2018:01
Publicerad: 23 januari, 2018

Non serviam

Att falla ifrån, att välja avgrunden, att skriva livets lägsta med de högsta ord. Att inte tjäna...

Att tvingas fram till avgrundens
rand ger mig val. Jag kan stirra ner
i den, förskräckas över hur den
stirrar tillbaka, hur den
genomborrar mig in i minsta
skrymsle och visar på allt fult och
alla brister, på allt det som inte
tillåts men ändå finns i mig. Jag kan
sätta handen för ansiktet och
backa tillbaka, göra avbön och lova
att rätta in mig, lova att aldrig mer
hävda mitt Non Serviam. Eller så
kan jag villigt störta mig i
avgrunden, bejaka allt som lett mig
fram till dess rand. Envist hävda att
också det är mänskligt, ja mer än
mänskligt, rent änglalikt. Likt hur
Jean Genet beskriver människans
lägsta handlingar med skönhetens
språk, ett språk avsett för dessa
handlingars motsats och på det
viset ger dem namn och införlivar
dem i det mänskliga. Hur tjuven
just som tjuv är vacker, på grund av
sina stölder. Tjuven är sina stölder
liksom poeten är sin poesi och
kanske än mer filosofen sin filosofi.
Det handlar om att falla ifrån och
just rörelsen ifrån är den som är
central i avgrundsfallet, att hävda
det sköna i det som avviker.
Och att villigt falla utan att bry mig
om hur jag landar har varit viktigt,
döden är en dandy. Genom fallet
har jag fått erfara vilka krafter det
sätter i rörelse, vilken rädsla det
väcker i er värld. Jag påminns om
vad Genet skrev om mordet.

[G. T. D. 102] Mordet är inte det
bästa sättet att nå förfallets
underjordiska värld. Det utgjutna
blodet, den ständiga faran för
halshuggning som hotar mördarens
kropp (mördaren ryggar tillbaka
men rörelsen bär honom uppåt)
och den dragningskraft som han
utövar därför att man så lätt ger en
massa kraftfyllda egenskaper åt
den som på det viset uppreser sig
mot livets lagar, allt detta avhåller
en från att förakta mördaren. Det
finns brott som är mera
förnedrande: stöld, tiggeri,
förräderi, missbruk av förtroenden
etc., och dem har jag valt att begå
även om jag alltid varit besatt av
tanken på ett mord som ohjälpligt
skulle avskära mig från er värld.

Jag kan förstå tanken men inget
mord behövs för att avskäras. Allt
som behövs är att låta sig föras till
avgrundens rand och, välja fallet.
När fallet påbörjas är vägen tillbaka
stängd och förnedringen du får
utstå är densamma som tjuvens
och tiggarens, men frånvaron av
föraktet är mördarens och i era
ögonvrån finns en glimt av rädsla,
beundran och avund, vilket gör att
ni anstränger er än mer för att
förnedra. Men glimten av rädsla,
beundran och avund gör det värt
att falla ifrån, värt att avskära mig
från er värld.