• 2018:08
• Publicerad: 31 augusti, 2018

Den övergödda samtidskulturen

Nåt random nättroll kallade mig full av ressentiment för att jag skrev en kritiskt hållen text i en annan tidning om det popkulturella fenomenet Alex & Sigges podcast. Eller kritiskt hållen... Okej då, rätt benämningen kanske är nedgörande. Allt det där fick mig hursomhelst att fundera, men inte huruvida jag känner ressentiment utan snarare om min kritik bottnar i nåt som jag ännu inte lyckats frilägga, nåt avsevärt större än bara en enskild yttring som den där oviktiga och kvasiintellektuella tramspodden som endast produceras för att det är lättförtjänta reklampengar?



Svaret är såklart ja och nu, kära läsare, ska jag förklara vad det är som verkligen sprider bottendöden över samtidskulturen. Just så: det handlar om övergödning, och det är inte för inte som en goddagspilt och nöjeslysten fetknopp som Edward Blom studsar fram som en friterad cheddarost och lämnar feta tumavtryck från sina prinskorvsfingrar över alla tänkbara youtubekanaler, poddar och gamla linjärtevar; han är ju den perfekta exponenten för vår tid; gourmanden är mannen för dagen!

Att konsumera kultur, faktiskt svälja den glupskt och sen skita ut den och spola ner den, var förut en vulgär och nedsättande liknelse men beskriver numera verkligheten på pricken. För vi bälgar i oss timmar av teveserier på HBO och Netflix, glufsar i oss poddar som aldrig tar slut och har sänts i femhundra avsnitt och ju mer vi vräker i oss, desto mer utsvultna verkar vi bli, och istället för att ifrågasätta vårt neurotiska självskadebeteende gapar vi efter mer som desperata fågelungar och ägnar oss maratonsessioner då vi ser på en hel säsong av en teveserie under ett par koncentrerade dygn. Och som löjrom på skagenröran intalar vi oss själva och varandra att det är dramatik i shakespeareklass, fast egentligen vet vi ju att essensen består av samma gamla såpas om vi tidigare ratade då den inte paketerades lika förföriskt och smart; av blod, galla och slem syns inte ett spår.

Jag skrev övergödning, och jag menar det. Anledningen till att vi bara vill ha mer och mer utan att känna oss nämnvärt tillfredsställda beror på att dessa masskonsumtionskulturella uttryck består av berättartekniska gödseltekniker som används utan skam och i sådana mängder att de fullständigt tränger undan det som vi nu alltså mist: den poetiska effekten. Låter det krångligt? Jag ska förklara. Det handlar om otroligt skickligt konstruerade narrativ, oftast byggda kring lagom mystiskt framställda figurer som skulle kunna vara verkliga men kanske ändå inte vid närmare eftertanke? Fiktion ett steg från verkligheten, men inte ett språng från den. Suget efter att få veta hur det ska för dessa nästan-verkliga individer, och deras relationer, skapar ett osunt beroende hos oss. I litteraturen kallar vi det bladvändare och varför inte använda det ordet i vidare bemärkelse? Om vi ska återvända till vår slitna matmetafor, är således bladvändaren som raffinerat socker, ren berättelse, ren intrig. Eller för att hoppa ytterligare ett steg åt sidan, till den parallella naturmetaforen: ren gödsel som får vår botten, den egna fantasin och känslolivet, att vissna. En gnutta berättelse, använt på ett konstfullt vis, kan åstadkomma nåt helt annat, men öka koncentrationen och släng ut urinen outspädd på rabatten och rosorna kroknar. Dock, en sak finns det som gödseln får att växa: vårt begär på mer. Vi tittar oss till själslig nöd, och Edward Blom äter sig bokstavligen till döds, i realtid och ivrigt påhejad av oss.

Men, och detta gör mig minst lika ont som Bloms förestående kollaps, vi härdar inte ut att läsa en endaste liten dikt om tre verser som på sin höjd tar nån minut i anspråk, trots att en dikt kan vara av högre konstnärlig halt än hela HBO:s utbud kombinerat. För en sådan sak går måhända att smaka på, och kanske kan man pressa ner den i strupen, men den är osmältbar; inte ens den store Edward Blom har magsyra nog i sin kalaskula att smälta den till exkrement.

Givetvis står jag på den förtätade skönhetens sida, det har du ju redan fattat, mot det blodfattiga vad-hände-sen narrativet, och om du, min högt ärade läsare, ger mig valet mellan att radera HBO från historien eller spara The Lake Isle of Innisfree av W.B Yeats är valet enkelt, för då reciterar jag:

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made;
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee,
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,

I hear it in the deep heart’s core.

Vi vet således inte vad vi ska göra med en dikt längre; vi kan inte ta in den, och därför lägger vi den åt sidan, rädd att vi skulle krossa tänderna mot den eller få ett fasligt magknip.

Hur gör man för att läsa en dikt och låta den slå rot och växa i det inre landskapet?

Hur kan man förstå att Pieter Bruegel den äldres Jägarna i snö målad 1565, vars kopia jag stirrar på varje morgon när jag kommer till mitt kontor, är en outtömlig källa som skapar en oändlig mångfald av stämningar och fantasier om vad som hände sen eller innan i mig, fast det handlar om en bildruta och inte miljontals?

Är det därför även våra mest namnkunniga poeter, som Johan Jönson och Göran Sonnevi, lämnat de kärnfulla och förtätade verserna för att ge ut tusenbladiga poesiböcker?

Åh, gud! Som jag törstar efter sprängfyllda haikudikter, poetiska långfilmer à la Tarkovskij och romaner på under hundrafemtio sidor.