- 2018:08
- Publicerad:
Genom järnduk och kameralins visas människan
KONST | Nakna människokroppar i form av skulpturala reliefer, skira och motsägelsefulla, samsas med gåtfulla arkeologiska bilder i ena delen av konstgalleriet Fabriken i Bästekille. I den andra delen av den rymliga byggnaden presenteras svartvita foton av människor, ofta i fabriksmiljö. Barbro Bäckströms och Jean Hermansons konstnärliga uttryck må vara olika men har också något viktigt gemensamt: den starka humanism som genomsyrar deras verk.
Fabriken, Bästekille
Utställningstid 2018.06.30 – 2018.09.30
Barbro Bäckström och Jean Hermanson
Fabriken i Bästekille fick sitt stora publika genombrott förra året då Lennart Nilssons världsberömda bilder lockade mängder av folk. Nu hittar en hel del av dem tillbaka och nya strömmar till, om än i något ojämnare flöde denna tidvis stekheta sommar.
Trots att Barbro Bäckströms verk under årens lopp visats runt om i Sverige och på många håll i världen, är det troligen många besökare som ser dem här för första gången – det är en av fördelarna med ett konstinitiativ som Fabriken. Galleriet ligger på Österlen, en bit in från kusten, i höjd med Kivik.
Skulpturerna/relieferna i järnduk bär titlar som Torso, Rygg och Ben och gestaltar just de delarna av människokroppen. Det centrala verket är dock Mynoria från1983, en mäktig triptyk som också den visar delar av nakna människokroppar. Mittendelen är en mjukt rundad mage med tydlig navelgrop, de sex övriga delarna visar huvudlösa gestalter framifrån och bakifrån. Det var med detta verk Barbro Bäckström slog igenom. Utställningens curator, konstnären Johan Pettersson, är påtagligt nöjd med att kunna visa just Mynoria här. Han berättar också att ett svävande virrvarr i tunn och rostig järntråd som hänger nära järnduksgestalterna var det sista Barbro Bäckström skapade. Hon hade då fått besked om cancern som tog hennes liv alldeles för tidigt. Hon dog 1990, blott 50 år gammal.
De ikoniska verken i järnduk började Barbro Bäckström arbeta med på 1970-talet. De verkar så självklara att det tar ett tag innan frågan inställer sig: hur uppnås lättheten, sensualismen, i ett så hårt material som järnduk? I den katalog som getts ut i samband med utställningen finns en förklaring. ”Hon använder kulhammare och mejsel men det viktigaste verktyget är hennes egna fingrar.” Värmen i hennes händer har levt kvar i hennes verk genom decennierna, strömmar ständigt mot publiken.
Stöd Tidningen Kulturen
Katalogen som getts ut i samband med sommarens utställning på Fabriken inleds med en fin text av Olle Granath, konstkritiker och tidigare chef på både Moderna Museet och Nationalmuseum. Han skriver att ”hennes skulpterade och tecknade former uppträder som plastiska aforismer. Hon använder sig, med ett lågmält mästerskap, av delens förmåga att övertygande föra helhetens talan.”
Så vackert formulerat!
Barbro Bäckström gjorde också enastående skulpturer i gjuten brons. Motiven är även här ofta människans nakna kropp. Hon har förvandlat hård metall till mjuka former. Särskilt de som patinerats så deras yta blivit matt turkosgrön berör och lockar till beröring. Naturinspirerade skålar, generösa i storlek men ändå skirt tunna, har fått skön förhöjning när de ställts på ett 9 meter långt bord tillverkat av ask.
Det är en flott och rik utställning som Fabriken bjuder på i sommar, i just denna del tack vare generösa utlån från framför allt Malmö museum men också från Wanås där Barbro Bäckström deltog i en samlingsutställning i samband med att skulpturparken slog upp portarna 1987.
På Fabriken visas också teckningar och skisser som ger klara besked om Bäckströms skicklighet i att hantera tusch och blyerts.
Kavalkaden av märkliga små bilder i dova färger av – ja, vad föreställer de? – tecken från en annan tid? Curatorn Johan Petterson talar om ”arkeologi från 80-talet”: foton från Rom, troligen framtagna i färgkopiator vilket faktiskt var hightech när de skapades för snart 40 år sedan. Bilderna sätter myror i huvudet på betraktaren, motiven är sig själva nog och samtidigt delar av helheter som inte avslöjas, blir till gåtor att grunna vidare på.
Jean Hermansons starka svartvita foton i andra delen av utställningshallen kan synas rättframma nog, dokumentära och avbildande människor han mött under ett antal år från 60-talet och framåt. Mestadels befinner sig dessa män och kvinnor i fabriksmiljöer i Sverige men här visas också några fina bilder på barn från ett par resor till Dublin 1967. De har en helt annan ton än det övriga materialet. Hermansons bilder är realistiska: smutsen och hettan, stressen och slitet, ibland det farliga och det utmattande finns där men också yrkesstolthet och gemenskap. Det som kanske annars skulle ses som dålig arbetsmiljö blir ofta förbluffande vackert sett genom Jean Hermansons kameralins.
Bilderna är tagna på fabriker som Kockums, Motala verkstad, SKF, Volvo, och andra arbetsplatser som ingår i Sveriges industriella historia. Det är alltså några av de människor som i hög grad var med och byggde upp det svenska välståndet som Hermanson mött och fotograferat. Dokumentära foton som dessa är en ovärderlig del av den industriella historien.
Att fotografierna från en svunnen men inte så avlägsen tuff tillvaro för arbetare transformerades till konst är en annan historia. Om detta och om politik och klass, bland annat, talar Jean Hermanson med Nils Petter Löfstedt, Hermansons fotoassistent, i dokumentärfilmen Himlens Mörkrum. Den visades nyligen på SVT (och kan ses fram till och med den 9 januari 2019). Ur den citeras också i en vacker katalog som tagits fram för denna utställning och som bär samma titel som filmen.
Löfstedt fick ganska omgående efter att de två börjat sitt samarbete 2008 idén att äntligen inkorporera Jean Hermanson i den svenska fotokonstens historia. Där borde han rimligen ha funnits sedan länge: med all den respekt och kärlek och förmågan att se varje människa som en individ, med skarp blick och insikt om hur en bra bild komponeras, borde han förstås ha varit en självklar del av denna historia. Hans foton publicerades i nio böcker från slutet av 60-talet och fram till en bit in på 2000-talet. Jean Hermanson var född 1938 och dog 2012. I det arkiv som äger Hermansons bilder, Landskrona Foto, lär det finnas ca 300 000 bilder, de flesta i form av negativ. Att döma av den bråkdel som visas på Fabriken finns där en guldgruva att ösa ur.
Text Nancy Westman
