2018:08
Publicerad: 31 augusti, 2018

Bilder från Turkmenistan

När Sovjetunionen kollapsade 1991 bildades i ett slag fem nya stater i Centralasien, en av dem Turkmenistan. Trots att landet är republik och betecknas som demokratiskt har inte mycket ändrats när det gäller öppenhet och yttrandefrihet sen Sovjettiden. Den tidigare något bisarre presidenten Saparmurat Nijazov styrde landet enväldigt och lät resa guldstatyer av sig själv i huvudstaden Ashgabat (’kärlekens stad’). Han skrev också en bok Rukhnama – ’själens bok’, som blev obligatorisk litteratur i skolorna. Citat ur boken finns att läsa på väggarna i en del moskéer i likhet med sedvanliga koranverser.

Självständighetsmonumentet i huvudstaden. Den förre diktatorns gyllene staty av guld tillsammans med 27 historiska folkhjältar.
Nijazov tog också till sig äretiteln Turkmenbasji – ledaren för alla turkmenerna. Efter 21 år vid makten dog han bara 66 år gammal och efterlämnade ett land utfattigt med enorma självförhärligande byggnader. Själv dog han rik och hade hunnit samla åt sig enorma rikedomar utomlands, enligt uppgifter över en miljard dollar.

Högst upp på Neutralitetsbågen står den gyllene Nijazov med utsträckta armar roterande ett varv per dygn. Den nuvarande presidenten Berdimuhamedov har låtit flytta bort monumentet från stadens centrum för att tona ned den förre diktatorns äreminne. Men han lät själv resa en guldstaty över sitt, likväl diktatoriska ledarskap sittande på en häst, som det menas från officiellt håll var en eftergift för medborgarnas önskan. Själva stadskärnan är oerhört påkostad med rent av spektakulär arkitektur. En byggnad till exempel ser ut som en uppslagen bok. Det ena byggverket pråligare än det andra med guldkupoler och gyllene inslag.

Staden Ashgabat har i forna tider varit en av Sidenvägens stora oaser. Idag har den byggts om till personkultens metropol av ren vit marmor, i centrumet ofta bitvis med gröna glasfasader. I hela stan finns inga andra fasadfärger förutom blekt gult och möjligen beige i äldre stadsdelar. Gamla hus som renoveras täcks av fejkad marmor: staden ska vara, med mina ögon sett, spöklikt vit.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gatorna är breda och man ser inga gående någonstans. Här och var ser man gatustädare med heltäckande vitt ansiktsskydd påta mest i planteringarna och hålla fontänerna rena. Det är från bussen vi får skåda staden. Ibland stiger vi av för att kunna fota monument resta för presidentens ära och ett stopp blir det för besök i en magnifik moské. Ingenstans ser vi någon medeltida fattigdom, som landet befann sig i för tio år sen då den förre presidenten lade ned teatrar, bibliotek och tidningar. Han minskade tillgången till sjukvård, utbildning och sänkte löner och pensioner.
Den olja och gas som skulle ge en egen bil för alla landets invånare, som presidenten lovat, blev för intet då det amerikanska oljebolaget Unocal drog sig ur planerna att bygga olje- och gasledningar som skulle dras mellan sträckan Indien–Pakistan–Afghanistan–Turkmenistan. Den nye al-Qaida ledaren Osama bin Laden som allierade sig med talibanerna kom att ändra allas planer. Resten är historia.

Vi kom till en liten i förväg utvald och uppställd ”by” för att se hur man bakar bröd. Välkomnandet känns som ett officiellt litet stycke teater. Brödet smakade gott och vi gick runt och tittade på uppställda husgeråd och hantverk.

Turkmenistan består till mesta del av öken, över 80 % av ytan. Vägarna skyddas mot sand genom nätformade bås som gjorts av hårt tätt bundna vassrör stuckna djupt nere i marken.

Vi befinner oss i Darvaza (’porten’), i Karakumöken där det forna Sovjetunionen lämnat efter sig tre stora kratrar när de sökt efter olja och gas. Kratrarna är olycksärr av megaexplosiva möten mellan vatten, gas och eld.

Två av kratrarna brinner med evig eld av bibliska mått, såsom i Gehenna. Kratern här är 70 meter bred och 25 meter djup. Ingen annanstans i världen finns en liknande plats. Det finns inga säkra rapporter om de olyckor som skulle ha ägt rum här på 1960–70-talen. Det berättas att marken under borrningsriggen kollapsade och farliga gifter läckte ut från olycksplatsen. Man trodde att gasen skulle brinna ut på kort tid om man tände på. Det brinner oavbrutet fortfarande efter cirka 50 år.

Alla i Centralasien älskar att bli fotograferade tillsammans med oss turister. Det känns jämbördigt att de som jag fotograferat sliter vänligt i mig och vill också ha mig i deras gruppbilder. ”Hon är från Finland eller Sverige” kommer de att säga! Här har militärer grabbat tag i två av våra medresenärer.
I bakgrunden finns en berömd minaret Kutlug Timur i den forna staden Konye-Urgench som på 1000–1200-talen var en av Sidenvägens handelscentrum. Det berättas att både Djingis Khan och Timur Lenk var så imponerade av minareten att den lämnades orörd medan staden mejades ned.

Dessa vackra huvudbonader bärs av turkmeniska kvinnor. Turkmener bär traditionellt höga mörka pälsmössor. Av Turkmenistans folkmängd (4,6 milj.) är 77 % turkmener och 12 % ryssar. Landets officiella språk är idag turkmenska och språket har skrivits med flera skrivtecken: arabiska, kyrilliska och numera används latinska bokstäver. Ryska har ännu en betydande roll i landet.

Turkmener är från början ett nomadfolk i likhet med hela Centralasien. Under Sovjettiden 1924–1991 då Turkmenistan var en delrepublik i Sovjetunionen, beordrades alla att bosätta sig i små jordbruk och odla bomull för ryska spinnerier. Bomull odlades i alla centralasiatiska Sovjetrepubliker med den påföljd att Aralsjön praktiskt taget torkat ut och massor av jordareal blivit obrukbar saltmark.