• 2018:02
• Publicerad: 02 mars, 2018

Breven till en död vän

Det är du och jag nu, inga andra. Du och jag, som tecknar personliga porträtt genom dödande erfarenheter som är de avgörande elementen i en avancerad överlevnadskod.

”Ju mer skräckinjagande världen blir, desto abstraktare blir konsten.” – Paul Klee

02.31

Och med ens förstod jag varför ekorrarna lekte bland träden i parken och hur förblindad jag varit av bitterhet och tvivel. Jag byltar på mig en tröja till. Jag fryser hela tiden och kölden kommer inifrån. Benmärg som vägrar leva med vetskaperna, skelettet som inte vill lära sig gå i det ofrivilliga. Kolsvart. Den bortagna rullgardinen, omgjorda trappor, omöjligheten för taxibilarna att ta sig fram bland gator och gränder, svälten när maten inte går att införskaffa. Trappstegen. När utsattheten gör valen omöjliga: Acceptera eller dö. Jag skickar denna, som alla andra texter: rakt ut i tomma intet. Du är långt, långt borta och det krävs ett mirakel för att du ska återvända ─ återuppstånden från de döda.

I Domkyrkan finns en kruka med bibelord och jag beslöt darrande inom mig när jag stoppade ner handen i krukan – att svaret som kom fick vara det sanna svaret: ” Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” (Efesios 2:10) På vägen hem i vinterkylan , förstod jag i en oväntad ingivelse att Gud förväntar sig ingenting annat av mig än att låta den sanningen gro som kärlekens pelare i mitt hjärta.

Det är stora ord att utfärda tysta löften, mellan raderna i alfabetets konnotationer, nasaler och ortografi. En blommas hyperonymi, i språkets underarter, kan betyda röda rosor som berättar hur mycket vi älskar men det kan lika gärna berätta om röda rosor som vissnade och tappade all sin färg. Om jag minns dig sådan du var och om jag tänker att varje stavelse var sann ─ om jag vågar det, återuppstår vi i natten utan synbar nåd. Denoterar erfarenheternas innebörd: det finns trappor som går både uppför och nerför och spiraltrappor som vrider sig ner i dödsriket och himmelriket. Snöflingorna som släcker elden. Det är bara vi som kan tala på det här språket: oskuldsfull sofism med argument som framstår som ohållbara och avsiktligt felslutande, för dem som inte är initierade. Det är du och jag nu, inga andra. Du och jag, som tecknar personliga porträtt genom dödande erfarenheter som är de avgörande elementen i en avancerad överlevnadskod.

Om du minnas mig som den jag var och om du tänker att varje tramptag var för vår skull ─ om du vågar lita på så vet du att kärleken redan har segrat. Vi kommer gå levandes ur det här, som när William Blake målade sina tavlor med motiv som blott de som slagit följe med konstnären ser ljuset i.

07.37

Amor fati (kärleken till ödet, minns att du är dödlig)

Efter attentatet mot Frankrikes kung Ludvig XV, ett klumpigt försök att attackera kungen med en slö kniv, dömdes Richard-Francois Damiens den 2 mars 1757 till döden. Upplysningsfilosofen Voltaire som var närvarande vid hans avrättning lär ha sagt att hovdamerna brast i gråt ”av medlidande med hästarna”. Hans kropp slets sönder av fyra hästar som drog åt olika håll och bödlarna fick skära av senorna och hacka lederna för att hästarna skulle orka dra loss armar och ben från kroppen.

Jag hittade en kort notis kring avrättningsceremonin, i en av dina anteckningsböcker och konsekvenserna av att försöka mörda en despot med en för slö kniv, var i både Damiens och ditt fall ödesdigra. Kan ett mer barbariskt och grymt straff utfärdas än att plågas när hästarna timma efter timma drar med både hovet och pöblen som förskräckta tittar på? Frågan ligger och glöder, när jag i natten begrundar dödsstraffens skiftande former genom världshistorien. De outhärdliga straffen, avrättningarna, är mer eller mindre uppenbara. Varje plågad sekund fjättrad och avskuren allt liv, klarsynt veta: att om jag hade valt annorlunda så hade jag inte suttit här ─ straffet med oräknerliga tortyrstunder av självanklagelser och samvetsförebråelser. Men, vad hjälper det att veta att livet erbjuder sådan grymhet och att Gud, om man nu tror på Gud, kan utfärda den sortens domar ─ eller om Gud av kärlek sätter snaror kring halsen , för att en del måste lära sig att skära sönder repen själva?

Är jag en hovdam som känner mer medlidande med hästarna än med dig? Det sammanfaller i brytpunkten mellan död och liv, den sortens frågor. Vad kan det ha varit som förblindade dig och tillät det ske? Jag älskade förgäves och kärleken gjorde ont. Du var kejsaren som utfärdade dödsstraffet.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.