Två texter

Två texter av Per Teofilusson.

Apostasi och kloroform

Maskrosorna är penslade med smör här i Södrasverige. Liljekonvaljen är ett berusningsmedel att riva ner i filen och syrenerna är målade i samma färg som smågodis. Ja, jag vill ringa faster Signe, gruvarbetarfrun uppe i Malmfälten, och berätta, men hon är död. Äppelträden blommar med sitt klara vita om sitt klara gröna och jag vill ringa pappa, även om jag vet att också han är död. Han tyckte tror jag om äpplen, och majrovan. Inte ringde jag dem medan de levde, för att tillbakahållet upphetsat tala om allt det här, om kraften och saften, inte ringde jag om något annat alls heller. De var inte intresserade, de förstod inte, de sysslade med annat, de jobbade jämt också när de var lediga, de stunder de inte låg blick still och sög på mariekex och stirrade efter flugor, viftade mygg, funderade över målade plank och rutten ved. Min hemstad Kiruna flyttas och rivs, mest rivs, flyttas till en vattensjuk och iskall sopgrop full av landets största råttor och med planerad transport av dynamit i långtradare rakt igenom staden. Under några år åkte jag nattåg med begravningskostym, satte alla jag kände i jord. Mina syskon här nere har sina projekt: de bygger nät för de, för en lapplänning evinnerligen, exotiska rådjuren och flyttar krusbärsplantor från ett hörn till ett annat hörn och tillbaka; är alltid i rörelse, gör nytta, duktigt och rejält – jobbar sig trötta. De få vännerna jag lyckats behålla i detta livet bor i Norrland med femtiosju mil emellan, de sitter vid köksbord och reder ut knutor med sina kärlekar, lagar nät och kontaktledningar, stirrar ner cancern, tittar i avancerade kikare bort över fågelsjöar, ser över sina försåtminerade gemensamma ekonomier och lägger sig plötsligt ner och gråter, skrattar eller försoningsknullar. Planeten är djupt sårad, förgiftad, politikerna skor sig och penningen vann. Det är det här jag tar spjärn emot och det är inte precis ett atrium och du är så jävla snygg ropade jag i vargtimman, ty jag hade inte hunnit få upp garden, jag var naken, allt sov. Och jag har bara det, ett rop.

En poet, ja, en poet är livsfarlig i alla tiders fascistiska och religiöst fundamentalistiska kulturer, ty den är fri att lukta i hagarna efter flugorna och glömma bort både klocka och civilstånd, värderingspaket och kollekt. Poeten kan plötsligt skratta då förnuftiga mäns riktlinjer dras upp och gråta i sitt eget skratt, poeten är ett hjon och ska så vara, oduglig till vapenvård och pengatvätt. Poeten är den man först bryskt för undan, ut ur fastigheten, till sandlådan och gungorna i kvarteret och där snabbt får den att stå på knä, avslutar med ett nackskott.

En nutida palestinsk poet piskas helt sant åttahundra gånger och får sitta åtta år i fängelse i Saudiarabien för att han valt att lämna en religion han inte känner för. I Bredäng, min grannby, ett så kallat miljonprogramsområde där landets nya arbetarklass bor, passerar jag, ja, ungefär nu, en grupp femtonåringar vilka skrattar glatt och rått åt ”svenskarna har inte ens en religion” (jag råkar höra). Det är inte rätt läge för mig, gissar jag, att tillsammans med dem pedagogiskt abstrahera, a la Sokrates, hur det kommer sig att det är den grövsta blasfemi och den mest grundläggande haram, också i Sverige, att ens fundera (högt) på att lämna islam om det är vad man vill. Långt värre än att vara bög eller lesbisk eller ha sex före äktenskap, och bestraffas med förslagsvis misshandel, mord eller evig brand i helvetet (nej, inte lämnar man då, man stannar och ljuger). I bästa fall evig uteslutning ur familj och tusenårig släkt.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På Norrmälarstrand, en kvart bort, inne i stan, ja - också dit tog jag mig denna dag av iver - springer man i matt färgade shorts och sobra linnen sig dyngsvettig och för säkerhets skull överparfymerad mitt på dagen under sommarsolen fram och tillbaka, fram och tillbaka. Man betalar ett högt pris för att få bo där och man pratar, när man inte tränar, småländska; franska, engelska och skånska. Ja, man är kort sagt en europé och man vet ingenting, vill inte veta, om rektorers och klinikchefers torra mötesprat till sin personal på så att säga andra sidan skattesänkningar och vinster i välfärden: ”det är det här ni får, resurserna räcker inte till alla som behöver”. Man vet kanske ingenting om poesi.

En vanlig svensk arbetare

Månen är, ser du, en putsad silverpeng i fickan på en pojke med glest mellan tänderna och hundra och åter hundra frågor, och tusen och åter tusen (tusen och åter tusen). Ovanför tallarna gnager planeterna, som människorna hittat på namnen på, mot firmamentet, mot firmamentet, mot firmamentet. Jag går och plockar fimpar. Utanför en port sitter en vuxen flicka med bara ben och knäna ihop och håret i en tofs tofs mitt på huvudet och röker: jag försöker slänga ögon åt hennes håll till, som skopade jag ur dem, ögonen: det är, begriper jag efter en stund, min längtan jag slänger, jag knycker till med huvudet och slänger, min stund och min längtan.

Fåglarna är tysta, de tiger väl på pin kiv. Ur ett fönster strömmar sång av Sven Arefeldt, riktig sång och pianomusik om att det kan vara försent, eller helt tillfälligt, förstår du, eller bara på väg bort för den här gången som avtonande: ja, den svällande bröstkorgen, livet, det här livet, livet som strömmar in som ett silverglittrande stim i en solvarm skogssjö och låter ansiktet brista ut i sång och leenden och med öppen mun i ett ropande efter kvinnorna som är allt.