Friedrich Nietzsche, kring 1875

Tragedins födelse



Om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur.



När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont gjorde starkt intryck, inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada, och nu senast Tragedins födelse. Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år. Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit under de snart 150 år som har gått sedan den gavs ut första gången.

Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches inflytande. Under 1900-talets första årtionden var hans inflytande omfattande, framför allt i det tyska språkområdet, och i dess nordiska närområde. Efterkrigstiden var kanske något av en nedgångsperiod för detta inflytande, men de senaste 40-50 åren har Nietzsches inflytande återkommit genom hans inflytande på tänkare som Derrida och Foucault, med flera, dvs. huvudsakligen franska tänkare som brukar beskrivas som postmodernister. Ibland är inflytandet direkt, ibland är det mer indirekt, via t.ex. Heidegger. Det är inte minst Moralens genealogi, som vi ser inspirationen från, i form av viljan att dekonstruera allt från etik till den moderna världsbilden.

Tragedins födelse liknar Nietzsche Schopenhauer vid en riddare som utan hopp, och med döden vid sin sida, obevekligt rider vidare i världens vildmark i sitt sökande efter sanningen.

Tragedins födelse är Nietzsches första publicerade filosofiska verk, utgiven när han var 28 år och professor i filologi i Basel. Ytligt sätt är den, som namnet antyder, ett försök att spåra tragedins ursprung som konstform i det preklassiska Grekland. Framförallt handlar det dock om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur. Mest känd är den sannolikt för introduktionen av dikotomin mellan apollinsk och dionysisk konst. Både Apollon och Dionysos var konstens gud. Båda dyrkades dessutom i Delfi, där Apollons orakel också kunde konsulteras. De första tragedierna lär ha spelats upp som en del av Dionysos kultfest i Aten. Den apollinska konsten står hos Nietzsche för ett drömlikt skönhetsideal, som på många sätt motsvarar ett på hans tid etablerat sätt att se på den grekiska antiken. Den apollinska konsten präglas av skönhet och harmoni. Den bringar ro och stillhet i anden. Den dionysiska konsten är istället gränsöverskridande och överskrider inte minst jagets gränser. Därmed skapar han en bild av den konstnärliga kreativitetens förutsättningar som ett slags spänningsfält mellan två poler.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

I synnerhet beskrivningen av den apollinska konsten verkar vara inspirerad av Schopenhauers buddhistiskt influerade beskrivning av konstens funktion - det sköna som en väg bort från jagets och viljans begränsande dominans. Nietzsche vänder  Schopenhauers synsätt till vad som vid första påseende ser ut som dess motsats. Här är det den dionysiska konsten som pekar bort från jaget, och den apollinska som bevarar det. Genom att peka på den dionysiska konsten betonar han viljan och den extatiska kraften som vägen för att överskrida det egna jagets begränsningar. Det är på den vägen som hans egen filosofi senare skulle utvecklas, närmast som en motsats till Schopenhauers filosofi. I Tragedins födelse liknar Nietzsche Schopenhauer vid en riddare som utan hopp, och med döden vid sin sida, obevekligt rider vidare i världens vildmark i sitt sökande efter sanningen. I kontrast till detta ställer han upp den dionysiska konsten:

"Men hur förändras inte plötsligt denna vår trötta kulturs dystert skildrade vildmark när den berörs av det dionysiska undret! En stormvind tar tag i allt utlevat, murket, brutet, förkrympt, sveper det i en röd dammvirvel och lyfter det som en gam i höjden. Förvirrade letar våra blickar efter den försvunna: ty vad de ser har stigit i det gyllene ljuset som ur en fallucka, så fyllig och grön, så frodigt levande, så längtansfullt omätlig. Tragedin finns mitt i detta överflöd av liv, lidande och lust, i upphöjd hänförelse, lyssnande till en fjärran svårmodig sång - som berättar om varats mödrar, vilkas namn lyder: villfarelse, vilja, smärta. ... bekransa er med murgröna, ta tyrsosstaven i handen och förundras inte om tiger och panter smeksamt lägger sig vid edra knän." 

Mot såväl den apollinska som den dionysiska hållningen sätter Nietzsche upp Sokrates och den sokratiska hållningen som ett analyserande och intellektualiserande sätt att förhålla sig till världen. Om tragedins födelse enligt Nietzsche stod att finna i föreningen av det apollinska och det dionysiska, så var det den sokratiska hållningen som i form av Euripides tragedier innebar slutet för dess storhetstid.

Redan här ser man de sidor av Nietzsche som pekar mot en syn på konst och filosofi som en motvikt mot modernitetens mekaniska och inskränkande sidor. Det handlar om det ja-sägande till livet och världen som den kanadensiske filosofen Charles Taylor menar att många av dagens mer dekonstruktivistiska Nietzschetolkningar saknar. För Taylor är Nietzsche en del av ursprunget till vad han beskriver som modernitetens expressivistiska sida, uppfattningen om självrealiseringen – att vara sann mot sig själv – som det autentiska livets mål. Detta är naturligtvis en idé som har föregångare före moderniteten, men det är först i och med romantiken som den slår igenom som centralt och individuellt baserat värde.

Samtidigt som Nietzsche problematiserar moderniteten visar han mot en vision av en pånyttfödd tragisk hållning om tysk kultur skulle låta sig inspireras av grekernas tragiska tidsålder. Senare skulle han bli mycket mer negativ till sin samtids Tyskland, men Tragedins födelse innehåller verkligen en del som skulle komma att inspirera tysk nationalism i mycket farliga riktningar; en kombination av prioriteringen av det estetiska framför både det etiska och det analytiska. Samtidigt är det tydligt att det som Nietzsche tänkte sig när han skrev om den sokratiska kulturens död och den tragiska människans återfödelse skilde sig väsentligt från de nazister och andra som senare försökte göra anspråk på honom som sin föregångare. Vad han föreställer sig är ett slags andlig pånyttfödelse och han tar tydligt avstånd från modernitetens förvärldsligande sida. Vad han hoppades på var en återfödelse av den kraft som stod bakom den grekiska konsten, inte den som låg bakom det romerska imperiet, vad han beskrev som att ge efter för de "politiska drifterna". Ändå är Tragedins födelse viktig att läsa som en del av bakgrunden till mellankrigstidens kulturklimat, men kanske ännu mer till hela 1900-talets. På många sätt innehåller den embryot till en stor del av 1900-talets modernitetskritik, med dess avvisande av såväl rationalism som individualism. Detta tycks kort sagt vara en av de böcker som man måste läsa om man vill förstå 1900-talets kultur, och dess inflytande är knappast över.

Text Tobias Harding


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2020:1 | GULDÅLDRAR

Foto: Olle August (beskuren)

Sven Delblanc och sanningen

Bo Gustavsson skriver om Sven Delblancs litterära testamente. Delblanc jagar sin egen förklaring genom att titta tillbaka på antikens guldålder i jakt på sin egen.

Av: Bo Gustavsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: ExporerBob

Efter individuell terapi hos Kirke blevo alla helt återställ…

Läs Carl Robert Boströms återaktualisering av de antika klassikerna i ett försök att rena sin egen själ och finner samtidigt en tro på framtiden.

Av: Robert Boström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: TanteTati

Madge Gill – Särlingskonstnär, spiritualist och medium

Lena Månsson skriver om särlingskonsten i allmänhet och Madge Gill – särlingskonstnär, spiritualist och medium – i synnerhet. Här finner vi tankarna om konsten som en brygga mot en guldålder.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Pieter Bruegel den äldre,

Guldet i våra innersta kretsar

Mathias Jansson går från tanke till objekt och skriver om alkemins guldålder, men lyfter här också fram guldet och guldåldern som en symbol för människans andliga och kulturella mognad. ...

Av: Mathias Jansson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Johann Sebastian Bach. Porträtt av Elias Gottlob Haussmann (beskuren)

Ovetenskapliga spekulationer om Johann Sebastian Bachs geni

Olof Lindberg tar oss med på en initierad resa från den världsfrånvände Bach, via den odiplomatiske, till den kompromisslöse, där han visar på värdet i att ”skära emot träets fibrer”...

Av: Olof Lindberg
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Lucky Luke Show på High Chaparral. Foto: High Chaparral Sweden (CC3)

High Chaparral som kulturell metafor

Autenticitet, spatialitet, motstånd. Peter Carlsson skriver om autenticitetbegreppet med avstamp i den småläändska temaparken High Chaparall och analyserar vår tids kulturella metafor.

Av: Peter Carlsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Utsikt från konstskolan på Hydra. Okänd fotograf

Hydra – en gång internationell, kreativ scen

Som en kulturell metafor kan man se den karga, grekiska ön Hydra, som Peter Ejewall skriver om i denna essä. Han berättar om denna lilla ös guldålder, när den var...

Av: Peter Ejewall
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Zhao Ziyang, 1985. Foto: Rob Bogaerts (CC3)

En tystad premiärministers försvarstal som väcker frågor

Anneliese Fältström skriver om Zhao Ziyangs memoarer, ett postmaoistiskt vittnesmål och ett motstånd mot synen om att litteratur ska förstärka och bekräfta det politiska systemets suveränitet.

Av: Anneliese Fältström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Friedrich Nietzsche, kring 1875

Tragedins födelse

Om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur.

Av: Tobias Harding
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Carl Kylberg i sitt hem. Fotograf okänd.

Carl Kylberg - Den helige målaren

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Illustration: DarkWorkX

Vygotskijs teorier i praktiken

Denna essä tar upp frågorna hur vi kan och i så fall om vi idag kan omsätta Vygotskijs teorier i praktiken. Dagens svenska läroplaner uppmanar oss att praktisera en pedagogik...

Av: Karl-Gustaf Svanström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Kulturens KRITIK

Puk Qvortrup. Foto: Roar Paaske. (Beskuren)

En stjärnas ljusa tröst

BOK | Puk Qvortrups första roman, ”In i en stjärna”, handlar om en djup, påtaglig och personlig sorg. Hans-Evert Renérius recenserar.

Av: Hans-Evert Renérius
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

En skärskådan av ensamheten

BOK | Robert Myhreld läser ”Elín, diverse” och hamnar i sin egen barndom.

Av: Robert Myhreld
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Peter Gembäck och Annika Sohlander. Foto: Ekerlids

Ett inifrånperspektiv – där förövaren också är ett offer

BOK | ”Hur är det rimligt att se Åsa Waldau som Kristi brud, trots att ingen egentligen tycker om henne eller ens anser henne frisk?” Anna Bergqvist läser ”Knutby inifrån” av Peter...

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 17 november, 2020

Detalj ur omslag

Turbulent Gotland i "Herrens år 1398"

BOK | Kan bra populärhistoriker bli bra romanförfattare? Lisbeth Ekelöf frågar sig detta när hon läser ”Herrens år 1398” av Dick Harrison.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Thomas Tidholm. Foto: Po Tidholm

En dos anarkism, en dos mysticism och en dos romantik

BOK | ”Tänkvärt men ingen vägledande filosofi”, skriver Anders Tidström om ”Jordlöparens bok”.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Johan Croneman. Foto: Mondial

Lika kongenial som lekfull

BOK | ”Han roterar sitt självmedicinerande liv som en vykortssnurra.” William Csergö om ”Jag är olyckligt här” av Johan Croneman.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 31 oktober, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close
Cron Job Starts