Om nyttigheten i Dostojevskijs debut

Hur kan man som fattig vinna sitt värde i andras ögon? Genom arbete skulle många tänka, men kanske inte säga – eftersom vårt samhälle fortfarande präglas av, låt oss säga, en protestantisk arbetsetik. Men vad händer när man skadat sig och inte kan arbeta? Hur gör man med den förkrossande känslan av att vara onyttig inför sin medmänniska?

Idén om vem den nyttige är i en relation har förpestat många goda sammanhang. Detta ständiga vägande och mätande av ens egen prestation, och därmed ofta känsla av djup otillräcklighet. Det handlar om pengar, det handlar om vem som gör vad mest.

Denna fråga svarar på sätt och vis Dostojevskijs debutroman Arma människor på. Denna vindlande roman består av brev skrivna mellan kopisten Makar Devuskijn, och den betydligt yngre Varvara Aleksevejna. I flera passager berättar hon om sin känsla att hon inte gör nog för honom och sina närmaste, som hon "lever på". Det är inte så att Devuskijn är den moraliskt högtstående och Aleksevenja den dåliga, eller tvärtom. Författaren gör sitt bästa för att ta bort alla sådana föreställningar från läsaren, vrider och vänder på rollerna, tills helheten sammanfogas i ett djuplodande porträtt av två människor i nöd.

I min egen läsning uppfattar jag det som att Dostojevskij omsorgsfullt gör det tydligt att båda parterna vill varandra väl, men ömheten har förhinder – inte minst i fattigdomen. De möter därför varandra under stor ansträngning att behålla sin värdighet, för att se vad de betyder för varandra.

Hur kan man som fattig vinna sitt värde i andras ögon? Genom arbete skulle många tänka, men kanske inte säga – eftersom vårt samhälle fortfarande präglas av, låt oss säga, en protestantisk arbetsetik. Men vad händer när man skadat sig och inte kan arbeta? Hur gör man med den förkrossande känslan av att vara onyttig inför sin medmänniska? Det är bland annat detta romanen handlar om.

Min egen resoluta tro är att hela tanken om nyttigheter på ett djupare plan är ett skuggspel, för vid mer än en ytlig anblick förefaller frågan om vem som är mer nyttig än en annan nästan som befängd. Stirrar vi oss blinda enbart på det som går att väga och mäta, missar vi otroligt mycket på vägen.

Betänk en enkel situation; en människa som arbetar och den andre är arbetslös. Den arbetslöse lånar pengar av den förra, och får svårt att betala tillbaka. Skulden växer och med det också skammen. Lägg då till följande tanke; i den arbetande personens inre pågår en tumultartad kamp som hon inte ger något sken av att äga. Hon känner sig hopplöst ensam, överväger att ta sitt eget liv. Men varje gång hon ser sin arbetslöse vän, vars arbetslöshet för henne är det minst betydande i världen, skjuter hon på beslutet. Dagarna blir veckor och veckorna till månader, tills minnet av den tid då hon övervägde att göra slut på sig själv till sist bleknar.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Är detta otroligt? Knappast! Det sker hela tiden. Det onyttiga blir det nyttiga och vice versa. På liknande sätt har barn räddat livet på sina föräldrar många gånger. Historier om den oplanerade graviditeten som förändrar allt; räddar en destruktiv människa från sig själv, är knappast någon lögn. I Arma människor bemöter Makar Devuskijn på följande sätt Varvara Aleksevejnas tankar om hennes känsla av onyttighet genom följande rader:

"Är ni till ingen nytta? Hur då ingen nytta? Nej, min vän, tänk efter själv, hur skulle ni inte kunna vara till någon nytta för oss? Ni är mig till oändlig nytta, Varenka. Ni utövar ett välgörande inflytande. Nu, till exempel, tänker jag på er, och jag blir så glad. Ibland skriver jag brev till er, och blottar alla mina känslor, och på detta får jag ett utförligt svar från er. Jag har köpt en uppsättning kläder åt er och låtit göra en hatt, och av er får jag ibland en del gamla persedlar, jag lämnar då och då en del till försäljning. Nej, hur skulle ni kunna vara annat än nyttig?"