• 2018:08
• Publicerad: 31 augusti, 2018

Ondskan som företeelse och i sig (i)

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är nog mycket mänskligt att drabbas av sådana känslor, och att i ögonblicket ge utlopp för vad som alltså ”bör göras”. Men är vi själva mindre ”onda” då, än de vi så snabbt begabbar och fördömer? Kanske, och troligen. Men vi är nog inte väldigt goda heller.

Detta är del I av IV, och alltså den inledande delen.

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. KORSFÄST! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är nog mycket mänskligt att drabbas av sådana känslor, och att i ögonblicket ge utlopp för vad som alltså ”bör göras”. Men är vi själva mindre ”onda” då, än de vi så snabbt begabbar och fördömer? Kanske, och troligen. Men vi är nog inte väldigt goda heller.

Snarare har vi att göra med spontana känsloutbrott, likt dem Pentti Renvall skildrar i sin analys av rättegångar under finskt 1500-tal (Suomalainen 1500-luvun ihminen oikeuskatsomusten valossa, 1949, refererad i Asplund, 1987)). Men som också i hög grad förekommer idag, vilket bekräftades när jag som experiment la upp en bild på Anders Behring Breivik på Facebook, utan kommentarer.

Och även om de flesta av oss tycks uppfatta det ”onda” intuitivt, naturligtvis även jag, så är det nästan alltid handlingen och dess konsekvenser som fokuseras, mer sällan – åtminstone på djupet - de eventuella orsakerna. Särskilt de yttersta orsakerna.

Vad är alltså ”ONDSKA”? Egentligen? I sig? Per se? Som sådan? Om detta råder milt uttryckt mycket delade meningar, och har så gjort sedan åtminstone den grekiska antiken.

Bland filosofer kan vi följa en del resonemangslinjer från exempelvis Aristoteles över Bibeln till Thomas av Aquino; ja, från Kant och Nietzsche till de mer nutida Arendt, Milgram, Bernstein, Calder, Card, Zimbardo och vidare.

Litteraturen, och måleriet, svämmar å sin sida över av illustrationer till, och gestaltningar av, just ondskan. Med en mäktig början i Jobs bok i GT, över Augustinus och Dante, Shakespeare, Milton, en mängd renässansmålare, Goya, Blake och Dostojevskij till exempelvis våra samtida Camus, Bergman, Norén och Jellinek, Marini och Bauer.

Vidare kan vi inledningsvis möjligen skilja på onda individer (Bundy, Fritzl, Manson) och onda kollektiv (nazismens, kommunismens, fascismens, IS). Samt allt däremellan (Breivik, Knutbysekten, Jones). Men var eller är verkligen alla dessa individer, kollektiv och individer i kollektiv onda? Och hur skall vi förhålla oss till permanent eller temporärt psykiskt sjuka, psykopater och sociopater, genetiskt defekta, psykosgenombrott bland drogmissbrukare, religiösa och sekulära fundamentalister och fanatiker (ofta likgiltiga positivister)?

Till människor från synnerligen destruktiva uppväxtmiljöer (Panzram), de människor som INTE ingrep under det synnerligen brutala mordet på Kitty Genovese (Asplund, 1987), de som red förbi den nödställde i berättelsen om den barmhärtiga samariten, de av djävulen besatta?

Och hur kan vi – i denna kontext – förstå en sådan människa som Schindler?

Är – eller var - verkligen alla dessa människor (med undantag för Schindler) verkligen ONDA? Hur då? Vad betyder det?

Är exempelvis Anders Behring Breivik ondskan personifierad? Eller är han helt enkelt sinnessjuk, eller fullständigt tillräknelig – men ond? Prästerna använder religiös terminologi - mördaren har av sådana kallats "ondskans tempelriddare". Men också i annars helt sekulariserade tidningsspalter kan man läsa att "det är ondskan själv som står inför rätta"(Jackie Jakubowski, VLT, 2012)

INLEDANDE UPPTAKT I ÖVRIGT

Så här initialt vill jag tillåta mig en del reflektioner, som kanske kan hjälpa både mig och läsaren vidare. Problemet handlar alltså om ONDSKAN som företeelse och i sig och som sådan.

Litteraturen på området är, som vi förstått, ofantlig. Denna essä är dock kort.

Det mesta som strukits handlar om de djupare religiösa utläggningarna, knastertorr filosofi och psykologi samt spontana reaktioner i massmedia. Allt detta behandlas emellertid i begränsad utsträckning. Syftet är att i någon mån komma åt problemets kärna, för att hitta vägar för att i möjligaste mån kunna motarbeta de handlingar, och konsekvenser av handlingar, som med fog kan betraktas som onda, men att göra detta genom att hitta ingångar till fenomenet som sådant, den yttersta eller innersta orsaken.

Gud och djävulen får envar sin beskärda del, om än utan att jag riskerar att hamna på för djupt vatten. En fråga som i anslutning till det religiösa ständigt kommit upp i mitt huvud är annars: Är Gud också det ondas skapare? Mitt preliminära svar (för om något annat kan det ju inte bli tal) är ”ja”.

Två andra fenomen, som är besläktade med Gud och Satan, rör det goda och det onda. Är dessa varandras förutsättningar? Är Gud både god och ond? Även här är jag preliminärt benägen att svara jakande.

Slutligen: ämnet är så trassligt och komplext att en del upprepningar inte gått att undvika. Vi får kanske då anamma Paolo Freires tes, att upprepningen är inlärningens moder.

En särskild aspekt på det onda handlar om detta med episodisk eller permanent sjukdom – alternativt liknande tillstånd. Exempel är psykopatier och sociopatier, schizofrenier och andra sjukdomar som kan ge upphov till hallucinationer och psykoser. Sådana sjukdomstillstånd, eller sjukdomsliknande tillstånd, betraktar jag inte som uttryck för ondska. Nej, sjukdom skall betraktas som sjukdom, både socialt och juridiskt. En annan om genetiska defekter; ett mer svårutrett ämne.

”Det finns avsiktligt goda handlingars som leder till oavsiktligt onda konsekvenser”, skriver Berger i efterordet till ”Making sense of Modern Times” (Making Sense of Modern Times: Peter L. Berger and the Vision of Interpretive Sociologyby James D. Hunter (Author), Stephen C. Ainley (Editor)) och i den märkliga skriften ”Change”. Men också: ”Avsiktligt onda handlingar med oavsiktligt goda konsekvenser”.

Johan Asplund och Hanna Arendt är för övrigt inne på det rent tanklösa. Asplund i fallet med exceptionellt goda och/eller modiga handlingar. Arendt i fallet Eichmann. Asplund skall jag lämna därhän i just denna del, men återkommer kort till honom i när det gäller oss, som inte ingriper när något ont inträffar (fallet Kitty Genovese). Arendt kommer jag att ge ett visst utrymme, men vill redan här ställa den franka frågan: kan man förklara, och försvara, Eichmanns gärningar med hänvisning till hans tanklöshet? I det senare fallet – försvara – är jag enig med Arendt: nej hans bestialitet går inte att försvara. I det förra fallet ställer jag mig mycket tveksam till Arendts analys. Jag tror inte att Eichmann på ett enkelt vis kan ses som banalt tanklös – eller banalt ond. Snarare är han fostrad till likgiltighet av systemet (nazismen).

Alla mina exempel i texten är inte representerade i mina slutsatser, och inte heller är alla mina slutsatser fullt ut representerade i löptexten. På de tre sista sidorna i del III har jag sugit mycket näring ur Stanford Encyclopedia of Philosophy.

RELIGION

Det är klart att det onda är bekymmersamt för religioner vilkas budskap så mycket handlar om Guds godhet och barmhärtighet. Den stora, bibliska berättelsen om Job tillhör världslitteraturens mest fulländade betraktelser över ondskans närvaro i en värld skapad av den gode Guden. Här konfronteras, som jag uppfattar det, ondskan och godheten på ett mycket paradoxalt vis.

Men det ondas existens är naturligtvis religiöst problematisk också från ett annat håll: Varifrån kommer ondskan? Är Gud också det ondas skapare?

Kyrkofadern Augustinus, menade att ondskan är nödvändig för att det goda skall vara möjligt (teodicéaspekten) Den judiske religionsfilosofen Maimonides på 1100-talet skrev att ondska i förhållande till godhet är som mörker i jämförelse med ljus. Liksom Thomas av Aquino på 1200-talet.

Det ligger i sakens natur, för att åberopa Jesaja (och Habackuk!), att samtidigt med skapande av ljus uppstår en möjlighet av mörker - med skapande av det goda uppstår möjligheten av det onda (och vice versa).

VETENSKAPLIG INVÄNDNING

Att behandla "ondskans" existens på detta sätt är dock oanvändbart, menar Baron-Cohen i sin bok The science of evil (2011). Enligt denne förklarar det nämligen inte någonting och det hela får enbart ett drag av ”avståndstagande” och ”mystifikation”.

Då är Hannah Arendts tal om "den banala ondskan" (oreflekterad, ogenomtänkt, nihilistisk, rutinmässig) mer klargörande, menar Cohen, i motsats till undertecknad. Den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann, ansvarig för 440 000 ungerska judars död, som hon mötte under rättegången i Jerusalem, var en "ordinary man" och hans ondska var alltså "banal" - och därmed möjlig att förstå, eller åtminstone undersöka.

Hur då med en Schindlersk godhet?

Hursomhelst vill Baron-Cohen betona ett vetenskapligt närmande - det sociologiska, psykologiska och medicinska - och ersätta begreppet "ondska" med den, enligt honom, vetenskapliga termen "empatierosion". Den ondska vi möter i form av mänsklig grymhet är en empati som eroderat.

Baron-Cohen håller dock inte med om den ofta framförda uppfattningen att alla människor kan fås att begå onda handlingar: som lägervakter och torterare, eller massmördare som Breivik.

Inte?

INVÄNDNING MOT INVÄNDNINGEN

Ett strängt vetenskapligt förhållningssätt, såsom B-C:s leder emellertid även det till problem. Ett är att han ser människan som determinismens fånge, (helt) utan fri vilja – vilket gör att hon inte kan hållas ansvarig för sina handlingar.

Men å den andra sidan: den fria viljan? Denna är minst lika problematisk, enligt min personliga mening. Åtminstone uppfattad som absolut. 

Jag föredrar hypotesen att människan är skapad med både den goda och den onda driften. Människans är en komplex varelse, som styrs av ett samspel mellan goda och onda drifter. Från Talmud* till den moderna psykoanalysen hittar vi också mer eller mindre rimliga antaganden eller postulat om detta.

Men är djävulen skapad av Gud själv, eller rentav en del av Gud? Det förefaller så: allt är skapat av Gud.

Å andra sidan har vi hypotesen om att människan föds som ett oskrivet blad – en tabula rasa – som kan formas till vads om helst**

Är detta sant? Redan genetiken och signalsubstanssystemet ger anledning att betrakta detta synsätt, som jag själv tidigare trodde på, med stor skepsis. Även det faktum att vi alla mer eller mindre helt plötsligt föds in i en laddad ”social situation”.

*Talmud, (hebreiska för studium, lära) är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar om cirka 6 200 sidor. Här finns bland annat de skriftlärdas stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 e. Kr (Wikipedia)

** Tabula rasa, (latin, "tom tavla"), är en humanfilosofisk teori som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa föds barnet som ett oskrivet blad som skrivs under barnets uppväxt.

TILLBAKA TILL RELIGIONEN

Både grekiskans diabolos och hebreiskans ha-Satan – dvs. Djävulen - har speciella konnotationer, som går tillbaka på ställen i GT där exempelvis ett andeväsen uppträder som de frommas vedersakare, sätter dem på prov eller lockar dem till synd. 

Hit hör naturligtvis Job 1–2, men även Sak 3:1, där ”Anklagaren” är underordnad Gud och verksam med hans tillåtelse. I 1 Krön 21:1 används ordet som namn. Denne Satan kom så småningom att uppfattas som upphovet till allt ont i världen, och man såg honom representerad av ormen i paradiset (1 Mos 3:1–15).

I NT har den diaboliske ha-Satan helt förvandlats till det ondas personifierade makt, som omväxlande kallas djävulen och Satan, ibland bara den Onde.

I Johannes Uppenbarelse/ Uppenbarelseboken (eller Apokalypsen) utmålas den onda gestalten bl.a. som drake i anslutning till gammaltestamentliga motiv. I andra sammanhang kallas han ”(denna) världens furste” (t.ex. Joh 12:31), ”Beliar” (2 Kor 6:15) eller ”fursten över luftens härskarmakt” (Ef 2:2).

I Jobs bok är Satan en ängel, underkastad Gud, som pekar på människornas onda böjelser och handlingar. Efter att Gud framhäver Job som den mest rättrådiga människan på jorden ber Satan om tillstånd att pröva Jobs tro. Job blir med Guds tillåtelse (jfr med Abraham, Habackuk, Jesus, Faust) berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Job vägrar ändå förbanna Gud och bevisar då sin rättrådighet mot Gud och stod emot ha-Satans prov.

Tron att Satan en gång var en ängel som gjorde uppror mot Gud finns emellertid inte explicit uttryckt i Bibeln, utan baseras snarare på slutledningar (till exempel inspirerade av vissa skrivningar i Hesekiel).

Satan har också identifierats med den som frestar Jesus i evangelierna, laglöshetens kraft i Andra Thessalonikerbrevet 2:7 och (alltså) draken i Uppenbarelseboken.

Ondskans yttersta orsak är alltså Djävulen eller Satan, som i in tur är skapad, eller åtminstone accepterad av, Gud själv (som ju är casa sui).

För min del innebär detta alltså att även Gud på något outgrundligt sätt inbegriper det onda.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.