popsång. Verket tar upp livet för urbefolkningar i Australien och Norge. En utblick till andra världar och de universella problem som hänger samman med utanförskap ges också i Didier Boutianas Kanyar, en koreografi med ursprung på ön Réunion i Indiska oceanen.

I det senaste säsongsprogrammet, under rubriken Dansa för att himlen inte ska falla ner, hävdar danschefen att fakta och kritisk diskussion trängs undan av högljudda politiska krafter, till förmån för det hon kallar ”färgglada löften och snabba lösningar”. Samtidigt tycker hon sig märka att alltfler ”pratar mer politik än heminredning”, vid fikaborden i dansvärlden liksom överallt annars i samhället. Det är uppenbart att människor numera tar ställning mot de mörka extremistiska krafterna och för en öppnare, mer jämlik värld. Styrkan i till exempel Metoo talar sitt tydliga språk på den punkten. Allt detta gör att hon än mer kraftfullt vill arbeta för det hon tror på. Och för henne är det givet att dansare och koreografer bidrar till den demokratiska mobiliseringen samtidigt som de delar med sig av dansglädje.

Att se världen genom politiska glasögon kanske är mer självklart för Birgit Berndt än för människor med bakgrund i den så kallade fria världen. Hon föddes 1975 nära Leipzig, i forna Östtyskland. När muren föll var hon femton och kunde plötsligt välja fritt vad hon skulle ägna sitt liv åt. Hon valde scenkonst med betoning på dans. Hon jobbade som dramaturg och recensent innan hon blev verksamhetsledare för euro-scene, en performance- och dansfestival i Leipzig innan hon tillträdde som administrativ ledare för Festival Theater der Welt i Ruhr. Det är Tysklands största dans- och teaterfestival.

De första jobben ledde vidare till positionen som danschef för Norrlandsoperan. Där kan hon nu bjuda på dans med potentiell politisk sprängkraft.Att därefter flytta till Sverige för att bli kultursekreterare med inriktning på dans i Jönköping, är ett steg över till något helt annat, i helt annat format, likaså att sedan flytta till Danscentrum Väst. Men som en röd tråd går hennes önskan att utveckla hållbara strukturer för dans- och performancekonsten, att ge svenska koreografer bra möjligheter att skapa. De första jobben ledde vidare till positionen som danschef för Norrlandsoperan. Där kan hon nu bjuda på dans med potentiell politisk sprängkraft.

Ett tydligt exempel på Birgit Berndts sätt att arbeta är tillblivelsen av Cristina Capriolis A Line_up. Birgit Berndt var den första som satsade praktiskt och ekonomiskt på produktionen. För en koreograf med stora visioner men inga fasta relationer med penningsstarka uppdragsgivare, är den sortens stöd avgörande.

Efter urpremiären i Umeå visades Capriolis ”icke-musikal” på många håll i Sverige, och även i Berlin, där Virve Sutinen i egenskap av ledare för Tanz im August också bestämt sig för att stötta A Line_up.
Både Berndt och Sutinen anser att Caprioli är en av Nordens mest framstående koreografer. Men konstnärlig verkshöjd och förmåga att flytta fram diverse gränser lockar inte alltid en stor publik. Desto viktigare då att den sortens dans lyfts fram och presenteras för en så stor publik som möjligt.

Birgits Berndts perspektiv på samtidsdansen färgas av hennes erfarenheter från Tyskland. Där finns betydligt fler rena dansscener än i Sverige. Men det mindre utbudet här är inte bara av ondo: samarbete över olika genregränser är givande och hon påpekar att det finns många teaterscener som borde släppa in också dansen i sina lokaler. Samtidigt säger hon att det är viktigt att kulturpolitiker inser att ett stort antal gästspelsscener inte är detsamma som att samtidsdansen får nödvändiga utvecklingsmöjligheter och egna fysiska platser för produktion.

Birgit Berndt har makt i den svenska dansvärlden och har inga problem med att tillstå detta. Hon går sina egna vägar, satsar gärna på sådant som ligger vid sidan om de kulturella allfarvägarna. Publiken i Umeå invigs i nya sätt att se och tänka via samtal i samband med föreställningar och i samverkan med andra engagerade kulturaktörer i staden. På Norrlandsoperans dansscen har flera tongivande koreografer visat sina nya verk för första gången innan de gått vidare till större scener i Sverige och annorstädes – ett mått på framgång så gott som något. 

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.