Johann Sebastian Bach. Porträtt av Elias Gottlob Haussmann (beskuren)

Ovetenskapliga spekulationer om Johann Sebastian Bachs geni



Olof Lindberg tar oss med på en initierad resa från den världsfrånvände Bach, via den odiplomatiske, till den kompromisslöse, där han visar på värdet i att ”skära emot träets fibrer” för att uppnå konstens högsta värde.



Den ”världsfrånvände” organisten

Att sjunga musik av Johann Sebastian Bach (1685-1750) är en ständig upplevelse av otillräcklighet. Fraser utan andningspauser, snabba tonsprång i flyende sextondelar och rasande komplex kontrapunkt. Jag har ibland lekt med tanken att ursprunget till Bachs kompromisslösa kompositionsteknik ligger i det faktum att han själv ofta trakterade orgeln, där brist på luft vid långa och snabba fraser endast drabbade den stackaren som bakom kulissen trampade orgels blåsbälg[1]. En underhållande tanke! En världsfrånvänd orgelvirtuos som omvandlar vad han improviserat fram vid orgelbänken till instrumental eller vokalmusik utan att reflektera över att en sångare, till skillnad från orgeln, behöver andningspauser, eller att melodiinstrument inte utan svårighet kan spela kanon med sig själv.

Bach verkar ha en helt annan strategi. Oftast pressas instrumentalister och vokalister till gränsen av sin förmåga.

Visserligen kan komplexiteten i Bachs musik delvis förklaras av senbarockens musikideal, men bilden av Bach som en världsfrånvänd organist är lika påfallande om man jämför hans musik med andra samtida tonsättare. Vokalmusik av Händel (1685-1759) vittnar om tonsättarens fingertoppskänsla för den mänskliga röstens styrkor och svagheter. Han låter både vokalist och ackompanjerande orkester andas i lämpligt långa fraser. Studera exempelvis den välkända arian ”Lascia ch'io pianga” ur operan Rinaldo (1711). Orkestern närmast bär fram sångaren i behagligt långa stödjande fraser. Händels sätt att uttnytja röstens egenskaper skapar ett utrymme för sångaren att visa sin vokala skicklighet, och sångare kan återgälda tonsättaren genom att göra en uttrycksfull och vacker tolkning av den komponerade musiken[2].

Vivaldi (1678-1741) uttnyttjar violinens egenenskaper på ett liknande sätt och låter instrumentet skina i snabba passager och vackra melodier. Flerstämmiga ackord förekommer i begränsad utsträckning. Lyssna till violinernas imitation av fåglarnas sång i Vivaldis “Fyra årstiderna” (Le quattro stagioni, 1725).

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Bach verkar ha en helt annan strategi. Oftast pressas instrumentalister och vokalister till gränsen av sin förmåga. Studera till exempel arean ”Quoniam tu solus sanctus” för bas, corno da caccia och fagotter ur h-molls mässan (BWV 232, 1749), som innehåller långa fraser med utmanande sextondelslöpningar för solisten. Utmaningen är sannolikt ännu större för det ackompanjerande jakthornet (corno da caccia) som spelar liknande sextondels löpningar som bassolisten. Corno da caccia är en föregångare till valthornet som precis som barocktrumpeten saknar ventiler. Det gör snabba förflyttningar mellan toner mycket svåra att utföra. Men Bach visar inte några sådana speltekniska hänsyn för bleckblåsare, och trumpetaren i Juloratoriets (BWV 248, 1733-34) slutkoral utsätts för en liknande prövning:

Ovanstående utdrag från trumpetstämman skulle enkelt kunna framföras av organistens ena hand (eller med violinens stråke) men kräver en virtuos barocktrumpetare för att få med alla toner.

Bachs violinsonater (BWV 1001-1006) är märkliga dokument och möjligen framstår fantasin om en världsfrånvänd organist tydligare än någonsin här. Violinvirtuosen Vivaldi komponerar vackra melodier och snabba löpningar för instrumentet. Bach, som också var skicklig violinist, skriver flerstämmiga fugor! Hur kom han överhuvudtaget på idén? … Om det nu inte är så att han tillfälligt råkat glömma att han lämnat orgelbänken?

Fantasin är också trovärdig när man studerar Bachs kompositioner för kör. Inledningen av sats nr. 21 (”Ehre sei Gott in der Höhe”) i juloratoriet framstår nästan som en ren transkription av ett orgelstycke.

Slutligen är illusionen om en världsfrånvänd organist väl aldrig så stark som i Bachs första kantat (BWV 150). En 18-årig Bach tillträder sin första kantorstjänst i Neu kirche i Arnstadt. Kyrkorådet förklarar att det förväntar sig nykomponerad musik, vilket Bach hörsammar genom att skriva sin första kantat ”Nach dir, Herr, Verlanget mich”. I den kantaten finns vad John Eliot Gardiner kallar för fagottistens ”worst nightmare” (se notexempel nedan). Se också Gardiners dokumentär om Bach där en fagottist spelar partiet (länk).

Under repetitionen av kantaten misslyckades fagottisten (en man vid namn Geyersbach) helt med partiet. Bach lär ha blivit rasande och ska ha kallat Geyersbach för en ”Zippel-fagottist” (det kan översättas med: ”en riktig get till fagottblåsare”). [3]

Här skulle man ju faktiskt kunna börja tro på fantasin om ett världsfrånvänt geni, för vem med självbevarelsedrift skulle kunna få för sig att skriva en närmast ospelbar fagottstämma i sin första kantat?

Här skulle man ju faktiskt kunna börja tro på fantasin om ett världsfrånvänt geni, för vem med självbevarelsedrift skulle kunna få för sig att skriva en närmast ospelbar fagottstämma i sin första kantat? Till en studentorkester till på köpet. John Eliot Gardiner spekulerar att Bach driver med fagottisten (länk), men jag tror inte ett ögonblick på det. Allt Bach åstadkommit i sitt unga musikliv kan tillskrivas hans makalösa begåvning, som orgelvirtuos, som sångare och som violinist. Han fick mer betalt som organist i Arnstadt och senare i Mühlhausen än vad andra släktingar någonsin tjänat på liknande tjänster.[4] Att genom ett spratt förringa framförandet av sin första kantat är inte en trovärdig handling för en ung man som byggt sin karriär på sin skicklighet som musiker.

Det är lockande att förklara detta med fantasin om en världsfrånvänd organist. Att med fantasins hjälp få möjligheten att avfärda omöjliga fagott-, corno da caccia-, violin- och vokalstämmor med frasen ”Han visste inte bättre!”

Men inget kunde vara mer fel. Han visste! Hans familj var yrkesmusiker i flera generationer, han var sångare, violinist och organist och, om inte det var nog, var han ju tonsättare som vanligtvis ledde framförandena av egna kompositioner. Så, om inte förr, lär ju upplevelsen med ” Zippel-fagottisten” på en gång ha lärt honom hur illa det kan gå om man överskattar instrumentalisters eller vokalisters förmåga.

Men om vi utgår från den mera realistiska tanken att Bach fullt medvetet skrev så svårspelad musik och därmed medvetet satte det musikaliska framförandet och hela sitt rykte som tonsättare på spel, inställer sig ju frågan varför han gjorde det.

Den ”odiplomatiske” organisten

I Arnstadt var sångarna och musikerna knutna till kyrkan av så dålig kvalitet att Bach efter ett par år slutade att arbeta med dem.

Låt oss pröva en ny ovetenskaplig hypotes, låt oss ersätta den världsfrånvände organisten med den odiplomatiska organisten. Men innan vi bekantar oss med honom ska studera Bachs ”CV”. Det säger nämligen redan den något om hans personlighet.[5]

Bach blev anställd som kantor först i Arnstadt 1703 och sedan i Mühlhausen 1707. Han blev hovorganist i Weimar (1708) och hovkapellmästare i Kötchen (1717) och till slut Thomaskantor i Leipzig (1723–1750). Redan som 18-åring imponerade han så mycket med sitt virtuosa orgelspel att han erbjöds väsentligt högre lön än någon annan i släkten Bach.[6] Om man bortser från flytten från Kötchen[7] till Leipzig var alla övriga förflyttningar omgärdade av konflikter, och man anar en odiplomatisk själ i dem.

I Arnstadt var sångarna och musikerna knutna till kyrkan av så dålig kvalitet att Bach efter ett par år slutade att arbeta med dem.[8] Man kan ana hans missnöje då han smiter iväg till Lübeck i fyra månader (istället för den beviljade tjänstledigheten på fyra veckor) för att lyssna till Buxtehudes musik. När Bach till slut återtar platsen vid orgelbänken översvallande av inspiration uppstår ytterligare konflikter:

Stimulerad av vad han hört i Lübeck och uppfylld av nya idéer blev han påfallande okonventionell i ackompanjerandet av psalmsången (…) improvisationerna tycktes aldrig vilja ta slut. Församlingen blev villrådig och ibland helt oförmögna att staka sig igenom koralen.[9]

Organisten tvingades stå till svars inför överintendenten som instruerar organisten:

därnest han använde en tonum peregrinum (främmade melodi eller tonart) så skulle han bibehålla den och inte genast övergå till en annan eller rentav, som han gjorde, använda en tonum contrarium [en melodi eller tonart i strid med den föregående] …[10]

Fler konflikter uppstår i Arnstadt då en irriterad organist svarar på ovannämnda reprimand genom att spela alldeles för korta preludier till psalmerna ”ville de goda borgarna ha en tråkig organist kunde de för all del också få det.”[11]

I Mühlhausen lägger sig Bach i en lärostrid mellan två präster, pietisten Frohne, kyrkoherde i Blasiuskyrkan där Bach arbetade och Einer som arbetade i en annan kyrka i Mühlhausen. Einer förespråkade en mer ortodox form av den lutheranska tron. Egentligen hade konflikten inget med Bach att göra, men ortodoxin förespråkade en mer konstnärligt elaborerad kyrkomusik vilket var i linje med Bachs konstnärliga ambitioner.

I Weimar blir Bach inblandad i en konflikt mellan två hertigar, genom att obetänksamt uppvakta den yngre hertigen på hans födelsedag mot den äldre hertigens vilja.

Händelseutvecklingen erinrar om den i Mühelhausen. Sebastian drogs åter in i en konflikt som i grunden inte angick honom. Liksom han i Mühelhausen hade understött Eilmar mot sin egen kyrkoherde visade han tillgivenhet för den yngre hertigen och förolämpade därmed sin egentlige herre. I båda fallen skulle en mindre frimodig man ha undvikit att blanda sig i sådana fejder. [12]

Situationen blir igen ohållbar för Bach och han söker ny plats som kapellmästare vid hovet i Kötchen. Perioden i Kötchen (1717-1723) var sannolikt den mest harmoniska perioden i Bachs liv och vi ser därför mycket lite av den ”odiplomatiske organisten”.

Däremot framstår han desto tydligare efter flytten till Leipzig (1723-50) då efterlämnade dokument vittnar om ständiga konflikter. Några av dessa dokument är mycket värdefulla då de ger en bild av vad Bach ansåg som nödvändiga resurser för att framföra kyrkomusik på hög nivå. Han skickade ett memorandum till Thomasskolans ledning med följande titel:

Ett kort men oumbärligt utkast om vad som konstituerar välutrustad kyrkomusik, med några opartiska erinringar om dess nuvarande förfall.[13]

Geiringer kommenterar detta: ”Redan rubriken på detta dokument, och därtill hans nedlåtande sätt att förklara alla detaljer i en för rådet välbekant organisation, måste ha verkat irriterande på adressaterna.[14]

Om man från dagens perspektiv år 2019 studerar Bachs CV med alla frekventa byten av arbetsplatser kan man inte undgå att undra om Bach aldrig funderade över sin ekonomiska och sociala trygghet. När andra medlemmar i släkten Bach fick en kantorstjänst behöll de den ofta livet ut. Kusin Johan Christian efterträdde Sebastian i Mühlhausen och han förblev där till sin död 1730.[15] Man skulle kunna föreställa sig att en 18-åring som fått en tjänst med väsentligt högre lön än någon av sina släktingar skulle vårda sin position. Istället bråkar han med kör och instrumentalister, sticker på bondpermission till Lübeck och lever rövare på orgeln så församlingen inte klarar av att sjunga koralerna. I Weimer hade han ännu högre lön än i Arnstadt och Mühelhausen, men ställer till nya problem genom att trotsa den äldre hertigen.

Den odiplomatiska kantorn var synlig redan i ung ålder. En knappt 10-årig Bach satt nattetid vid månens ljus och smygkopierade ett samlingsverk med tidens mest kända tonsättare av klavermusik (Froberg, Pachelbel och Buxtehude m.fl.), då bokens ägare (hans äldre bror Johan Christoph Bach, 1671-1721) vägrade låta honom titta i den.[16]

Den ”odiplomatiska organisten” har väldigt mycket gemensamt med den ”världsfrånvände organisten”. Allt tycks underordnat geniets konstnärliga ambitioner. Att dessa ibland innebär att han spelar ”rysk roulett ” med ett musikaliskt uppförande eller sin sociala och ekonomiska situation verkar inte bekomma honom det minsta.

Den kompromisslöse organisten

Till skillnad från Bach uppvisar dessa tonsättare en sorts ”materialkännedom”. De är som träsnidare som vet att skära i träets fiberriktning. Bach tycks se en form och sen snidar han på utan hänsyn till fiberriktning.

I fantasin om en världsfrånvänd organist försökte jag fånga en egenskap i Bachs musik som alltid fascinerat mig. En sorts obenägenhet att acceptera gränserna för det ”tonala universum” han verkade i. Det är som den oresonliga och stridslystne personlighet som framträder i Karl Geiringers biografi (och i tonsättarens Curriculum vitae) avspeglar sig direkt i musiken. Det konstnärliga skapandet verkar vara en enda lång attack mot speltekniska, sångtekniska och kompositionstekniska begränsningar. Det är som om han alltid står på barrikaderna. Detta uppskattades inte alltid av samtidens musikexperter. År 1737 skriver journalisten Johann Adolph Scheibe:

Hans [Bachs] musik är ytterligt svårspelad, därför att hans egna färdigheter bestämmer dess nivå; han begär att sångare och andra musiker skall vara lika snabba med rösten och instrumentet som han med sina fingrar, vilket är omöjligt (ur tidskriften Criticher Musicus, 1737)[17]

Händel och Vivaldi framstår som intressanta motpoler.[18] Till skillnad från Bach uppvisar dessa tonsättare en sorts ”materialkännedom”. De är som träsnidare som vet att skära i träets fiberriktning. Bach tycks se en form och sen snidar han på utan hänsyn till fiberriktning.

Och nu är jag framme vid min högst ovetenskapliga hypotes om särdraget i Bachs musik. Att erkänna träets fiberriktning innebär ju vissa konstnärliga begränsningar, att låta materialet delvis styra det konstnärliga skapandet. En mästerlig träsnidare förmår att utnyttja materialets egenskaper och tar fram vackra former skurna i fibrernas riktning, precis som de vokala och instrumentala strukturerna i Vivaldis och Händels musik får glänsa i händerna på nutida musikanter.

Att tvingas skära emot träets fibrer ökar inte bara risken för att snittet blir fult. Vid minsta oförsiktighet kan det snidande bildhuggarjärnet förvandlas till en klyvande yxa som förstör hela materialet. Bach tycks ”snida” i alla riktningar, och framförandet av hans musik ger påfallande ofta en ”nära döden”-upplevelse där minsta misstag ”klyver” den musikaliska strukturen.

För en tid sedan lyssnade jag till ett uppförande av Juloratoriet där en barocktrumpetare hade en ”dålig dag på jobbet” och blev, för att låna Bachs uttryck, en riktig ”Zippel-trompete”. Trumpetstämman föll pladask i slutkoralen och inget blev kvar av trumpetstämmans musikaliska struktur. När Geyersbach 1705 sabbade fagottstämman i BWV 150 kanske en förmildrande omständighet var att han (liksom resten av världen) var relativt obekant med den världsfrånvände organisten. Men trumpetaren i juloratoriet år 2019 hade så där en trehundra års förvarning. Trots det så klarade han inte att spela sin stämma.

Det är kanske just denna ovilja eller oförmåga att respektera ”material” som till slut är det speciella med Bachs musik. Blir musiken så fantastisk därför att han aldrig tillät utomstående faktorer styra den konstnärliga processen? Är det helt enkelt så att Bach är en friare konstnär än sina samtida kollegor? Själv tänker jag ibland på det gamla ordspråket: ”Om Mohammad inte kan komma till berget får berget komma till Mohammad”.[19] Bach är verkligen en ”musikens Mohammad” som under ett helt livs skapande ständigt flyttade berg.

Men Bach verkade i en tid då konsten aldrig var ett självändamål. Bach har nästan aldrig skriftligt kommenterat sin musik, men det finns ett undantag. I sin avskedsansökan till kyrkorådet i Mühlhausen kommer han in på sin målsättning i livet: ”att skapa en välreglerad kyrkomusik till Guds ära.”[20] Här är, för en gång skull, den kompromisslöse kantorn ett barn av sin tid. Här underordnas den konstnärliga processen i alla fall syftet att ära Gud. Men kanske är det inget hinder, för vem, om inte Gud, kan förstå den gränslösa musik som skapats av en världsfrånvänd, odiplomatisk och kompromisslös organist?

Extern redigering: Martin Holmberg
 
Referenser
Beethoven Lv, Kerst F, Krehbiel HE. 1964. Beethoven, the man and the artist, as revealed in his own words. New York: Dover Publications.
David HT, Mendel A. 1966. The Bach reader : a life of Johann Sebastian Bach in letters and documents. New York: W. W. Norton.
David HT, Mendel A, Wolff C. 1998. The new Bach reader : a life of Johann Sebastian Bach in letters and documents. New York: W.W. Norton.
Geiringer K. 1969. Johan Sebastian Bach: Pan/Nordstedts.
 
[1] Sambandet mellan Bachs virtuositet på orgeln och hans kompositionsteknik beskrevs i negativa ordalag av en musikkritiker redan under Bachs livstid (se nedan).
[2] I Händels fall var säkert utbytet mellan sångare och tonsättare också drivet av det faktum att en operadirektör gärna ville ha underhållande estradörer och fullsatt operahus.
[3] Några kvällar senare attackerade Geyersbach tonsättaren på öppen gata. Bach försökte då dra en dolk som han hade med sig, men förbipasserande observerade det eskalerande bråket och särade på bråkmakarna.
[4] Se Geiringers skilldring om anställningarna i Arnstadt och Mühlhausen. Geiringer K. 1969. Johan Sebastian Bach: Pan/Nordstedts.
[5] Jag bortser här ifrån tidiga år då han också var anställd som gossopran i Lüneburg.
[6] Flera i släkten Bach tillsattes som kantorer i kyrkor i Türingen området och förblev sedan vid samma kyrka hela sitt yrkesliv (s.47) Geiringer K. 1969. Johan Sebastian Bach: Pan/Nordstedts.
[7] Furste Leopold av Kötchen förblev Bachs vän även efter att denne flyttade till Leipzig s.61 ibid.
[8] Efter bråket med Geyersbach (Geiringer, s. 25). Konsistoriets protokoll finns bevarade, s. 47 David HT, Mendel A, Wolff C. 1998. The new Bach reader : a life of Johann Sebastian Bach in letters and documents. New York: W.W. Norton.
[9] S.27, Geiringer K. 1969. Johan Sebastian Bach: Pan/Nordstedts.
[10] S.27, ibid.
[11] Dokument rörande dessa händelser finns också citerade på sid 47 i David HT, Mendel A. 1966. The Bach reader : a life of Johann Sebastian Bach in letters and documents. New York: W. W. Norton.
[12] S.44, Geiringer K. 1969. Johan Sebastian Bach: Pan/Nordstedts.
[13] S.70, ibid.
[14] S. 70, ibid.
[15] Ibid: s. 35.
[16] S.15, Geiringer K. 1969. Johan Sebastian Bach: Pan/Nordstedts.
[17]Översättning av citat hämtat från ibid. S. 91.
[18] Även Beethoven strävar till att förstå ”materialet”. Han skriver: När det tonar inne i mig, hör jag alltid den fulla orkestern; jag vet vad jag kan förvänta mig av instrumentalister som kan klara nästan vad som helst, men i vokalmusik måste jag alltid fråga mig själv: Kan detta sjungas?” Beethoven Lv, Kerst F, Krehbiel HE. 1964. Beethoven, the man and the artist, as revealed in his own words. New York: Dover Publications.
[19] Historien lär först ha dykt upp i en essay av francis Bacon år 1625.
[20] S. 57 David HT, Mendel A, Wolff C. 1998. The new Bach reader : a life of Johann Sebastian Bach in letters and documents. New York: W.W. Norton.
Text Olof Lindberg


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2020:1 | GULDÅLDRAR

Foto: Olle August (beskuren)

Sven Delblanc och sanningen

Bo Gustavsson skriver om Sven Delblancs litterära testamente. Delblanc jagar sin egen förklaring genom att titta tillbaka på antikens guldålder i jakt på sin egen.

Av: Bo Gustavsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: ExporerBob

Efter individuell terapi hos Kirke blevo alla helt återställ…

Läs Carl Robert Boströms återaktualisering av de antika klassikerna i ett försök att rena sin egen själ och finner samtidigt en tro på framtiden.

Av: Carl Robert Boström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: TanteTati

Madge Gill – Särlingskonstnär, spiritualist och medium

Lena Månsson skriver om särlingskonsten i allmänhet och Madge Gill – särlingskonstnär, spiritualist och medium – i synnerhet. Här finner vi tankarna om konsten som en brygga mot en guldålder.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Pieter Bruegel den äldre,

Guldet i våra innersta kretsar

Mathias Jansson går från tanke till objekt och skriver om alkemins guldålder, men lyfter här också fram guldet och guldåldern som en symbol för människans andliga och kulturella mognad. ...

Av: Mathias Jansson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Johann Sebastian Bach. Porträtt av Elias Gottlob Haussmann (beskuren)

Ovetenskapliga spekulationer om Johann Sebastian Bachs geni

Olof Lindberg tar oss med på en initierad resa från den världsfrånvände Bach, via den odiplomatiske, till den kompromisslöse, där han visar på värdet i att ”skära emot träets fibrer”...

Av: Olof Lindberg
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Lucky Luke Show på High Chaparral. Foto: High Chaparral Sweden (CC3)

High Chaparral som kulturell metafor

Autenticitet, spatialitet, motstånd. Peter Carlsson skriver om autenticitetbegreppet med avstamp i den småläändska temaparken High Chaparall och analyserar vår tids kulturella metafor.

Av: Peter Carlsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Utsikt från konstskolan på Hydra. Okänd fotograf

Hydra – en gång internationell, kreativ scen

Som en kulturell metafor kan man se den karga, grekiska ön Hydra, som Peter Ejewall skriver om i denna essä. Han berättar om denna lilla ös guldålder, när den var...

Av: Peter Ejewall
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Zhao Ziyang, 1985. Foto: Rob Bogaerts (CC3)

En tystad premiärministers försvarstal som väcker frågor

Anneliese Fältström skriver om Zhao Ziyangs memoarer, ett postmaoistiskt vittnesmål och ett motstånd mot synen om att litteratur ska förstärka och bekräfta det politiska systemets suveränitet.

Av: Anneliese Fältström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Friedrich Nietzsche, kring 1875

Tragedins födelse

Om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur.

Av: Tobias Harding
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Carl Kylberg i sitt hem. Fotograf okänd.

Carl Kylberg - Den helige målaren

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Illustration: DarkWorkX

Vygotskijs teorier i praktiken

Denna essä tar upp frågorna hur vi kan och i så fall om vi idag kan omsätta Vygotskijs teorier i praktiken. Dagens svenska läroplaner uppmanar oss att praktisera en pedagogik...

Av: Karl-Gustaf Svanström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Kulturens KRITIK

Ferdinand von Schirach. Foto: Michael Mann

Det finns varken brott eller skuld, men det finns ett straff

BOK | "Samhällskritiskt om en ibland rent gräslig verklighet." Anna Bergqvist läser Ferdinand von Schirachs tredje novellsamling ”Straff”.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Gui Minhai. Foto: Nina Hemmingsson. (Beskuren)

Medvetandets gränslösa förmåga att skapa inre världar

BOK | Ett starkt vittnesmål om ett totalitärt systems förtryck av personliga fri- och rättigheter. Anneliese Fältström läser "Jag ritar en dörr på väggen med fingret" av Gui Minhai.

Av: Anneliese Fältström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Marguerite Duras, Trouville, 1980. Foto: Hélène Bamberger

Meditation över ”Sommaren -80”

BOK | Sommaren 1980 skrev Duras krönikor för tidningen Libération. De utgavs i bokform samma höst och handlar om semesterfirare och regnet, om OS i Moskva, svälten i Uganda, samt om barnet...

Av: Stoika Hristova
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Detalj ur omslag

Nära nog begripliga häxprocesser

BOK | Anders Tidström läser Åsa Bergenheims "Den liderliga häxan", en magnifik skrift om rötterna till och lösningen på de svenska häxprocesserna.

Av: Anders Tidström
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Emily Dickinson

En kombination av koncentration och expressivitet

BOK | ”Hon liknar ingenting i 1800-talets lyrik”. Arne Melberg skriver om Emily Dickinsons liv, verk och metod, och presenterar den svenska utgivningen av Diktens företrädare.

Av: Arne Melberg
Kulturens kritik | 18 juli, 2020

Nina Hemmingsson. Foto: Kaunitz-Olsson

Minimonologer som gör ett statement

BOK | Nina Hemmingsson skapar och utvecklar sin egen estetik med uttryck av ömhet och utsatthet, trots den skarpa tonen. Bengt Berg recenserar.

Av: Bengt Berg
Kulturens kritik | 15 juli, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.