- 2018:08
- Publicerad:
Om det som är tragiskt
I denna feuilleton reflekterar Anders Björnsson över relationerna mellan det vi brukar kalla lycka och det som är tragiskt.
Lyckan är nästan alltid tragisk eftersom den förr eller senare kommer att upphöra. Man har inte språk för vad som händer då, därför skyller man gärna på döden. En gammal herre som såg honom, döden, i ögonen sade en gång, efter en måltid i ett protestantiskt kyrkoherdeboställe utanför Bordeaux, att när man kommer till himlen får man dricka gott kaffe och lyssna till Mozart. Det var inte alls bedrägligt. Vad skulle man annars ägna sig åt där uppe? Men någonting annat än lycka är detta säkerligen.
Är då den som lyckan aldrig når mindre tragisk? För all del, visst kan pessimismen vara en humanism, därför att pessimisten inte väntar sig så mycket – inte av sig själv och inte av andra. Han blir därför mera sällan sviken, kan man anta. Sveket däremot är ett angrepp på lyckan, på den som har väntat sig för mycket. Också den som befinner sig i underläge kan hoppas på något i utbyte – mot att han finns till. Han har väl i alla fall en viss rätt till att någon lyssnar på honom. Men han gör själv rätt i att inte skräna i onödan.
Plutarchos skriver i en betraktelse över föräldrakärlek, att ”liksom guldet i gruvorna glimmar fram, trots att det är blandat med en mängd jordartat material och är utspritt i detta, på samma sätt lyser kärleken till avkomman fram även hos personer vars karaktär eller känsloliv har stora brister”. Barnets oförvillade önskningar är faderns och moderns belöning. Men belöningen kommer förr eller senare att tas ifrån dem. Och barnet kommer med tiden att dra ned på sina anspråk, i självvalt egenintresse.
Också bör man skilja mellan att vara lycklig och att lyckas. Ett lyckat äktenskap behöver inte alltid vara lyckligt, och kanske gäller även det omvända. En lyckad begravning kan vara slöjan över ett sårigt liv, och den som frånsäger sig all uppmärksamhet bör nog misstänkas för att vilja stå över det profana och stoltsera med sig själv. Minimalism är en av många strategier som den utblottade sällan kan kosta på sig. Han kanske inte har en stark längtan efter lycka, men han vet vad torftighet är. Han slänger inte annat än under tvång.
Stöd Tidningen Kulturen
Jag antecknar detta i en rosengård. Den låga buxbomshäcken är ännu oansad. Valv av gråsten och murbruk glänser i tidig kvällssol, ja glimmar; andra ligger i skugga. Man anar en sval Mälarbris. Anar eller inbillar sig. Är inte inbillningskraften en förutsättning för lyckokänslan? På samma sätt kräver starka upplevelser en vilja att berusa sig och att ställa någonting på sin spets. Och jag tänker: hur ska ett barnen kunna se om dess föräldrar är lyckade eller ej? Däri ligger en trygghet. Det ska inte behöva ställa sig frågan. Naturligtvis är detta ett önsketänkande.
Barnet sade långt efteråt: ”Varje kväll önskade jag att jag var någon annanstans. Jag lyssnade inte på när du läste. Jag gjorde egna sagor och skapade egna världar. Det var mörkt och förfärligt att vara hos dig.” De skildes. Efter många år kom de samman igen. Barnet kramade om honom och bad om hjälp och då grät han inför det vuxna barnet, för i det ögonblicket – men inte förr – insåg han hur mycket lycka han redan hade gått miste om och att han var en ohjälpligt tragisk person. Det var stört omöjligt för honom att se det inträffade som en (senkommen) belöning.
Därefter rann tiden ut. Han var inte skonad. Och han skränade inte.
Jag satt där i rosengården, i kvällsbrisen, och förberedde mig på någonting jag skulle säga, och så tog jag fram papper och penna. Plutarchos lade jag åt sidan. Jag passerade genom trapphuset och beställde ut en pilsner. Sedan noterade jag för mig själv, som för att återvända till utgångspunkten: Kärleken är beständig (till skillnad från förälskelsen), det är lyckan som är tragisk. Den som älskar blir sällan lycklig, åtminstone under någon längre tid.
Text Anders Björnsson
