Foto: ExporerBob

Efter individuell terapi hos Kirke blevo alla helt återställda



Läs Carl Robert Boströms återaktualisering av de antika klassikerna i ett försök att rena sin egen själ och finner samtidigt en tro på framtiden.



Om Dante inte fick nog av Södermalm kan jag tipsa om en uteservering i närheten av Odenplan. I augusti förra året på nämnda ställe hamnade jag mitt i en mellanmänsklig konflikt med en psyko-drama-feminist angående Sigmund Freuds Oidipuskomplex. I en längre monolog som med framgång hade kunnat användas vid Guantanamo Bay utvecklade pdf-kvinnan psykiatrikern Jacob L. Morenos psyko-sociala tankegångar. När hon för ett kort ögonblick tystnade för att släcka sin törst, tog jag chansen och sa: ”Nja, jag tycker nog Freud bagatelliserade Kung Oidipus!” Orden kom spontant ifrån min mage, men tanken, det måste erkännas, hängde inte riktigt med. I retur vällde till min bestörtning alla möjliga slags f-ord och invektiv över mig och jag insåg att Helvetet var nära. I detta autentiska möte återstod en sista scen, och jag lyfte på min Stetsonhatt och flydde därifrån. Inte mycket att orda om. Ungefär som en vanlig kväll på Twitter eller Facebook.

Dagen efter kände jag emellertid ett behov av att undersöka vad Sofokles pjäs egentligen handlade om.

Dagen efter kände jag emellertid ett behov av att undersöka vad Sofokles pjäs egentligen handlade om. Men redan efter ett par sidor rann blodet ur mig, Emil Zilliacus tolkning från 1942 kändes föråldrad, ja lite mossig ärligt talat. Men så nu i våras berättade min trevliga bibliotekarie, Fröken Google, att det kommit en ny översättning av Jan Stolpe. (Not 1) Som en svulten korp hackade jag i mig Stolpes Oidipus och sedan av bara farten, hans tolkningar av Antigone och Prometheus. Vilken lyx att få glufsa i sig dessa blodiga familjekonflikter på modern svenska! Hjältarnas fruktansvärda öden blev mig lika lättillgängliga som en ojämnt fördelad hashtag på en ung kvinnans t-shirt. Jag erfor en nästan erotisk eufori. Språk, rytm, intrig… och en kung som korsförhör undersåte efter undersåte om ett mord han ovetandes själv begått. Detta måste vara, ja, åtminstone västvärldens mest genialt komponerade kriminalfall.

Därefter tog jag mig an ”Om diktkonsten” (Not 2) för att reda ut Katharsis och Peripetia, två centrala begrepp i de antika tragedierna. Jo, visst hade Freud förminskat dramats egentliga syfte, det vill säga att åskådaren skulle känna fruktan och medlidande med hjältens svåra situation, och genom denna känsloförbrännande process tvätta sitt psyke, eller själ, om man så vill, hel och ren igen. Men att på psykoanalytiskt manér snöa in på kungens incestuösa förhållande med sin moder, det kanske är en tysk-judisk fantasi eller fobi, vad vet jag, i vilket fall är det knappast en grekisk eller nordisk sedvänja. Den olycklige hjälten var för övrigt enbart en bricka i en ”konspiration” skapad av gudar. Så här ligger det nämligen till: Oidipus far, Kung Laios, hade våldtagit en ung pojke, Chrysippus of Elis, och som straff för detta brott beslöt gudarna, med Zeus i spetsen, att han skulle förpassas till Tartaros, och hans son, Oidipus, utvaldes samtidigt som hans bödel. (”Ödet och lyckan går inte alltid hand i hand” som det heter i Grettirs saga.(Not 3)) Slutsats: Oidipus tragedi har sitt egentliga ursprung i myten om Kung Laios våldtäkt av Chrysippus of Elis, och hur han skulle straffas för detta brott. Oidipus fadersmord och giftemål med Iokaste kan, om man så vill, ses som ytterligare straff och optimal förnedring för Kung Laios.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Jodå. Det var så här mitt intresse för Antiken återuppstod. Jag ville också rena min själ. Men snart uppstod nya problem. Var fanns källorna till alla dessa myter och gudar? Olika antika diktare har olika historier om en och samma myt. Olympens system av gudar, titaner och halvgudar är ett virrvarr för en amatör. Både Oidipus och Prometheus verkar ha fler föräldrar än vad som är normalt till och med för en modern tv-serie. Åter kom bibliotekarien till undsättning. Börja från början, sa hon. Börja med grekerna: Homeros, Hesiodos, Herodotos, Pindaros. Fortsätt sedan med romarna: Ovidius, Vergilius, Horatius… och Plutarchos – greken ni vet, som gav Shakespeare inspiration till tre berömda pjäser. Phu. Orkar jag verkligen det här? Jodå, jag orkade en del. Och jag fick god hjälp av Sture Linnér, Sven Delblanc, Carl-Göran Ekerwald och andra kännare av grekisk och romersk litteratur.

Idag kan jag så mycket om Antiken att jag börjar ana konturerna av en guldålder vars existens många i vår tid helst verkar vilja glömma bort. Dock inte alla. I juni 2019 på en utomhusmiddag i vackert väder, lärde jag känna en 12-årig dataspelsnörd som blivit besatt av grekiska gudar via Percy Jackson, en ADHD-dyslektiker skapad av amerikanen Rick Riordan. Jag testade grabbens kunskaper genom att fråga honom vad Antikens Helvete hette. De flesta brukar ju som bekant gå bet på den nöten. Men inte nörden. Snart läxade han upp mig angående Oraklet i Delfi och rådfrågade mig - antagligen bara för att jävlas - om några detaljerade faktauppgifter gällande Slaget vid Marathon 490 f.Kr. När jag svarade att midsommarafton knappast var en lämplig kväll att diskutera krig och elände, skrattade han högt åt min ignorans. Det var länge sedan jag haft ett så givande samtal med någon intellektuell i Sverige. Kan det vara så här: Vi har Generation P framför oss, en generation av typ programmerare som kommer bli alltmer intresserade av det emotionella och intellektuella språket, ja, ordet i sig, efter att de lärt sig den algebra och matematik som krävs för datahantering. Detta är en naturlig utveckling. Efter hårt arbete behöver man vila. Och den antika poesin är en behaglig vila samtidigt som den inspirerar till en mer komplex syn på vår tids lyckor och olyckor. Detta insåg redan de flesta av Europas namnkunniga filosofer, och i stort sett alla renässansens bildkonstnärer. Vår tid kommer få en sprillans ny ingång till Antiken, via de unga. Det är min hypotes. Antagligen har det redan skett. Det är nog bara jag som dröjt mig kvar för länge i någon slags medeltid som startade i slutet av 60-talet.

Nog om detta. Här är några favoriter när det gäller nyöversättningar av antik litteratur. Först och främst Ingvar Björkeson: Iliaden. Odyssén. Olympiska och pythiska oden. Verk och dagar. Metamorfoser. Om tingens natur. Man frestas att jämställa Björkesons bedrift med Herakles storverk. Sedan Jan Stolpes lättsmälta tolkningar av Sofokles och Aiskylos, samt Ingemar Lagerströms lika utmärkta översättningar av Plutarchos och Suetonius, (vilka i sin tur ökar behållningen av att läsa Robert Harris Cicero-triologi). Dessa tre pedagoger förmedlar inte bara en poetisk skatt med hjälp av ett perfekt flytande modernt språk, de bifogar också initierade förord, inspirerande ordlistor, utförliga register, notapparater samt numrering av texterna, så att den vetgirige kan söka vidare på Nätet och äntligen finna vilket citat P.G. Wodehouse eller Jorge Luis Borges syftat på.

De flesta av dessa översättningar, som en rad stiftelser finansierat, finns att köpa för en struntsumma på Bokbörsen. Så varken pris eller språk duger som undanflykt för att slippa ta till sig detta oumbärliga mytologiska referenssystem som vi idag är på väg att förlora. Oj, nu glömde jag Gunnar Harding: hans tolkningar av Horatius och Catullus är några riktiga juveler, oavsett om man gillar vulgär poesi eller balanserade satirer. Jodå. Och i vintras när jag läste Odysséen fastnade jag vid Odysseus beskrivning av Elpenor:

Bland mina män fanns en som hette Elpenor, den yngste
av dem, varken en hjälte i strid eller särdeles klyftig.
Avsides hade han gått och lagt sig uppe på taket
för att få svalka, varm som han var och berusad av vinet.
Plötsligt väckt av röster och larm vid kamraternas uppbrott
rusade pojken förvirrad upp men glömde i brådskan
ta samma väg tillbaka igen, den trappa han kommit
- rakt ut sprang han och störtade ned med huvudet före.
Halskotan knäcktes tvärt, och själen sjönk ned i Hades.(Not 4)

Jag jublade och grät av rörelse. Hur mycket älskade jag inte denne stackars Elpenor! Alla minns väl en kompis som råkat illa ut på fyllan. Snubblat, misshandlats eller rent av drunknat på en strand i Thailand. Själv hamnade jag i en avsides snödriva i Äppelviken i femton graders kyla när jag var tretton år efter att ha dragit i mig en kvarting bacardirom på Luciakvällen. En äldre man i grön lodenrock ruskade tag i mig och skrek ”Ligger du kvar här dör du, res på dig för helvete!” Sånt glömmer man inte. Jag började söka på Nätet efter Elpinor och hittade ingenting. Sedan stavade jag rätt och hittade Carl-Johan Malmbergs hyllning av Willy Kyrklunds berättelse om Odysseus unge hjälpreda. I ”Antecknat om Walt Whitman” skriver Jorge Luis Borges:

Låt oss föreställa oss en biografi om Odyssevs som på grundval av vittnesmål från Agamemnon, Laertes, Polifemos, Kalypso, Penelope, Telemakos, svinaherden, Skylla och Karybdis, kom fram till att denne man aldrig lämnat Ithaka. (Not 5)

Förutsatt att Willy Kyrklund inte läst dessa rader, eller strunt i det förresten, så överträffar han Borges skickligt maskerade antydan om Odysseus oärlighet: att bara komma på tanken att låta den döde Elpenor, nerifrån Hades hänga ut – ja, outa! – Odysseus som en patologisk otrogen lögnare och skrävlare, det är ju faktiskt helt lysande! Men min huvudpoäng blir likväl: hade jag inte läst Björkesons tolkning av Odysséen och där hittat Elpënor, hade jag även missat Kyrklunds mästerverk.

En sak till. Sen får ni gå. Jag började läsa humoristen P.G. Wodehouse sent i livet. Det första jag noterade var att Jeeves och Bertie Woosters underhållande metaforer på något sätt påminde om Raymond Chandlers detektiver. Mycket riktigt. Det visade sig de båda författarna gått på samma skola i södra London, Dulwich College, där latinlärarna krävde att de antika texterna skulle gnuggas in som skokräm i det kognitiva lädret och därefter putsas upp och skina som stjärnor när elevernas egna ord fick vingar. Så var det väl även i Uppsala och Lund en gång i tiden. Alla latinare tvingades studera sin Horatius. Men knappast idag. Vänstern, här avser jag framförallt den så kallade vänstern, har snöat in på… ja, ni vet själva. Och högern, den alternativa högern, är sällan bättre. Alla dessa enminutsvarelser som drivs av någon slags politisk agenda som knappt ens längre existerar, hur slipper man dom? Svaret mina vänner är enkelt: man börjar med att läsa Ingvar Björkesons översättning av Iliaden. (Not 5) Varför Inte Odysséen? Därför att den berömda hemresan, trots sin utsökta komik och äventyrsromantik, är mer, ursäkta uttrycket, småborgerlig i bildspråket än den tragiska Sången om Ilion. Där är det tigrar, lejon, stormar, hällregn, tvekamp, tyfoner, våldtäkter, död, förintelse, jordbävningar och andra katastrofer som lyfter metaforerna till uråldriga nivåer, ja även kärleken känns mer innerlig, ursprunglig och ociviliserad. Börja alltså med Iliaden. Det är mitt tips. Men läs först Sven Delblancs gripande analys om orsaken till Akilles ovilja att slåss. (Not 8)

Avslutningsvis ett citat från Willy Kyrklunds Elpënor:

”Vår främsta omsorg gällde våra förvandlade kamrater. Det visade sig att de flesta av dem hade repat sig rätt väl på egen hand. Efter individuell terapi hos Kirke blevo alla helt återställda. Vi andra voro nyfikna på deras upplevelser som svin, men det blev tydligt att de icke mindes mycket.” (Not 6)

Att de flesta kulturintresserade nutidssvenskar fortfarande går i ”individuell terapi hos Kirke” alternativt beter sig som svin, istället för att läsa och lära av klassikerna är nog en av orsakerna till att så få roas eller oroas av Willy Kyrklunds humor. Tänkte ta upp denna problematik nästa midsommarafton med den unge nörden. Och tills dess lovar jag – vid Jupiter! – att läsa Rick Riordans förtjänstfulla ungdomsguide till Antikens värld, samt försöka lära mig det där dataspelet med paraplyer som förvandlas till svärd när man landar på ett främmande tak.

Länkar
 
Noter
  • 1. Kung Oidipus, Jan Stolpe, Ellerströms, 2017
  • 2. Aristoteles, Om diktkonsten, Jan Stolpe, Anamma Böcker, 1994
  • 3. Grettirs saga, 34, Islänningasagorna, Saga Förlag, 2014
  • 4. Odysséen, Sång10/rad 552, Björkeson, Natur och Kultur, 1995
  • 5. Borges I, sid 140, Tranan, 2017
  • 6. Iliaden, Björkeson, Natur och Kultur, 2009
  • 7. Elpënor, sid 73, Willy Kyrklund, Alba, 1986
  • 8. Homerisk Hemkonst, Sven Delblanc, Alba, 1992
Text Carl Robert Boström
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2020:1 | GULDÅLDRAR

Foto: Olle August (beskuren)

Sven Delblanc och sanningen

Bo Gustavsson skriver om Sven Delblancs litterära testamente. Delblanc jagar sin egen förklaring genom att titta tillbaka på antikens guldålder i jakt på sin egen.

Av: Bo Gustavsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: ExporerBob

Efter individuell terapi hos Kirke blevo alla helt återställ…

Läs Carl Robert Boströms återaktualisering av de antika klassikerna i ett försök att rena sin egen själ och finner samtidigt en tro på framtiden.

Av: Robert Boström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: TanteTati

Madge Gill – Särlingskonstnär, spiritualist och medium

Lena Månsson skriver om särlingskonsten i allmänhet och Madge Gill – särlingskonstnär, spiritualist och medium – i synnerhet. Här finner vi tankarna om konsten som en brygga mot en guldålder.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Pieter Bruegel den äldre,

Guldet i våra innersta kretsar

Mathias Jansson går från tanke till objekt och skriver om alkemins guldålder, men lyfter här också fram guldet och guldåldern som en symbol för människans andliga och kulturella mognad. ...

Av: Mathias Jansson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Johann Sebastian Bach. Porträtt av Elias Gottlob Haussmann (beskuren)

Ovetenskapliga spekulationer om Johann Sebastian Bachs geni

Olof Lindberg tar oss med på en initierad resa från den världsfrånvände Bach, via den odiplomatiske, till den kompromisslöse, där han visar på värdet i att ”skära emot träets fibrer”...

Av: Olof Lindberg
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Lucky Luke Show på High Chaparral. Foto: High Chaparral Sweden (CC3)

High Chaparral som kulturell metafor

Autenticitet, spatialitet, motstånd. Peter Carlsson skriver om autenticitetbegreppet med avstamp i den småläändska temaparken High Chaparall och analyserar vår tids kulturella metafor.

Av: Peter Carlsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Utsikt från konstskolan på Hydra. Okänd fotograf

Hydra – en gång internationell, kreativ scen

Som en kulturell metafor kan man se den karga, grekiska ön Hydra, som Peter Ejewall skriver om i denna essä. Han berättar om denna lilla ös guldålder, när den var...

Av: Peter Ejewall
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Zhao Ziyang, 1985. Foto: Rob Bogaerts (CC3)

En tystad premiärministers försvarstal som väcker frågor

Anneliese Fältström skriver om Zhao Ziyangs memoarer, ett postmaoistiskt vittnesmål och ett motstånd mot synen om att litteratur ska förstärka och bekräfta det politiska systemets suveränitet.

Av: Anneliese Fältström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Friedrich Nietzsche, kring 1875

Tragedins födelse

Om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur.

Av: Tobias Harding
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Carl Kylberg i sitt hem. Fotograf okänd.

Carl Kylberg - Den helige målaren

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Illustration: DarkWorkX

Vygotskijs teorier i praktiken

Denna essä tar upp frågorna hur vi kan och i så fall om vi idag kan omsätta Vygotskijs teorier i praktiken. Dagens svenska läroplaner uppmanar oss att praktisera en pedagogik...

Av: Karl-Gustaf Svanström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Kulturens KRITIK

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

Turbulent Gotland i "Herrens år 1398"

BOK | Kan bra populärhistoriker bli bra romanförfattare? Lisbeth Ekelöf frågar sig detta när hon läser ”Herrens år 1398” av Dick Harrison.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Thomas Tidholm. Foto: Po Tidholm

En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik

BOK | ”Tänkvärt men ingen vägledande filosofi”, skriver Anders Tidström om ”Jordlöparens bok”.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Johan Croneman. Foto: Mondial

Lika kongenial som lekfull

BOK | ”Han roterar sitt självmedicinerande liv som en vykortssnurra.” William Csergö om ”Jag är olyckligt här” av Johan Croneman.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close
Cron Job Starts