• 2018:02
• Publicerad: 02 mars, 2018

I Österrike firas 100-årsminnet av Wiener Moderne

Det är nu ett helt sekel sedan det dåtida Wiens mest berömda konstnärer; Otto Wagner, Egon Schiele, Gustav Klimt och Koloman Moser avled. Författaren Lilian O. Montmar skriver till minnet av den inom konstarterna så inflytelserika rörelsen Wiener Moderne.

Wien utvecklades till Europas intellektuella centrum under fin de siècle, slutet av 1890-talet och fram till 1920-talet. I år firar Wiens museer 100-årsminnet av Wiener Moderne, som påverkade övriga Europa vad gäller filosofi, litteratur, musik, konst, design och arkitektur. På tvåmiljonsstadens kaféer diskuterade litterära frontfigurer som Karl Kraus och Peter Altenberger konst och litteratur med arkitekter som Adolf Loos, Josef Hoffman och Joseph Maria Olbrich.

Gustav Klimts kvinnogestaltningar, Egon Schieles självporträtt, Otto Wagners storstadsarkitektur, Koloman Mosers formgivning, Sigmund Freuds psykoanalyser, Arnold Schönbergs tolvtonsmusik, Gustav Mahlers moderna symfonier, Ludwig Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus, Arthur Schnitzlers Seelenlandschaften …Gustav Klimts kvinnogestaltningar, Egon Schieles självporträtt, Otto Wagners storstadsarkitektur, Koloman Mosers formgivning, Sigmund Freuds psykoanalyser, Arnold Schönbergs tolvtonsmusik, Gustav Mahlers moderna symfonier, Ludwig Wittgensteins Tractatus logico-philosophicus, Arthur Schnitzlers Seelenlandschaften …

År 1897 grundade Otto Wagner tillsammans med Gustav Klimt, Koloman Moser, Josef Hoffmann och Joseph Maria Olbrich ”Die Wiener Secession” och prydde lokalen med en gyllene kupol av Otto Wagner. Själva benämningen ”Secession” var i sig en ren protest. Namnet går tillbaka till den romerska ”secessio plebis”, plebsens uttåg ur republiken i protest mot patriciernas vanstyre. Secessionisternas tidskrift ”Ver Sacrum” (helig vår), som blev rörelsens språkrör, hämtar sin titel från en ritual i antikens Rom, där unga män vigde sina liv åt gudarna i tider av hotande fara. Man ville ha en helt ”ny början” och redan efter tre år uppnåddes stora konstnärliga framsteg.

Medan Gustav Klimt var Wiener Secessionens förste president var Koloman Moser dess art director och grafic designer som formgav Secessionens magasin, ”Ver Sacrum” och alla utställningar. 1903 grundade han även Wiener Werkstätte. Tillsammans med Josef Hoffmann designade han allt från möbler, glas, vaser och smycken till böcker, brevpapper och posters. Hans yrkestitel skulle väl idag motsvara ”inredningsarkitekt, produkt och utställningsdesigner”.

Äldst av de fyra konstnärerna var Otto Wagner. Han föddes 1841 i Penzing (numera Wiens 14 Bezirk) och studerade arkitektur i Wien och Berlin. I början uppförde han byggnader i florentinsk renässansstil men övergick ganska snart till husbyggen som mer motsvarade samhällets modernare behov. Han menade att det måste finnas en kongruens mellan funktion, material och konstruktion. År 1894 blev han utnämnd till professor på Konstakademin i Wien. Han förkroppsligade en ny tidsanda och var inflytelserik både som arkitekt och lärare, men många avskydde hans nymodigheter, eftersom hans nya stil stod i skarp motsättning till Wienarkitekturen sådan den hade utvecklats under 1800-talet. Han ritade en helt ny stadsplanering för Wien, som endast delvis blev förverkligad, och byggde sammanlagt ett hundratal privathus. Många byggnader i Wien bär fortfarande hans signum, lagerkransen, exempelvis Majolikahuset, Postsparkassan och stationshusen på Karlsplatz, Landstrasse och Stadtpark.

År 1904 lade kejsaren Franz Joseph grunden till Sankt Leopolds Kyrka på Steinhof, men den färdigställda byggnaden föll honom inte alls i smaken och därför sägs han ha överlåtit åt ärkehertigen Franz Ferdinand att lägga slutstenen den 8 oktober 1907. För kejsaren, som själv föredrog barockstilen, var kyrkans arkitektur alltför modern, ”den passar bra till sinnessjukhuset” löd kritiken. Otto Wagner blev inte ens nämnd i inaugurationstalet och fick inga fler uppdrag från kejsarhuset. Tidningen ”Die freie Presse“ skriver på invigningsdagen: ”Är det inte verkligen ett ödets ironi att den första verkligt storstilade secessionistiska byggnaden i Wien byggdes för de sinnessjuka på Steinhof?” På området fanns även Spiegelgrund, där rasbiologerna kom att genomföra eutanasiprogrammet under Andra världskriget.

Konsthantverksskolan övertogs av sessisionisterna i en handvändning. Under direktören Felician von Myrbachs ledning reformerades skolan och Josef Hoffmann, Koloman Moser och Arthur Strasser anställdes som lärare. I nära samarbete med Wiener Werkstätte kom skolan att bli en grundval för Wiener Moderne’s genombrott i Wien, som uttryckligen avsade sig alla estetiska bindningar till historiska förebilder. Med begreppet ”modern” avsåg man en ny estetik enligt mottot: ”Åt tiden dess konst. Åt konsten dess frihet.”

Gustav Klimt (1862-1918) var samtida med en hel kulturs och ett rikes katastrofala sammanbrott. Hans verk reflekterar i hög grad ett fin de siècle-samhälle mer än en realistisk uppgörelse med den sociala verkligheten i skuggan av det sönderfallande habsburgska riket. Under hans livstid betraktades hans konst som dekadent och skandalös, en dåtida beteckning för sekelskiftet per se.

Med sin konst revolterade Klimt mot fadersgenerationen både konstnärligt och politiskt och tog strid mot föråldrade konstnärliga ideal. Besökaren möttes av utställningens treskeppiga sakrala arkitektur i diskreta färger och dämpad belysning och leddes sedan in i ”sidoskeppet”. Som en förberedelse på huvudattraktionen väntade Klimts Beethovenfris, som han utformat med slutkören i Beethovens nionde symfoni, tonsättningen av Friedrich Schillers ode ”Till glädjen” som utgångspunkt. Utopin om ”mänsklighetens allmänna förbrödring” ställde han emot civilisationens fientliga makter, staten och kyrkan. Den chockerande effekten var apmonstret med pärlemorögonen omgiven av lysande kvinnliga gestalter mot den mörka bakgrunden. Klimt hade målat sitt verk på en enkel spjälkonstruktion över vilken han spikat fast vass som han sedan putsat. För att uppnå speciella effekter hade han använt sig av tapetserarnubb, spegelbitar, knappar och modesmycken av färgat glas.

Klimts verk vittnar om en tendens att framhäva kvinnan som identifikationsbärare för sin egen identitet, något som han inte var ensam om. ”Omvärderingen av det feminina” har ofta beskrivits som en ”uppvärdering av den manliga kvinnligheten” och denna förändring av synen på förhållandet mellan könen är ett av 1800-talets kulturella fenomen, som satte spår i alla konstarter. Bilden av mannen försvinner ur måleriet, medan kvinnan får en monopolställning. Klimt förvandlar den sedesamt kyska kvinnan till hotfullt naturväsen, myt, häxa eller säljprodukt. Det finns inga belägg för att han skulle ha förordat kvinnans jämställdhet med mannen, även om man nu för tiden tillskriver honom denna roll. I stället estetiserar han kvinnans ställning genom att deponera temat i form av en metafor till sagans och allegorins värld. Kvinnan som femme fatale var ett populärt motiv kring sekelskiftet. I och med jugendstilen syns den kvinnliga nakna kroppen i reklamen. Med ett av tidens centrala begrepp – stämning – ansågs upplevelser som njutning, känsla och inlevelse vara specifikt kvinnliga. Idag anses hans konst vara sinnebilden av Die Wiener Moderne och har blivit mycket populär och framför allt dyrbar.

Gustav Klimt blev Egon Schieles mecenat. Schiele föddes i Tulln 1890. Fadern var stations-föreståndare och familjen bodde i stationshuset, där Egon Schiele tecknade av tågen. Hans teckningslärare såg hans talang och vid 16 års ålder sökte Schiele till Wiens konstakademi och blev antagen. Hans lärare begrep sig inte på sin unge adept och hans provocerande bildspråk. Den unge Schiele sökte sig därför till Gustav Klimt som fadersgestalt och läromästare. Tre år senare lämnade Schiele akademin och grundade en egen konstförening tillsammans med likasinnade, bland andra Oskar Kokoschka med vilken han delade sin fascination för kvinnoporträtt och Klimts synliggörande av kvinnors själstillstånd. De vände ryggen till den estetiska Jugendstilen och fann ett nytt självständigt bildspråk, som Schiele utvecklade genom en extatisk och demonisk självbild. Hans landskaps och stadsmålningar är expressionistiska mästerverk. Även om Schiele bara blev 28 år gammal fick hans konst ett historiskt genomslag.

År 1918 avled Wiens mest berömda konstnärer Otto Wagner, Gustav Klimt, Egon Schiele och Koloman Moser.

• BOKTIPS #1 – Böcker om Gustav Klimt hos Bokus

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.