• 2018:02
• Publicerad: 05 mars, 2018

Om ovidlådenhet

BOK | Försöket till ett riktigt liv behöver inte leda till ett avståndstagande från samtiden utan kan också innebära ett levande i samtiden, med förmågan till avstånd. Läs Gunnar Lundin om Ulf I Erikssons "Ett möjligt liv".

Ulf I Eriksson
Ett möjligt liv. Angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande.
exempla

I Ett möjligt liv återkommer Ulf I Eriksson till en levnadskonstens filosofi och praktik hos Vilhelm Ekelund, och hos besläktade som Almqvist och Foucault, och spårar betingelserna för ett motstånd mot ”den barbariska civilisationskulturens dödliv”. Den är inte en egoism, eller möjligen vad Ekelund kallar en högre egoism, paradoxen självutplåning och autenticitet och broderskap – ty att se livet som ett personligt experiment och söka forma det till konst är en grundfigur för varje frihetligt samhälle. För den lättantända humör­människan och känslige poeten Ekelund är den ovidlådenhet han funnit i Almqvists Den svenska fattigdomens betydelse en möjlighet till skydd mot mesquina, låga impulser och ett medel i en självuppfostran­de strategi som inte endast är en resignation i konvalescensens tecken utan därtill ett aktivt och delaktigt liv. Ekelund gör en omtolkning av ”överkänslig”; det blir för honom tecknet (ja orden är så levande att de står nära ett ursprungligt semantiskt som hos kinesiska ideogram) för att kunna – vid fara å färde – sätta sig över sina känslor.

Ekelund gör en omtolkning av ”överkänslig”; det blir för honom tecknet (ja orden är så levande att de står nära ett ursprungligt semantiskt som hos kinesiska ideogram) för att kunna – vid fara å färde – sätta sig över sina känslor.I Ett möjligt liv, med undertiteln ”Angående Vilhelm Ekelunds ovidlådenhetstänkande” har Eriksson samlat essäer från fyra decennier som varit publicerade i tidningar och tidskrifter. Kontinuiteten får kvalitet av varm till­givenhet. Det var som barn av 68-rörelsen Eriksson upptäckte sin ledstjärna. De tidiga essäerna bär spår av anarkosyndi­kalism, och denna invigelse bebådar en fortsättning där den politiska betydelsen – eller potentiella konsekvenserna – hos den radikalt ”samfundslöse” och nordiskt kosmopolitiske Ekelund aldrig helt förloras ur sikte.

En invändning mot det kyniska nejet till civilisationskulturen, som aldrig tyckts ha övervägts hos Eriksson, eller snarare är det så att hans personlighet saknar en våg för detta, är att tvärtom leva i den – utgå från sin placering i nuet – med sitt samvete och en ovidlådenhetens observans.

Varje riktig författare, och Eriksson tillhör dem, kan bara dikta då yin och yang är i balans, då tanke och känsla förenas, då orden ser, vilket hans mästare kallat ”concordia animi”. Om man därtill väljer den fromt låga rollen av förmedlare – vilket Eriksson verkligen gjort alltsedan debuten med Fogelklouporträttet – och föredrar citatkonst framför parafraser får man inte räkna med några tegelstensböcker. Om tiden med sin litteraturindustri är ur led är Eriksson ett motvärn. I hans essäsamling tonar det självupplevda på varje sida.

Ovidlådenheten, synonymt med ett désintéressement, gör att ett avstånd till det närsynt reaktiva uppstår och ger plats för reflektion och balans mellan yin och yang. För detta har Ekelund flera formler; en är ”optima actio passio”, den bästa handlingen är av passivitet. Metron, måttfullhetens vitala tajming, den upptäckt som lyser genom senare delen av Ekelunds verk, gjorde han i samband med konvalescensen efter hundåren i Berlin. Innan dess var han en viljefilosof i Nietzsches anda, med en god portion människo- och artistförakt. Hans extrema form av stingslighet och upphöjd egoism försöker han – det är tråden i aforismböckerna – sedan korrigera utan att förlora det kritiskt subversiva och identifikationen med de misslyckade och svår­anpassade. Föraktet blir då riktat mot egna demoner.

Vilje­filosofens bejakande av krigstillstånd, synen på livets svårigheter som visdomskälla, finns oanfrätt till slutet och cancersjukdomen.Vilje­filosofens bejakande av krigstillstånd, synen på livets svårigheter som visdomskälla, finns oanfrätt till slutet och cancersjukdomen. Hos den sene diktaren återkommer den nödvändiga, om vi inte ska gå omkring på tårna, över­driften; om du råkar illa ut, var lugn i faran. Hos en så till synes genomharmonisk diktare som Emerson finns inte dessa marginaler. Så undviks att även metronidealet går i räddhågad förstelning.

Kontinuiteten hos Ekelund – och hos Eriksson – är så vital för att den både stöter bort och integrerar i ett oavslutat experiment. Den österländ­ska tomheten, morgonen, ”sibi vacare”, är det goda tillstånd som bevaras genom självkunskapens intuition. Var och en må alltså fråga sig: Vad är mina mått? Vad min sociala roll? När finns en djup resonans? När en upplevelse av stor trygghet – tillit – och äventyr? Vad är att vara medmän­niska?

Dikt är bilder. Dikt är bildning. ”Künstler bilde, rede nicht.” (Goethe) Den bild som tidigt etsade sig i Ekelunds sinne, och som Ulf I Eriksson igenkänt, är bilden av människan som ”kryparen – rytaren”. För mig finns åtskilliga och starka motbilder därtill. Människan är så sammansatt. Man måste bli vuxen innan man riktigt börjar förstå vad glädje är. Men bilden ”rytaren-kryparen” är inte osann, och vårt behov av bekräftelse kan ledas in i kontexter där rytandet och krypandet, i aldrig så inhöljda former, är regel. Räkningen kan väl aldrig helt summeras. Men försöket till ett riktigt liv behöver inte leda till ett avståndstagande från samtiden utan kan också innebära ett levande i samtiden, med förmågan till avstånd.

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Kritik