- 2018:08
- Publicerad:
Jag är tystnad
Den allomfattande ljudlöshetens härbärge förseglat med ordlöshetens sigill
har varit min borg där mina uttalanden i tomma högtidstal har varit mitt ordlösa språk.
Jag har handskats med återkommande tystnader, stilleben av tystnader, uppdukade bord av tystnadsbufféer, tolkat dem, intagit dem, bevistat dem i hela eror av tystnader. Jag har anammat den tysta masken, det skuggade anletets ljudlösa fysionomi. Jag har klätt mig i stillhetens tystnadsskrud, antagit den blinda agendans oseende bestyr av passivitetsagendor och låtit allt passera i obemärkt tystnad, utan reaktioner med stillhetens norm som det huvudsakliga riktmärket i agerandet i förhållande till det exponerade. Jag har inte höjt någon av funderingens fingervisande stoppskyltar ens i tyst protest. Jag har bara suttit stilla i en tyst helhet av enslighet där jag agerat likt en förstenad bildstod. Jag har inuti detta förhållningssätt motsägelsefullt nog klättrat utanpå mig, rannsakat mig fri från outtalad skuld i de tysta anklagelsernas inre motsatser, utanför det inre deltat av tystnader och där vittnat mot mig och i detta ärende toppridit min själ genom det envisa och ihärdiga vistandet i optimala tystnadsstormar, där jag oavbrutet stigit upp på sadlade mentala hästars upprörda tystnadsagendor i dess envetet galopperande estetik. Jag har kastat mig utför mentala stup av ordlöshet, gått energisk balansgång där jag utgjutit de mest obstinata agendors ljudlösa kval, men utåt sett har mitt anlete varit hugget i sten, förborgat av tyst förstening. Jag har uppträtt som tystnadens sköka. Den allomfattande ljudlöshetens härbärge förseglat med ordlöshetens sigill har varit min borg där mina uttalanden i tomma högtidstal har varit mitt ordlöst tysta språk. Jag har levt utan mål i mun. Jag har visat upp ogenomskinlighetens anleten med alla dess utsikter av stillhet. Jag har antagit sfinxens orörliga skepnad exponerad som det balanserade saklägets tveeggade Janusansikte hugget i sten. Jag har gjutit mitt tysta jag i sten. Jag har tolkat in mig i evighetens outtalade tystnad. Jag har toppridit alla historiska ordavsaknader. Jag har hoppat utför avgjort vådliga tystnadsstup invärtes men utåt sett har inte ens krusningar på ytan varslat om detta. Jag har varit förstenat enkel och outtalad. Jag har framhärdat i att vara ordlös, kapat alla intellektuella band till talet, till det talade ordet, till ordet, till det outtalade ordet, till ordtalets outnyttjade talmängder av tystnaders ordlösheter. Jag har gjutit min tanke i sten, jag har förstenats i den eviga inre tystnadens skulpturala stillhet. Jag är mentalt huggen i sten. Jag har bevärdigats en jämförbar existens med den tunga stenens inre stillhet. Jag har ägt berggrundens tusenårstigande stillhet. Jag har inte ens tänkt tankar små som veritabel småsten eller nermalda tankars ögonblick av påtalat tankegrus. Jag har inte ens formulerat ord lätta som små embryon av inget eller som varit så små att de inte ens synts i ett mera vitt ljus av osynlighet i min förstenade tystnad. Jag har helt enkelt antagit den tysta tankens ogenomskinliga form likt den jordnära stenens absoluta och orubbliga tystnad. Jag har med andra ord blivit min egen tysta stensugga. Jag har underlåtit att ens längre använda den inre talmaskinen. Jag har i min långa tystnad stelnat i min tysta form och blivit ett talformsstilleben hugget i sten. Jag har lånat tystnadens mest ljudlösa kvalitéer från havet, hämtat hem de mest auktoritära tystnader från skogarna, återhämtat månens avlägsna ödslighet av tystnader i tankarna. Jag har sökt ensligheten på havens tysta stenbotten där jag funnit den totala avsaknaden av vågrörelser, outtalade genom djupshavsgravars tysta vatten och kunnat undergräva detta med än djupare tystnader. Jag har funnit den absoluta tystnadens höga visa av ljudlös tysthet. Jag har hittat vågen till avsaknaden av ord, att inte ens mina tankar tänker. Jag är verbalt avsaknad. Jag har stumnat i evigheten.
Jag är sten av tystnad.
Jag är tystnad.
Text Benny Holmberg
Stöd Tidningen Kulturen
