• Ledare
  • Publicerad:

LEDARE | 2018-02



LÄS UTGÅVA 2018:02 AV TIDNINGEN KULTUREN

Den 14/11 2015 vaknade jag upp i min hotellsäng i Budapest till nyheterna om attackerna i Paris kvällen innan. Genast började jag skicka mail till mina vänner för att försäkra mig om att de var ok. I ett av svarsmailen kom en bok, Giorgio Agambens Stasis: Civil War as a Political Paradigm, en bok jag genast började läsa och dess första del, ”Stasis”, framstod som både rimlig och övertygande. Jag läste boken som en flyktlinje den morgonen, en flyktlinje som hela tiden bar tillbaka till utgångspunkten; attacken. Som parabel färdades jag genom boken längs en elliptisk kurva förment omskrivande den faktiska händelsen. Paradoxalt nog förde mig tankekurvan längre och längre bort från tydligheten i händelsen. En tänkandets koreografi skapade ett tänkandets rum i vilket en hemlighet låg oantastlig, fullt synlig. Dock, ju mer parabeln utvecklades, ju tydligare rummet blev, desto mer kännedom om hemligheten jag tyckte mig få, utan att för den skull befinna mig i den eller lyckas dechiffrera den, desto längre blev avståndet mellan mig och hemligheten. Avståndet mellan tänkande, ord och händelse är på det sättet oöverstigligt och händelsen nås endast genom att vi anlägger en mångfald av perspektiv, dock utan att dess väsen överlämnar sig till oss. Hemligheten bevarar alltid sin kärna och undandrar den för oss. Ju mer vi tror oss veta desto tydligare framträder bilden att vi vet mindre än vi trodde när vi började. Snart börjar också minnet förblekna och vi söker en eller annan madeleinekaka för att åtminstone återerinra oss de känslor vi kände när händelsen kom till vår kännedom.

Tänkandet utgör en mångfaldens och rikedomens dans på gungfly i vilket vi slår ner våra pålar, förhoppningsvis med insikten att ingen fast botten nås. De som hävdar säkerhet tänker inte. De hänger sig åt sunt förnuft. Men genom tänkandet kan vi teckna en bild av det förment sunda förnuftet — det som anser orsaker vara objektivt självklara — som zoomande in på en fotnot och som därmed inbillar oss att fotnoten är allt — själva boken, tänkandet, reduceras bort.

Agambens bok tecknar en bild av hur kriget mot terrorismen mer är ett krig mot ett fenomen, mer ett globalt inbördeskrig, än ett reguljärt krig. 11 septemberattacken 2001, och alla andra attacker ledande fram till parisattacken, var inte utförda av nationer, utan ofta av medborgare i de länder de utförts. De är uttryck för stas.

Formen inbördeskriget i världshistorien idag har tagit sig är som terrorism. Om den Foucauldianska diagnosen av modern politik som biopolitik är riktig, och om den genealogi som spårar den tillbaka till ett oikonomiskt-teologiskt paradigm också är riktig, då är global terrorism formen inbördeskriget får när livet som sådant blir föremål för politikens insats. Just när polis framträder som den betryggande bilden av oikos — det ´Gemensamma Europeiska Hemmet’, eller världen som det absoluta rummet för globalt ekonomiskt styre — då kommer stas, som inte längre kan placeras i mellanrummet mellan oikos och polis, att bli paradigmet för varje konflikt och återuppstå i form av terror. Terrorism är det ’globala inbördeskriget’ vilket om och om igen drabbar den ena eller andra zonen av planeten. Det är ingen tillfällighet att ’terrorn’ sammanföll med tidpunkten för när livet som sådant — nationen (det vill säga födelsen) — blev principen för suveränitet. Den enda formen i vilket livet som sådant kan bli politiserat är i dess ovillkorliga blottställande inför döden — det vill säga, som det nakna livet.[1]  

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stas utgör ett mellanrum, “ett mellanrum genom vilket familjetillhörighet politiseras till medborgarskap, och tvärtom, medborgarskap avpolitiseras till familjetillhörighet”.[2] Om politiken utgör ett spänningsfält så utgör stas mellanrummet mellan oikos, hushållet, och polis, staden, det mellanrum i vilket inbördeskriget utbryter när den ena sfären försöker överta den andra.[3] ”Stas — det är vår hypotes — uppstår varken i oikos eller i polis, varken i familjen eller i staden; snarare så konstituerar det ett likgiltigt mellanrum mellan det opolitiska familjerummet och det politiska stadsrummet”.[4] Stas, från histemi, betecknar handlingen att stå upprätt och är också en poetisk handling, och poesin är ett mellanrum, ett tänkandets möte mellan poet och läsare.

Jag menar att de terrorattacker vi upplevt har varit det sunda förnuftet behjälpligt med att producera den cyniska tankevurpan; för att bevara frihet och demokrati måste vi begränsa frihet och demokrati.

Jag menar att de terrorattacker vi upplevt har varit det sunda förnuftet behjälpligt med att producera den cyniska tankevurpan; för att bevara frihet och demokrati måste vi begränsa frihet och demokrati. (Peter Sloterdijks karaktärisering av cynism som upplyst falskt medvetande gör sig påmind). Vidare har det sunda förnuftet varit behjälpligt med att sprida tankevurpan från politikens område till civilsamhället i stort. Det sunda förnuftet har idag förgiftat hela vår värld. Genom det sunda förnuftet handlar vi utifrån en kombination av rädsla och vrede, och det underblåser dessutom rädsla och vrede i just de kroppar det riktas mot. Vår hela civilisation verkar ha inträtt i stas.

Vi medborgare i västerländska demokratier är sedan 11 september 2001 i ökande grad — på grund av det sunda förnuftet — mottagliga för lagar och regleringar som begränsar våra friheter, mottagliga för krav på lydnad från auktoriteter, allt för att bevara en livsstil vi hävdar vara baserad på just de friheter som nu begränsas och regleras. Samtidigt är politiker och ledare inte sena att utnyttja och underblåsa situationen och vi går mot en alltmer auktoritärt styrd värld. Vi har fått lära oss att frukta den andre och riktar vår rädsla och vrede mot den andre, även om den andre är en legitim medborgare i vårt eget land. Att bli exkluderad som den andre inkluderar den andre, just som andre, just som exkluderad, och dessa exkluderade kroppar exkluderar våra genom att inkludera oss som deras andra.[5] Kosmopoliten exkluderas som inkluderad andre just genom hävdandet av åsiktsfrihet, global tillhörighet och mångfald. Stasen i världen blir allt tydligare allteftersom kulturen globaliseras och homogeniseras. Paradoxalt nog innebär det att samhällen och kulturer stratifieras och polariseras. Vi blir alla inkluderade som exkluderade, vi blir alla andras andra.

Olydnad, och därmed integritet, stolthet och värdighet, har blivit omoderna fenomen just på grund av att integritet, stolthet och värdighet inte har någon användning för det förment sunda förnuftets regler.Olydnad, och därmed integritet, stolthet och värdighet, har blivit omoderna fenomen just på grund av att integritet, stolthet och värdighet inte har någon användning för det förment sunda förnuftets regler. Integritet, stolthet och värdighet, tillsammans med kosmopolism, är kännetecken på olydnad och regleras hårt av såväl politisk makt som social kontrollregleras av sunt förnuft.

Nu långt efter 11 september 2001, efter en mångfald attacker, kan vi på allvar börja reflektera deras efterdyningar. Delar av dessa utgörs av den polariserande tankevurpan jag menar har radikaliserats och utvecklats, och fortfarande utvecklas, samtidigt som den nu är fullt operationellt genomförd. Vi finner en tidig beskrivning av tankevurpan redan i Karl Marx maskinfragment i Grundrisse, i vad han spekulativt kallar en automaton. Värt att notera är att detta maskinfragment ansetts vara högst spekulativt, det vill säga, ett uttryck för tänkandet, inte sunt förnuft.

[…] en gång upptagen i processen att producera kapital, passerar produktionsmedlen genom olika metamorfoser, vars kulmination är maskinen, eller snarare, ett automatiskt maskinsystem […], som sätts i rörelse av en automaton, en rörelsekraft som rör sig själv; denna automaton består av flera mekaniska och intellektuella organ, så att arbetarna själva endast fördelas som dess medvetna kopplingar … Den vetenskap som framtvingar maskineriets själlösa lemmar, genom deras konstruktion, för att avsiktligt fungera, som en automaton, existerar inte i arbetarens medvetande, utan påverkar honom genom maskinen som en främmande kraft, som kraften hos maskinens själv.[6]

Att Marx genom tänkande kunde förutse den kulturella utvecklingen av en sådan automaton är både beundransvärt och skrämmande. Men det faktum att vi kan tolka vår aktuella kulturella systemutveckling som producerad och alltmer styrd av en sådan automaton, särskilt vad gäller hur sunt förnuft och det senkapitalistiska marknadssystemet inverkar på oss, gör det trovärdigt att något liknande Marx automaton faktiskt existerar, och det är skäl nog att lyssna på vad muserna viskar om den (behöver jag nämna orden virtuell verklighet och algoritm?). Det Marx kallade automaton uttrycker sig idag genom administrationens estetik och reducerar tänkandet alltmer för att ersätta det med sunt förnuft. Frågan är om det kommer att förvandla allas fria spekulativa tänkande till ett gigantiskt Junkspace — eller har det redan skett? Ett mål för det sunda förnuftet är koreografiskt, att bestämma och styra rörelserna genom rummet också för den fria statens medborgare. Rörelsefrihet, den mest grundläggande av friheter, betyder idag: frihet att röra sig efter det sunda förnuftets koreografi. Det betyder ett upphackande av flödet, ett upphackande som motiveras genom att det är nödvändigt för den fria rörelsens flöde.

Administrationens estetik har utvecklat sin egen konstform; bio-politik, ett handhavande av liv där varje individ endast utgör ett exempel på liv som sådant. Det handlar i administrationens estetik om koreografi som en våldets teknologi i dess vidaste bemärkelse, våld som överskrider en mångfald av perspektiv, samlar in reducerar och unifierar dem, bringar dem in under ett enda perspektiv — exempel på liv som sådant (zoe) — istället för manifestationer av liv som kvalitativt överflöd (bios). Den reducerar personer till individer och värdighet till ett universellt, demokratiskt människovärde, baserat på det nakna livets helighet, på zoe. Därmed demokratiseras också döden, och massdöd är på intet sätt främmande för den administrativa estetikens konstform — själen har, som Michel Foucault skrev, verkligen blivit kroppens fängelse.

Det är som kontrast till sådant sunt förnuft jag vill diskutera sammanlänkningen mellan poesi och filosofi som ett uttryck för civilt motstånd, för hävdandet av egenvärde, stolthet och värdighet; ett försvar för tänkandet. Poesi var, menade Hannah Arendt, den verksamhet som låg tänkandet närmast. Poesi och filosofi kommer ur samma källa.

Adolf Eichmann var definitivt ingen poet, han var massdödens frambringare. Han var, enligt Arendt, oförmögen att tänka — en administrativ estet, en bio-politisk organisatör, styrd av förment sunt förnuft, och det innefattar lydnad. Massdöd. En död, en till, en till, en till, sex miljoner gånger, ger en diffus tänkandets realitet till vad som hände.[7]

Håller en ny människa på att träda fram en masse? Den administrativt estetiska konstformens — bio-politikens — konstverk; Homo Eichmannicus? Likheterna mellan stas och de poetiska mellanrummen är stora och poesin som ett tänkandets terrorism gentemot det sunda förnuftets status quo, är mer än lockande. Men vi bör kanske, med tanke på Marx, frukta vad vi kan förutse — vad vi kan tänka — då tankens förutsägelse kan bli självgenererande. Men i så fall är vi det sunda förnuftets fångar.


[1] Agamben, Stasis, p 24.

[2] Agamben, p 19.

[3] Agamben, p 22.

[4] Agamben, p 16.

[5] Agamben, p 12.

[6] Marx, Karl ”The Fragment on Machines,” from Marx, Karl The Grundrisse, pp 692-693 at http://thenewobjectivity.com/pdf/marx.pdf

[7] Karl Ove Knausgård.

close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.