Den arabiska apokalypsen och andra dikter

BOK | ”Att ständigt vara hemma någon annanstans än hemma, kanske för det en närmre eviga företeelser som till exempel havet och solen. Sådant som utan några som helst tveksamheter finns överallt. Det enda, kanske, som är konstant.” Ida Thunström har läst författaren Etel Adnan som för första gången publiceras på svenska.

Författare: Etel Adnan
Urval och översättning av Kristian Carlsson.
Den arabiska apokalypsen och andra dikter
Smockadoll förlag

Författaren Etel Adnans uppväxt är inte helt okomplicerad, inte minst vad gäller språktillhörigheten. Hon föddes i Beirut, Libanon, 1925. Med en mor från Smyrna och far från Damaskus, talades det i hemmet grekiska och turkiska. Och senare franska, men aldrig särskilt mycket arabiska. Adnan gick i fransk klosterskola, och franskan blev därmed hennes första språk. Att på den tiden i ett arabiskt land ha franska som första språk var inte helt politiskt okomplicerat, och utöver den språkliga identitetskris som det kan ge upphov till att ha tre-fyra hemspråk, blev det dessutom en politiskt, samhälleligt laddad sak. Något som kommer att spela roll för Adnans relation till språket.

Adnan studerade sedan vid Sorbonne i Paris, och vid 20 års ålder började hon skriva dikter. På franska. När hon sedan hamnade i Kalifornien för att fortsätta sina studier, blev hon på riktigt bekant med det amerikanska språket. Nya erfarenheter, nya uttryck. Den eskalerande konflikten i Algeriet aktualiserade laddningen mellan det franska och arabiska språket, som varit en del av Adnans uppväxt, och det blev då komplicerat för henne att skriva förbehållslöst. Alla språk bär på ett kulturellt bagage som kan vara svårt att komma undan.

Som ett sätt att komma undan började Adnan därför måla tavlor. Uppvuxen i en arabisk kultur, och med fina minnen från barndomen som rör just den arabiska skriften, tycktes det vara en självklarhet. Den dansande arabiska texten kunde redan återfinnas i hennes skrifter, då hon lägger in små abstrakta teckningar, visuella symboler, bland meningarna. Men nu fick måleriet en självständig roll. Ett abstrakt, färgfyllt språk, som inte innehåller samma desperation, på gränsen till uppgivenhet, som hennes poesi gör. Hennes konst uppmärksammas dock, och hon har varit representerad på bland annat Dokumenta 13 (2012). Hon har stadigt fortsatt med sin konst, även om hon med tiden fann sitt personliga språkliga uttryck även i amerikanskan.

Etel Adnan är en hyllad poet i USA, men för mig är hon helt ny. Jag är i regel ingen större anhängare av att läsa samlingar som i första hand består av utdrag ur andra verk. Den avgränsning som poesiböcker i sig är, det medvetna urvalet, tenderar att försvinna, eller åtminstone blekna.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag upplever att utdragen i vissa fall är otillräckliga, även om det såklart är en nödvändighet att förkorta när man gör en sammanfattning. Jag tvingas gång på gång anpassa mig till en ny tid eller passage i författarens utveckling. Ett nytt tillstånd. Å andra sidan är det ju på grund av just detta som jag får möjligheten att uppleva den röda tråd som går genom Adnans poesi i sin helhet.

Med Kristian Carlssons informativa inledning blir det dock en mycket bra introduktion till ett författarskap, faktiskt ett helt konstnärskap. Fokus läggs på hennes bakgrund, livet i exil och de olika språktillhörigheterna, och skapar en sammanhållen bild av till vilken stor del författarskapet är invirat i Etels liv. Dikterna förankras, och växer.

Adnan har själv översatt flera av sina franska dikter till engelska. Senare har andra översatt de engelska till franska, och även till arabiska. Det blir en märklig dans av tolkningar och översättningar. Smockadoll är först med att publicera henne i svensk översättning.

Mångspråkighet kan leda till svårigheter att fina sitt eget poetiska språk, men jag tänker att det samtidigt kan bidra till det motsatta. Att inte sitta fast i den identitet som ett språk utgör, kan vara en tillgång för en poet. Det kan bli en undersökning utöver skrivandet som teknik. Med hela världen som enda begränsade spelplan tvingas man skapa sina egna konturer, kanske sker undersökningen mest i det som uppstår mellan språken. I översättningen, rörelsen.

Samlingen avslutas med essän Att skriva på ett främmande språk (1985), i vilken hon berättar personligt och utförligt om sitt förhållande till mångspråkligheten. ’Språken har sin början i hemmet’, inleds essän, men sedan inser man att i Adnans poesi är språket alltid politik.

Att växa upp med en känsla av att inte höra hemma någonstans, är det inte också att bli förvisad ifrån någon slags Heimat? Ser man språkets möjligheter tydligare, om man saknar ett självklart hemspråk? Placerad i exil, kommer man närmre det gemensamma i världen om man saknar ett fast ursprungligt hem? Det är ju rimligt att man ser saker klarare när man har perspektiv.

Att ständigt vara hemma någon annanstans än hemma, kanske för det en närmre eviga företeelser som till exempel havet och solen. Sådant som utan några som helst tveksamheter finns överallt. Det enda, kanske, som är konstant. Den återkommer ofta:

“Där finns påtryckningar. Den absoluta materian. Parousia. Den här begynnelsen, den kommande färden. Ljusets horisontalitet. Solens sanning (vilken sanning?). Det eviga härvarandet.”

Ur:There; In the Light and the Darkness of the Self and the Other 1997

Men exilen ifrån Libanon är mer påtaglig. I visa fraser lyckas hon ge mig en bild av hur den känns, problematiken i Mellanöstern. Eller av skönheten (ibland kan det vara samma sak), den som jag som västmedborgare, inte kan se. Att ha en fot på så många olika delar av världen, en rotlöshet men också en självklar insiktsfullhet.

”Jebu:
De låter oss ruttna i obscena kvinnors sällskap kastrerade
våra män och sålde köttet på marknaderna
i London till ett skrattretande kilopris

vi tände stearinljus när vi ville
kämpa och sjöng ballader medan
våra vingårdar stod i lågor vi var rädda”

Ur: Jebu 1972

Det måste vara fruktansvärt att se sin värld, sitt ursprungshem brinna så och inte kunna hjälpa det.

To Look at the Sea Is to Become What One Is (2014) är den första publicerade arabiska diktsamlingen om två lesbiska kvinnor, och Adnan har uppmärksammats för sitt engagemang i HBTQ-frågor. Allt som avviker placeras en bit utanför. Exil ifrån normaliteten, kan man uttrycka det så? En inställning från samhället som förmodligen ser bättre ut i dagens Paris och Los Angeles (där hon nu bor tillsammans med sin livspartner) än den gjorde under hennes uppväxt i Beirut.

”i våra torrlagda landskap
består regnet för alltid
av gevärskulor”

Ur Jebu (1972)