Lucky Luke Show på High Chaparral. Foto: High Chaparral Sweden (CC3)

High Chaparral som kulturell metafor



Autenticitet, spatialitet, motstånd.

Peter Carlsson skriver om autenticitetbegreppet med avstamp i den småläändska temaparken High Chaparall och analyserar vår tids kulturella metafor.



När westernparken High Chaparral i början av 2010-talet genomgick en kursändring kom autenticitet att lyftas upp som överordnat begrepp. Nöjesparken, som under det sena 1900-talet och början av 2000-talet hade gjort sig känd för ett vilt nöjesliv, MC-träffar, fylla och allmän dekadens (det skedde bland annat ett knivmord i parken 2011) skulle nu förändra sin profil och istället rikta in verksamheten på barnfamiljer. Den temapark som den självklare förgrundsgestalten Bengt Erlandsson (”Big Bengt”) hade grundat och utformat som ett närmast ideologiskt projekt skulle nu få en mer välanpassad och samhällsnyttig karaktär. Hädanefter skulle värderingar som omtanke, gemenskap och äventyr dominera och en mer utbildande ambition träda i förgrunden. Med förebilder som Legoland och Astrid Lindgrens värld skulle High Chaparral gå från allmän nöjespark (inbegripande exempelvis tivoli och lågprisvaruhus) till en mer avgränsad tematisk profil dedikerad till den amerikanska fronten. Parken skulle, med risk för att alienera sig från sin tidigare hängivna kundkrets, fokusera på att reproducera vad man menade vara en autentisk westernmiljö. Förskjutningen visade sig bli en succé. Parken har de senaste åren genererat en ökad ekonomisk vinst, och 2017 och 2018 röstades High Chaparral fram till Nordens bästa temapark (i konkurrens med ovan nämnda förebilder). Vad beror en sådan attraktionskraft på och vad säger det om vår samtid att ett nöjesetablissemang som vill förlägga en temapark med westerntema i Småland, inte bara har fortsatt att locka besökare utan uppvisar även en ekonomisk tillväxt under 2010-talet?  

Historikern Christoffer Lasch beskrev redan på 1970-talet jakten på autenticitet som ett uttryck för den narcissistiska livsform som kapitalismen producerar.

Parkens val att lyfta fram autenticiteten som ledord är intressant på flera plan. Autenticitetsbegreppet har varit föremål för omfattande akademiska diskussioner under de senaste årtiondena. En rad kulturkritiskt orienterade tänkare har uppmärksammat hur talet om autenticitet blev frekvent under det sena 1900-talet och knutit fenomenet till den senkapitalistiska ekonomiska strukturen. Historikern Christoffer Lasch beskrev redan på 1970-talet jakten på autenticitet som ett uttryck för den narcissistiska livsform som kapitalismen producerar. Den ekonomiska ordningen både upprätthålls av och understödjer en existens där vi är upptagna med våra egna livsprojekt, vilket fångas i talet om att förverkliga oss själva. Jakten på autenticitet ”stänger”, för att tala med filosofen Allan Bloom, våra medvetande för varandra och reproducerar på så sätt en kultur av snävt egenintresse. Vad vi ser framför oss är, för att tala med sociologen Charles Taylor, en ”autenticitetskultur” befolkad av människor som i sin strävan efter att finna sina ursprungliga jag hotar att upplösa de sociala strukturerna till förmån för en radikal individualism, en ”social atomism”. Genom att ta avstamp i diskussionen om autenticitet vill jag i den här essän analysera temaparken som en kulturell metafor för vår tid. Vad avslöjar High Chaparrals utveckling om det tidigare identifierade förhållandet mellan autenticitet och den senkapitalistiska situationen? Hur samspelar det mänskliga sökandet efter autenticitet med den typ av nöjesproduktion som High Chaparral bedriver?


Vad är autenticitet? En av de som mest utförligt behandlat begreppet är Charles Taylor som i sin The Ethics of Authenticity ville gå in i en kritisk dialog med det västerländska kulturella tillstånd som han såg framför sig i början av 1990-talet. Detta tillstånd präglades, menade Taylor, av ett sökande efter en viss sorts autenticitet som han beskrev i termer av modernitetens tre ”misslyckanden” (malaises): den skenande individualismen, den instrumentella rationaliteten och, som en följd av dessa, demokratins krisartade tillstånd. Det problematiska med dessa tre tender var att de på ett politiska plan ledde till det Taylor kallar fragmentisering och social atomism – ett samhällstillstånd som slår sönder alla lokala gemenskaper och ersätter dem med en relation mellan individ och byråkratisk ordning. I förlängningen, menade Taylor, hotade denna utveckling att omintetgöra grunden för demokratin som vuxit fram genom folkrörelser och kollektivt formulerade initiativ. Inte så att individerna i det kapitalistiska samhället är ointresserade av att hävda sina rättigheter och blir passiviserade, men deras initiativ är kortsiktiga och orienterade kring enstaka frågor. Eftersom det politiska spelet därmed främst utspelas mellan individen och lagstiftningen blir även det politiska ledarskapet avskuret från det verkliga samhällslivet. President- och partiledardebatter reduceras till charad och spektakel medan medborgarnas ointresse för partipolitiken eskalerar.

Stöd Tidningen Kulturen

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

Nu är det inte så, menar Taylor, att allt sökande efter autenticitet kan reduceras till narcissism och egoism, vilket de ovan nämnda kulturkritikerna hade hävdat. Den hyperindividualism och jakt på personlig tillfredsställelse som vi ser i vår samtid är förvridna uttryck för autenticitetssträvanden som skymmer det moraliska ideal som utgör fundamentet för dess existens: förverkligandet av sig själv. Till skillnad från de kritiker som velat avfärda autenticiteten som sådan – nödvändigtvis ledande till atomism och egocentrisk individualism – vill Taylor försöka blottlägga den strävan efter att bli en fullständig människa som finns nedlagd om än oartikulerad i den moderna kulturen – det han omnämner som autenticitetens etik.

Den hyperindividualism och jakt på personlig tillfredsställelse som vi ser i vår samtid är förvridna uttryck för autenticitetssträvanden som skymmer det moraliska ideal som utgör fundamentet för dess existens: förverkligandet av sig själv.

Taylor spårar autenticitetstänkandets ursprung i moderniteten till romantiken. Det är under 1800-talet som autenticiteten kom att etablera sig som ett ideal och Taylor skiljer autenticiteten från den individualism som hade präglat 1700-talets upplysning. Där de tänkare som arbetade i arvet efter Renée Descartes betonat individens ansvar att utifrån en föreställd gemensam rationalitet tänka och handla etiskt korrekt kom de romantiska filosoferna att betona varje människas intuitiva förmåga att skilja rätt från fel. Istället för att matematiskt försöka kalkylera sina handlingar utifrån konstruerade rationalitetsmodeller borde personen sträva efter att bejaka sin subjektiva och affektiva sida. Att som människa förverkliga sin egen inneboende kapacitet var uppgiften att bryta sig loss från den rådande ordningen – från staden och civilisationen – för att söka sitt eget autentiska jag: ”Vår moraliska frälsning kommer från att återvinna en autentisk kontakt med oss själva.”

Taylor betraktar denna utveckling som en konsekvens av den subjektiva vändning som präglar moderniteten: att individen – inte Gud eller teologiskt grundade lärosatser – utgör alltings mått. För romantikens filosofer innebar detta att människan inte behövde svara för någon annan sig själv – måttet på ett etiskt liv bestod uteslutande av att vara sann mot sig själv, eller snarare att uttrycka sig själv. Denna kreativa existens utgjorde romantikens frihetsideal – att vara fri var mer än den negativa frihet som hade präglat vissa av upplysningstänkarna. Friheten handlade istället om att kunna uttrycka sin egen autenticitet i en form av konstnärlig existens. Inte minst blir denna ”självbestämmande frihet” central hos den tyske filosofen Herder. Varje människa har sitt eget sätt att vara sann mot sig själv – det finns inget yttre, objektivt mått att mäta det autentiska mot. Autenticiteten blir ett imperativ: du ska söka din egen originalitet för att bli den du ursprungligen var menad att bli. För detta krävs en flykt från rationalitet, civilisation och institution. Kort sagt från massan. Taylor formulerar Herders position: ”Jag borde inte bara undvika att anpassa mitt liv efter krav på extern konformitet: jag kan inte ens finna modellen för mitt liv utanför mig själv. Den kan jag endast finna inom mig.” Här får det autenticitetsideal som har kommit att prägla det senmoderna samhället sin mest kraftfulla formulering. Hos de romantiska filosoferna artikuleras förutsättningarna för en existensform som söker sitt eget originella uttryckssätt oaktat omgivningens krav och förväntningar.


Viljan att omsätta sin kreativitet oaktat yttre krav och förväntningar är något som löper som en röd tråd genom skildringarna av Bengt Erlandsson genom åren. Från de första åren på 1960-talet, då det som kom att bli temaparken började uppföras på Erlandssons gård, till hans död 2016 framställs Erlandsson som rebellen som i medveten konfrontation mot byråkratins matematiska rationalitet ger utlopp för en kreativitet vars riktning endast ges av det skapande flödet självt. Medierapporteringen uppehöll sig ofta med skräckblandad förtjusning vid detta rebelliska patos hos Erlandsson, inte minst i samband med hans ständiga konflikter med byggnadsnämnden. En västernstad kan inte planeras, den måste byggas fram, menade Erlandsson som samtidigt alltid ville betona hur denna position inte varit självvald utan något som den rådande ordningen producerade genom sina orimliga krav på hans verksamhet.

Detta kommer tydligast till uttryck i den dokumentär som Sveriges Television producerade i mitten av 1990-talet och som färdigställdes under den period som Bengt Erlandsson satt häktad, misstänkt för ekonomiska oegentligheter – ett brott han sedan kom att dömas för. Genomgående i dokumentären positionerar sig Erlandsson själv i ett utanförskap, ofta klätt i moraliska termer. Han är ”gycklaren” som människor inte vill ha med att göra och som samhället ha försökt ”ta livet av”, men också som en ”fredlös” med ”skottpengar på.” I detta utanförskap finns också en framställan av den egna irrationaliteten i förhållande till omgivningen: ”Jag är inte vettig i huvet”, säger han vid ett tillfälle och menar att han borde flytt Europa för länge sedan och istället emigrerat till USA. Även High Chaparral marknadsförs av Erlandsson som en ytterst märklig och udda företeelse. Dokumentärproduktionen förstärker på ett intrikat sätt denna bild genom att ackompanjera Erlandssons beskrivningar av nöjesparkens ”galenskap” med bilder av besökare i bara överkroppar, överviktiga, endast iförda underkläder och uppenbart alkoholpåverkade. På detta sätt etableras helt i linje med Erlandssons egen önskan bilden av High Chaparral som sinnebilden av dekadens, anarkism och upproriskhet. Här finns en plats bortom det ordnade livets skrankor där människor har chansen att följa sina innersta begär – i fred från moraliska pekpinnar och centralstyrning.

Denna självpåtagna roll som rebell och fredlös blir särskilt intressant i dokumentären vid ett av de fåtaliga tillfällen då intervjuaren själv ingriper och problematiserar Erlandssons resonemang och frågar om inte denna parians position i själva verket är resultatet av att han inte följt reglerna. Erlandsson genmäler då med ett förhöjt patos, att han visst följer en lag ”som gäller hela jordklotet” och som ligger i strid med socialistiska påfund som vi har i Sverige och ”som inte fungerar i längden.” Erlandsson avslutar sitt resonemang med den något obskyra metaforen: ”När man vill till himlen går man inte gärna till helvetet.” I den med teologiska konnotationer bemängda intervjusituationen framträder Erlandssons romantiska frihetsideal med all önskvärd tydlighet. Vad Erlandsson verkar mena är att han följer en högre lag (himlen) som går på tvärs mot den socialistiska fördelningspolitiken (helvetet). Denna universella lag består således av det Taylor benämnde ”självbestämmande frihet” och rätten till att fritt uttrycka sin subjektivitet utan externa begränsningar eller pålagor. Erlandsson talar själv om sitt projekt som ett skapande som inte alltid har följt den svenska lagstiftningen, men ändå är ”hederligt” just på grund av denna kreation av ”något som består.” Även här ser vi åberopandet av en högre universalistisk moralisk lag som är förknippad med friheten att uttrycka sin kreativitet. Hederligheten för Erlandsson handlar således om att vara trogen denna frihetens förordning.

Viljan att klä sitt projekt i moraliska termer återkommer på alla de ställen som Erlandsson inskärper att hans projekt inte kan reduceras till jakt på ekonomisk vinst. Visserligen, påpekar Erlandsson, handlar verksamheten om att tjäna pengar, men de överordnade värdena ligger i spänningen och äventyret. Intressant nog verkar det vara just denna affektiva dimension av Erlandssons projekt som gör honom så framgångsrik. Detta indikeras av en av hans före detta medarbetare, Lennart Norin, som i dokumentärfilmen beskriver Erlandsson som ”irrationell” och som tänkande just så annorlunda som man ska för att få till stånd ”en affärsöppning.” Erlandsson har enligt Norin sagt att man endast ska syssla med osäkra affärer – det är endast dessa som kan göra vinst. Erlandsson verkar på detta sätt inte trots, utan snarare på grund av, sin självpåtagna ”galenskap” läsa den kapitalistiska logiken på ett alldeles utmärkt sätt. Det skenbara försöket att fly marknadens rationalitet – genom att erbjuda det som ingen tidigare har gissat är attraktivt – utvecklar Erlandsson nya marknader och möjligheter till försäljning och nya investeringar. På detta sätt blottläggs en väsentlig aspekt av kapitalismens – dess futurologiska konstitution. Den existerar alltid redan i modus av ett kommande – ett ständigt och oupphörligt sökande efter nya och tidigare okända marknader. Det är just i sin lyhördhet för vad som inte säljer i nuet – vad som är värdelöst i det för närvarande (eller åtminstone undervärderat i relation till det som inte ännu är) – som Erlandssons framgång ligger. Den ständiga flykten från marknadens logik blir en livsform som får marknaden att fortskrida.

Ytterligare en konsekvens av ”irrationaliteten” går att se i den konkreta förhandlingssituationen. Norlin menar att Erlandsson ofta har undervärderats i ekonomiska uppgörelser och att det är i de situationer som han hamnar i trångmål, som han visar sina kvaliteter. Norlin beskriver det som att Erlandsson kommer i kontakt med ”livskraften” och sin ”kämparanda”. Ordvalen är intressanta eftersom de återigen för oss i kontakt med det romantiska idealet om en autentisk människa bortom civilisation och rationalitet. Här blottläggs en förbindelse mellan autenticiteten och den kapitalistiska ordningen där flykten på intet sätt straffas av den förhärskande logiken. Tvärtom verkar viljan att förkasta alla externa begränsningar – och att vägra att positionera sig – spela marknadens logik i händerna. Flykten hämtas in och belönas av den ekonomiska strukturen.

Förbindelsen mellan utanförskapet och marknaden tangeras av Walter Benjamin i en essä om Charles Baudelaire. Baudelaires ständiga motvilja att inrangera sig i några ordningar och uppenbara frånvaro av konsekventa politiska hållningar benämner Benjamin som en ”provokatörens metafysik”. Baudelaire fick inte sitt kreativa momentum från en affirmativ position – genom att omfatta en politisk eller ideologisk programförklaring – utan genom sin negation av alla externa instanser. Hans uppgift var den ständiga revolten, den upprepade handlingen som ville visa på den moderna konstitutionens brist på fundament. Genom att gestalta det socialas illusoriska stabilitet ville han öppna vägen tillbaka till erfarenheten av varat, det liv som dväljs bortom stadens och kulturens medierande och distanserande symbolik. Benjamins poäng är emellertid att Baudelaire aldrig lyckades fly den kapitalismens logik som han föraktade. Tvärtom blev han beroende av den kapitalistiska ordningen för att få avsättning för sin produktion – hans provokativa gest blir därmed approprierad av marknaden för sina egna syften.

I ljuset av Benjamins analys kan därmed Erlandssons rebelliska persona förklara hans affärsmässiga framgång. Genom att i likhet med Baudelaire söka autenticiteten bortom marknadens krav blir han dess mest framgångsrika entreprenör. Här framträder det band som flertalet av de ovan nämnda kritikerna har pekat på mellan autenticiteten och 1900-talets senkapitalism, nämligen att autenticitet säljer. Genom att söka ditt eget unika uttryck framträder du som eftersträvansvärd på marknadens arena, en sorts internalisering av varumärket som fenomen. Att Erlandsson är medveten om denna mekanism står klart vid en genomläsning av de tidningsnotiser från 1970-talet och framåt där han är mån om att framställa sig – i symbios med publikationsindustrins vilja att sälja lösnummer – som den åsidosatte rebellen i ständig konflikt med makten. Genom att förlänas och förläna sig detta mytens skimmer blir Erlandsson en produkt som kan konsumeras, hans autenticitet kapitaliseras, något som i slutändan leder till den ekonomiska framgång som möjliggör den autenticitet som han tidigare endast har suggererat.

För att återvända till Taylor så knyter han själv kapitalismen till autenticitetskulturen något som han kontrasterar mot sovjetkommunismens rationalitet och vilja till kontroll. Erlandssons autenticitetssträvanden och High Chaparrals vilja att återskapa västernmiljöer – både ett uttryck för autenticitet och en vilja till autenticitet – blir därmed begriplig. Temaparken måste ses som ett politiskt projekt i konflikt med den svenska socialdemokratiska modellen: ”Allt det röda hatar jag”, som Erlandsson säger i en tidningsintervju. Vad Erlandsson hela tiden eftersträvar och som High Chaparral, åtminstone vid tiden för Erlandssons administration, eftersträvar är en specifik erfarenhet av att vara identisk med sig själv – omedierad av omgivningens interventioner. Kapitalismen blir för Erlandsson medlet för att nå fram till sig själv – till ett ekonomiskt och existentiellt oberoende – till den jag egentligen är.

Samtidigt är frågan hur väl Erlandsson lyckas med att friställa sig från ordningens krav och regler – lyckas han verkligen leva ut den autenticitet som han åstundar? I dokumentären är det tydligt att Erlandsson genomgående präglas av en grundläggande vantrivsel som tar sig olika uttryck i olika situationer. Visserligen talar den åldrade Erlandsson från häktet om att han inte bryr sig om att han åker fast och att han redan fått ut vad han ska av sitt liv, men samtidigt talar dokumentären om något helt annat. Stundom kan ett inre tryck skönjas manifesterat av de starka emotionella uttryck som kommer till uttryck när Erlandsson diskuterar de missförstånd som han menar kantar hans verksamhet och som får honom att tala om sig själv som ”inte vettig i huvudet”. Även de paranoida föreställningarna om att vara förföljd av myndigheterna och i viljan att fly till USA, som han uttrycker i inslaget från häktningen, vittnar om en man som inte har uppnått den autenticitetens autonomi som Taylor menade var idealet för senkapitalismen. Losskopplingen från alla bindande ordningar är inte fullständig, något som även indikeras i en reportage från 2003 där han uttrycker besvikelse över inte att ha fått den uppskattning som han förtjänar: ”Jag väntar fortfarande på ett offentligt erkännande. På upprättelse.” Erlandsson är fortfarande affektivt förbunden med makten och det han menar sig vilja ta avstånd från. Han vill ha bekräftelse från sin förtryckare. Han är inte, för att använda teologiska begrepp, ”död för världen”, han lever fortfarande under ”lagens” förslavande makt.

Genom att kanalisera sitt fria skapande genom den kapitalistiska ordningen förs Erlandsson in i en ny begärsstruktur vars överordnade syfte är förmerandet av rikedomen. Genom denna förflyttning från socialismens påtvingade och ekonomiskt begränsande organisation, till kravet på ekonomisk vinst undanhålls Erlandsson den autenticitet som han längtar efter. Istället förs han in i konflikt med den socialistiska välfärdsstaten och fångas i en oändlig kamp mot denna ordning. Istället för att krossa ormen med klacken uppslukas han av dess hypnotiska blick. De ofta formelartade uttalandena, framkastade i fragment utan någon skönjbar logik röjer en psykologisk låsning där Erlandsson inte tillåts vila i sig själv och sitt eget skapande. Han är frånskärmad sitt eget språk och tecknar därmed en splittrad existensform. I dokumentären blir han aldrig stilla utan vandrar hela tiden, både fysiskt och mentalt, vidare från en plats till en annan som ett sätt att undslippa kritik och bli fastnaglad av makten. Mot en psykoanalytisk bakgrund kan detta vittna om ett inre tryck hos Erlandsson som kommer sig av en oförlöst relation mellan hans önskan att få leva bortom lagen och de krav som den symboliska ordningen ställer på honom. Kanske är de vanföreställningar som Erlandsson ger uttryck för ett substitut för det han eftersträvar och samtidigt inte kan vara – den autentiska, skapande och i sig själv fullständigt närvarande människan. Vill Erlandsson verkligen autenticitet och autonomi? Lyckas han med sin kamp mot institution, byråkrati och tvingande organisation? Är inte orsaken till hans affektiva förbindning snarare en blindhet inför den verkliga maktstruktur som förhindrar autenticitetens fullbordande?


Istället för att ledas till en skapande existens reduceras kulturbrukaren till en passiv konsument – endast intresserad av lättsmält och färdigtuggad underhållning.

Fascinerad och djupt kritisk till den frambrytande nöjesindustrin författade Theodor W. Adorno 1941 essän Om populärmusik – ett sätt att försöka förstå den massproducerade populärmusiken, vid denna tidpunkt företrädd av jazzen. Det paradoxala med populärkulturens massproduktion, menade Adorno, var att den istället för att mångfaldiga de musikaliska uttrycken arbetade konformerande och standardiserande på kulturyttringarna. För att dölja denna formalism producerar kulturindustrins agenter en illusion om unicitet och improvisation som suggererar lyssnaren in i ett tillstånd av apatisk acceptans. Genom olika knep – som exempelvis marknadsföring av artister – övertalas musikkonsumenten att acceptera den oändliga repetitionen av i stort sett identiska musikkompositioner som sprids över ”etern”. Denna ”pseudo-individualisering” får en passiviserande effekt på lyssnaren, vars motstånd, genom själva den massiva repetitionen (Adornos plugging), sakta men obönhörligt bryts ner. Istället för att ledas till en skapande existens reduceras kulturbrukaren till en passiv konsument – endast intresserad av lättsmält och färdigtuggad underhållning.

Adornos kritik om populärmusikens formalisering och passiviserande effekt måste naturligtvis förstås inom ramen för en vidare analys av nöjesindustrins förhållande till den kapitalistiska produktionsordningen. Vad som är särskilt intressant i förhållande till diskussionen om temaparken som kulturell metafor är den passage när Adorno diskuterar fenomenet fritid och underhållningsindustrins distraktiva funktion:

”Distraktionen är bunden till det nuvarande produktionssättet, till den rationaliserade och mekaniserade arbetsprocess, som massorna är direkt eller indirekt underkastade. Detta produktionssätt som alstrar otrygghet och rädsla för arbetslöshet, förlust av inkomstkälla och krig, har sitt ”icke-produktiva” korrelat i underhållningen, d v s en avkoppling som inte rymmer någon som helst ansträngning att koncentrera sig. Folk vill ha roligt.”

På detta sätt fungerar underhållningsindustrin som en understödjande ideologi för en arbetssituation där subjekten inte står ut, en ventil för en existens vars inre tryck hotar att spränga produktionsformen inifrån. Istället för åtnjutandet och skapandet av det Adorno benämner ”seriösa” konstnärliga uttryck – estetisk verksamhet som kräver ansträngning och deltagande – leds människan in i en tillvaro av passiv konsumtion. Den ”fria” tiden är inte fri tid – den tillåts av den rådande ordningen endast som ett medel för återhämtningen, för att den bidrar till produktiviteten. Underhållningen existerar som en funktion inom ramen för det etablerade systemet – utan möjlighet till den fria tiden kan inte ordningen upprätthållas.

Att nöjesindustrins existens är oavhängig ett meningslöst arbetsliv intygas av några av de intervjuer som återfinns i dokumentärfilmen om High Chaparral. Intervjusituationen är inramad av en husvagn som är parkerad på campingen utanför nöjesparken – en amerikansk sydstatsflagga vajar på taket. En kvinna berättar om hur hon arbetar på en fabrik och ”står och paketerar pyttipanna fem dagar i veckan hela året” och hur hon ser sina fyra veckors semester som en möjlighet ”att bara komma ifrån”. Personerna runt bordet där intervjuerna spelas in intygar detta och lyfter fram att den enda negativa aspekten med High Chaparral är att det kostar mycket pengar och att man återvänder hem fattig. I en senare intervju berättar en kvinna om att hon och hennes partner, trots omgivningens ifrågasättande, alltid återvänder till High Chaparral. Den främsta anledningen är att partnern då ”slappnar av” och ”blir som en annan människa” på nöjesparken. Hon fortsätter med att beskriva hur det viktigaste är att ”pojkarna får chansen att leka” varpå en manlig röst fyller i att detta är ”deras sandlåda” och att man blir som barn på nytt.

Här ställs Adornos poäng i blixtbelysning – hur nöjesproduktionen upprätthålls av produktionssamhällets leda och hur nöjesindustrin i sin tur producerar fattiga konsumenter som måste återgå till arbetet vid maskinerna för att på så sätt finansiera egen respit. På detta sätt fångas individerna i ett ekorrhjul vars drivkraft består av produktionssamhällets leda. Männens möjlighet till en temporär autenticitet – att ”slappna av”, ”bli en annan människa” och bli som barn på nytt – är därmed oavhängigt denna produktionsordning. Genom att berövas möjligheten till autenticitet i arbetslivet uppstår begäret till autenticitet på fritiden – vilken endast är möjlig att äga tillträde till genom existensen inom ramen för lönearbetets fakticitet. På detta sätt upprätthålls den rådande ordningen genom att konstruera en ventil som gör det möjligt att härda ut i dess grepp. Den bestämda autenticitetens illusion. Adorno formulerar sig i Egentlighetsjargongen (1996) kärnfullt kring denna, vad han menar vara, marknadens diaboliska logik: ”Subjektens fritid lurar dem på den frihet de i hemlighet hoppas på och håller dem kedjade vid det ständigt enahanda, produktionsapparaten, tillochmed när denna skickar dem på semester.”


Erlandssons etiska strävan att uttrycka och möjliggöra autenticitet går att analysera i termer av spatialitet. I The Production of Space försöker den franske filosofen Henri Lefebvre att laborera med rummet som filosofisk modalitet – ett försök att etablera en speciell form av optik som vill närma sig verkligheten genom att betrakta de rum som producerats under olika historiska epoker. Genom att argumentera för denna rumsliga blick vill Lefebvre fästa uppmärksamheten på de relationer mellan människor och ting som uppstår inom olika avgränsade verklighetssammanhang. Istället för att antingen studera subjektet eller för den delen olika platsers materiella kompositioner vill Lefebvre fokusera på den kommunikation, rytmer, gester, ljud, lukter och smaker som förekommer inom olika sammanhang och som tillsammans utformar de olika rummen. High Chaparrals upptagenhet vid autenticitet och Erlandssons positionering vis-à-vis den rådande ordningen kan förknippas med den rumsuppfattning som utmärkte den förmoderna epoken och som i någon mening lever kvar fram till romantiken – nämligen viljan att producera ett organiskt rum. Lefebvre menar att antikens och medeltidens städer utmärktes av att man ”levde” rummet snarare än att man reflekterade abstrakt och rationellt över rummets utformning. De symboler, den metafysik och andliga föreställningsvärld som präglade de olika samhällskonfigurationerna var visserligen medvetna hos subjekten, men levdes spontant och omedierat. De rum som producerades under denna period växte, snarare än planerades, fram – de uppstod som en konsekvens av människors levda verklighet: deras kroppar, drömmar och föreställningar om en högre verklighet. Dessa ”absoluta rum” konstituerades därmed av en fundamental dialektik – subjektens föreställningar producerades av de materiella förutsättningarna i den arkitektoniska gestaltningen och denna gestaltning formade i sin tur subjektens föreställningsvärld.

Det som är intressant i fallet med temaparken är emellertid den förskjutning som Lefebvre identifierar under senmedeltid och reformation där en annan rumsuppfattning kommer i dagen. Sammantvinnat med kapitalismens framväxt framträder en spatialitet präglad av distans mellan människa och natur – tilltron till ett abstrakt och kroppslöst förnuft möjliggjorde en objektifiering av naturen. Det är nu stadsplaneringen uppstår och ett modernt ”abstrakt” rum träder fram: ”Istället antog [rummet] sin egen identitet, och började representera sig själv grafiskt: […] planeringar växte, planeringar som ännu inte hade någon reduktionistisk funktion, som visualiserade den urbana verkligheten utan att förtrycka den tredje – gudomliga – dimensionen.” Utvecklingen går i den historiska processen från en omedierad kunskapsform, tätare förknippad med den kroppsliga erfarenheten (det Lefebvre benämner ”rumsrepresentation”) till en mer abstrakt kognitiv aktivitet (”representationen av rummet”). Det abstrakta rummet styrs av principer som rationalitet, byråkratisering och planering. Lefebvre beskriver övergången geometriskt – från det absoluta rummets tredimensionalitet mot en tvådimensionell verklighetsuppfattning. Från en erfarenhet av att tillvaron är okontrollerbar, härbärgerande krafter omöjliga att fånga i rationalistiska kalkyler – till grafiska prospekt, planeringar och kartor. Det abstrakta rummet innebär också en vändning till det visuella med ett premierande av det skrivna ordet och tendensen att reducera medborgarna till passiva åskådare (det den franske författaren och regissören Guy Debord i sin La société du spectacle benämnde spektakularisering). Lefebvre pekar på hur andra sinnesintryck genom detta har fått en lägre status – vi tenderar att verifiera exempelvis taktila intryck med hjälp av synen – och hur det kroppsliga har kommit att separeras från och underordnas synintrycket: ”Den visuella sfärens framträdande innefattar en rad utbyten och förskjutningar genom vilka den övermannar hela kroppen och tar över dess roll.” Det tredje kännetecknet för det abstrakta rummet är att det bärs upp av ett ständigt hot om våld, konkretiserat i byråkratins lagar, polisen och armén. Tillsammans arbetar dessa tre komponenter för en homogenisering och likriktning av rummet – det ligger i de abstrakta principernas natur att centralisera och samordna de spatiala praktikerna. Vad vi ser i det senmoderna samhället är hur det abstrakta rummet invaderat det sociala rummet och närmast totalt reglerar dess förehavanden.

Lefebvres kategoriseringar kastar ytterligare ljus över High Chaparral som ideologiskt betingat motståndsprojekt. Det är helt enkelt de kännetecken som Lefebvre menar karakteriserar det abstrakta rummet som Bengt Erlandsson avskydde och som han strävade efter att fly med sitt projekt. Viljan till samordning, likriktningen, byråkratiseringen – allt detta såg Erlandsson som uttryck för den centralsocialism som präglade det svenska 1900-talet och som han revolterade emot. Dessa abstrakta tvingande kalkyler hindrade det organiskas utveckling och skar av subjektens väg till att uppnå den fulla autenticiteten. Erlandssons tal om High Chaparral som en fristad kan därför ses som ett sätt att upprätta ett organiskt rum som kan möjliggöra en annan existensform bortom det abstrakta rummets rationalitet och kalkylfetischism. Temaparken kan därmed beskrivas som en avsättning för Erlandssons egna autenticitetssträvanden samtidigt som det rum som han konstruerar är avsett att möjliggöra det autentiska livets förverkligande i en tid där detta förverkligande har kringskurits av det hegemoniska rummets abstrakta våld.                          


Här finns inget av det moderna rummets byråkratiska och institutionella karaktär med dess välplanerade och skrivbordsproduktsmässiga gränslinjer.

Givet den förskjutning i High Chaparrals inriktning som annonserades 2012 är det idag intressant att utifrån Lefebvres begreppsapparat studera den spatialitet som produceras inom ramen för temaparkens verksamhet. Hur ser den, för att citera Lefebvre, ”spatiala arkitektur” ut som idag konstituerar temaparken? Vid en studie av kartan över High Chaparral avslöjas hur det romantiska frihetsideal som Erlandsson omfattade fortfarande bär avtryck i parkens rumsliga sträckning. Här finns inget av det moderna rummets byråkratiska och institutionella karaktär med dess välplanerade och skrivbordsproduktsmässiga gränslinjer. Tvärtom är parken framsprungen – spontant och intuitivt – som en reaktion på de omständigheter som kringgärdat den. På kartan syns hur dess östra gräns följer Storans mjuka åkrökar – en gräns som naturen satt upp för nöjesetablissemangets rumsliga expansion. I söder breder parken ut sig obehindrat av naturliga avgränsningar, men behåller fortfarande sin avrundande form. Den västra gränsen, som även inhyser temaparkens entré, utgörs av den palissad av kasserade telefonstolpar som Bengt Erlandsson på 1960-talet inledde med att uppföra och som kom att bli omnämnt i pressen som ett ”fort”. Det är även i direkt anslutning till denna palissad som den ”westerngata” byggdes de första åren och som kom att inhysa de flesta av de nöjesetablissemang som parken kom att erbjuda.

Spontaniteten i parkens geografiska utsträckning får verkningar på den rumsliga erfarenheten för besökaren. Frånvaron av planering gör att besökaren beslås med en viss desorientering när hen stiger in innanför entrén. Här finns inga tydliga gångstråk eller raka boulevarder, inget naturligt centrum och därmed ingen periferi. Besökaren lämnas i stor utsträckning till sig själv att undersöka parkens utsträckning och sätts därmed i ett tillstånd av nyfiken aktivitet. Vad som däremot har växt fram är, för att tala med Lefebvre, ett visst antal noder eller knytpunkter som tillsammans ger upphov rummets spatiala textur. Varje nod är i sig ett centrum som producerar ett energifält inom vilket en särskild spatialitet träder fram. Det är i relationen mellan dessa olika noder som nöjesparkens mer övergripande rum gestaltar sig och får sin särskilda balans. Exempel på dessa noder är den ovan nämnda ”westerngatan”, ”westernarenan” (den westernstad där olika ”Wild West Shows” med förlaga i populärkulturen iscensätter bankrån) samt Old Mexico (ett torg omgivet av byggnader som ska föra tankarna till gränstrakterna mellan USA och Mexiko på 1870-talet). Nöjesetablissemangen på westerngatan utgörs till stor del av butiker – här finns apotek (drugstore), skoaffär, butik för cowboyutrustning (inklusive knallpulverpistoler och gevär), godisaffär och souvenirbutiker. Allt inhyst i byggnader vars fasader och interiör ska föra tankarna till det sena 1800-talets amerikanska frontlinje. Huvudgatan utgör på detta sätt nöjesparkens kommersiella centrum som vädjar till besökarnas vilja till konsumtion. Det rum som produceras i denna del av parken består således av ett flöde som försätter besökaren i ett tillstånd av aktivitet – en handlingens ekonomi som underblåses av viljan till autentisk historisk upplevelse. Westerngatans utförande, så arketypiskt gestaltad i otalet amerikanska filmer, flankerad av byggnader vill inge besökaren en känsla av igenkännande och en upplevelse av att vilja vara en del av den aktivitet som försiggår inom ramen för nöjesparkens spatiala praktik. Samtidigt är frågan vilken typ av delaktighet som egentligen gestaltas här – reduceringen av besökaren till en konsument begränsar hennes respons till utbytet av varor och kapital.

Även den arena som parken marknadsför som ”westernarenan” består av den arketypiska westerngatan, men här är rollfördelningen mellan producent och konsument annorlunda. Här är inte delaktigheten den centrala erfarenheten (även om åskådarna under de olika stuntshowernas gång uppmanas att skjuta i sina knallpulverpistoler) utan snarare voyeurismen. Showerna består av en halvtimmeslång dramatisering av bankrån med eldstrider och fysiska kampsituationer, lätt igenkända från populärkulturens gestaltningar. Dramatiseringarna är enormt ambitiösa med hästar, diligenser och stunts utförda från hög höjd – allt inramat av effektfulla musikaliska ljudillustrationer och gevärsskott. Skådespelarnas agerande bär stark prägel av svensk revytradition. Ljudnivån är över lag hög, något som även varnas för i parkens marknadsföring. Besökaren försätts därmed i ett modus som åskådare och åhörare snarare än deltagare – hon förväntas att betrakta och njuta av scenshowen, inte att själv vara en aktiv del i den rumsproduktion som försiggår inom ramen för westernarenan. Hennes aktivitet begränsas till responsens gestik och applåden, tillropen och knallpulverpistolernas smatter som uttryck för acceptans och bekräftelse av skådespelarnas insatser. Med Lefebvres kategoriseringar skulle denna visualisering av rummet kunna beskrivas som ett uttryck signifikativt för moderniteten – något som strider mot parkens ursprungliga ambition att etablera det organiska och folkliga i kritisk relation till den rådande politiska ordningen.

Det är i samband med stuntshowen och den spektakularisering och passivisering som Lefebvre, med hänvisning till Debord identifierade i det abstrakta rummet, som det kan vara intressant att återigen peka på den förskjutning som har ägt rum i utformningen av High Chaparral. När stuntshowerna drog igång på 1970-talet förutsattes inte besökarna att placera sig på en läktarsektion och inta åskådarens position. Istället inbjöds de att befinna sig inne på westernarenan – på kulissernas balkonger och på arenans gata – och på så sätt omsluta de agerande. Själva intrigen kom därmed att utspelas mitt bland de församlade på ett sätt som var ämnat att intensifiera upplevelsen av att själv vara del av parkens aktiviteter. Anledningen till att praktiken fick överges var, enligt parkens konferensansvarig Maja Welandson, ökade krav på säkerhet för både skådespelare och besökare – publiken kom att förpassas till läktarplats. Här ser vi med all önskvärd tydlighet hur olika mekanismer samspelar för att motverka den fristad som Erlandsson ville upprätta. Genom det abstrakta rummets rationella krav på säkerhet avvärjs delaktigheten – High Chaparral som existensform, fristaden för den inre autenticiteten – till förmån för den distanserade och passiviserade voyeuren. Från den kroppsliga erfarenheten av att röra sig bland skådespelarna, vara omgiven av och innesluten i det som sker, reduceras subjekten till sittande och tittande åskådare och lyssnande åhörare.  

I hela High Chaparral dominerar fasaderna som Lefebvre menar härskar över det abstrakta rummet. Visserligen är de byggnader som är uppförda i parken mer än bara kulisser – det finns en insida som är möjlig att stiga in i och besöka, men merparten av all aktivitet sker utanför och framför de fasader som vetter ut mot huvudgator och torg. Det är fasaderna som kommunicerar med besökaren, lockar blicken och inbjuder till den konsumtion som är knuten till butiker och restauranger. Det är i samspelet mellan huvudgatan/torget och de fasader som riktar sig in mot dessa centralpunkter som rummet får sin specifika laddning. ”Fasadernas regim” samspelar därmed det visuellas dominans och får oss att se snarare än att känna, lukta och höra. Byggnaderna finns inte där för sin egen skull, för deras funktion som smedja, verkstad eller skyttebana – deras funktion bestäms istället i relation till besökarens blick. Det organiska rummet – Erlandssons ideologiska projekt – löses upp och dunstar till abstraktion och distans. Besökaren förväntas inte längre delta i parkens aktiviteter för att därigenom uppnå sitt inre autentiska jag– hon blir interpellerad av fasaderna, hon förväntas att betrakta och njuta. Genom denna visualisering av rummet separeras besökarna till isolerade individer – de rör sig sida vid sida genom parken utan att mötas. Lefebvre gör en liknande iakttagelse när han beskriver det abstrakta rummets tendens att undanröja mötesplatser: ”Att resa – vandra eller ströva runt – blir en verkligt upplevd gestikens simulering av den tidigare urbana aktiviteten att mötas, att röra sig bland konkreta existenser.” I den abstrakta nöjesparken förblir besökarna anonyma inför varandra, upptagna med sin egen upplevelse av den underhållning som parken exponerar dem för. Det abstraktas regim har återigen gjort sig gällande.  

Det kan vara värt att fördjupa analysen med hänsyn till den passiviserande effekten av rummet på besökaren. Har inte alla synintryck denna verkan? Lefebvre menar att så inte är fallet och talar om spegeleffekter på en betraktare. Ett vackert naturlandskap erbjuder inte nödvändigtvis sig själv som ett spektakel att förföras av, menar Lefebvre, även om det kan fungera så för en turist. Det är inte producerat för att betraktas, utan dess attraktionskraft, menar Lefebvre, handlar istället om förmågan att uppväcka en kreativitet hos det betraktande subjektet. I ett sådant fall verkar inte det visuella passiviserande utan tvärtom arbetar spegeleffekten aktiverande.

De olika noder som stakar ut strukturen för parken förenas av den järnväg som sedan 1970-talet har transporterat besökarna genom nöjesetablissemanget. Järnvägen är en central komponent av den infrastruktur som binder samman parkens olika platser och bidrar till den avsedda upplevelsen av autenticitet – att verkligen befinna sig på den amerikanska fronten. På resan mellan noderna passeras en skogsdunge i vilken ett tågrån iscensätts. Här är ljudvolymen avgörande för det rum som produceras i relationen mellan tågvagnen, passagerarna, skådespelarna och det omgivande naturavsnittet. Skogspartiet skapar ett naturligt avgränsat rum där skådespelarnas höga röster, gevärsknallarna och ljudet från briserande dynamit som bidrar till en förhöjd spänningsnivå – allt under försäkran om att det som sker inte är på riktigt. Detta kastar ytterligare ljus på det illusoriska i autenticitetsproduktionen – alla inblandade är naturligtvis fullt medvetna om och förmodligen tacksamma över att tågrånet inte är autentiskt. Det som besökaren eftersträvar och attraheras av kan därmed inte vara en sann autenticitet utan snarare en upplevelse av en situation vilken man förknippar med den autentiska västern. Attraktionen riktas därmed mot upplevelsen av en autenticitet med de imaginära representationer av den amerikanska fronten som har fortplantats genom populärkulturen. Den njutning som uppstår hos besökaren är därmed avhängig identifikationen mellan situationen och minnet av populärkulturens bildproduktion. Besökaren uppfattar situationen som lustfylld eftersom den påminner om en förgången erfarenhet.

Nostalgin blir därmed avgörande i temaparkens framgångsrecept. Besökaren förutsätts förbinda det upplevda med ett minne av en förfluten tid. Detta förstärks även av de luktintryck som fyller parken och bidrar till den rumsliga texturen. Lefebreves tes att det moderna rummet har strävat efter att eliminera alla naturliga odörer visar att de lukter som präglar High Chaparral verkar för en återinstallation av det organiska rummet i konflikt med alla abstraktioner. Det enorma rökutsläpp som ångloket generar resulterar i en stark doft av handeldade kolpannor och ångmaskiner – förbundna med det industriella samhälle som genom sin arbetsintensitet och karaktär av att vara passerat framträder som det organiskas särskilda doft. Själva tågstationen däremot domineras av en distinkt lukt av tjärat trä – ett sinnesintryck som återkallar minnen från landsbygd och marina miljöer: tjärade timmerhus, bryggor och båtar. Även här ser vi vädjan till besökarens längtan efter det autentiska och dess samspel med nostalgin – genom att försätta besökaren i ett tillstånd av nostalgi invaggas hon in i föreställningen om att hon, för att alludera Albert Camus berömda beskrivning av nostalgins revolutionära potential, har förts i en närmare relation med existensens vara. Även färgerna, eller snarare bristen på färger, spelar in denna process. Framförallt gäller detta interiören i westernstadens olika byggnader som närmast uteslutande består av trä – väggpaneler, golv, tak och möbler. Lukterna och synintrycken öppnar på detta sätt en flyktväg bort från det abstrakta rummets herravälde mot en suggererad erfarenhet av tät existens. Nostalgin blir därmed en väg ut från den artificiella livsform som moderniteten tvingar oss in i, en revolt som vars resultat utgörs av erfarenheten av att vara autentiska varelser.

Även den kyrka som finns uppförd i parken bör ses i nostalgins ljus. I parkens marknadsföring betonades tidigare Bengt Erlandssons kristna uppfostran och hur kyrkan på 1970-talet uppfördes som ett sätt att slå vakt om de värden som kristendomen, enligt Erlandsson, härbärgerar. Att bygga kyrkan blev för Erlandsson därmed ett led i att förverkliga sig själv – att nå den inre autenticiteten genom att återerövra den förlorade barndomens religiositet. Här lämnades emellertid alla krav på en yttre autenticitet: kyrkan är en eklektisk produkt av delar från hela världen och gestaltad utan vidare ambition i linje att efterlikna de enkla träbyggnader som dominerade den amerikanska västern. De materiella artefakterna som tillsammans konstruerar det rum som kyrkan gestaltar är snarast att betrakta som ett bricollage – ett rumsligt skal sammanfogat av disparata delar ämnat att ge form åt det begär efter autenticitet som utgjorde parkens ursprungliga drivkraft. Kyrkan bör därmed snarast betraktas som en symbol för det gamla, folkliga Sverige där kyrkan stod mitt i byn – en symbol för trygghet och social gemenskap. Idag är talet om Erlandssons kristna tro och marknadsföringen av kyrkan bortplockad på parkens hemsida – kanske ett led i parkens vilja att orientera sig bort från Erlandssons frihetsprojekt till förmån för en mer marknadsmässig identitet.

Vad kan vi då dra för slutsats av analysen av den samtida High Chaparral som rum? Att autenticiteten fortfarande spelar en central roll står klart. Vad som är påfallande är att det idag i mindre utsträckning rör sig om romantikens interna autenticitet – talet om en fristad där jag kan leva ut mitt verkliga jag bortom alla bestämmelser – utan snarare om en extern autenticitet. Vad det rör sig om är en autenticitet som präglar själva det rum som High Chaparral gestaltar. Det är inte längre besökarna som ska få chansen att bli autentiska varelser, ej heller en fråga om att avsändaren för nöjesparken gestaltar sitt fria skapande i underhållningsindustrins form. Det är High Chaparral själv som ska producera en vara som vi som besökare kan uppleva som autentisk. Genom att förskjuta aktiviteten från deltagande (utlevandets autenticitet) till nöjesproduktionen själv (autenticitetsproduktionen) förstärks den passvisering av subjekten som Guy Debord menade vara utmärkande för det kapitalistiska samhället. Trots att High Chaparral fortfarande bär inslag av det organiska rum som Bengt Erlandsson, i sin vilja att uttrycka och möjliggöra autenticitet, en gång skapade är temaparken idag ett tämligen abstrakt rum där delaktigheten hela tiden är medierad genom nöjesindustrin. Det är en nöjesproducent som serverar underhållning för en konsumerande publik, framförallt bestående av barnfamiljer. En distans upprättas idag mellan parken som avsändare och den betalande som förskjuter balansen i relationen mellan de båda förhandlingsparterna. Det finns ett legitimt krav från den betalande på parken att de ska leverera en vara till besökaren som besökaren sedan kan åtnjuta. Jag menar att denna asymmetriska relationalitet strider mot Bengt Erlandssons idealistiska projekt, vilket inte minst indikeras av att Erlandsson vid starten av parken på 1960-talet tog en symbolisk femma i inträde. Hans primära syfte med parken var helt enkelt inte – åtminstone inte inledningsvis – att tjäna pengar (vilket han hela tiden intygar) utan att gestalta ett frihetsideal och erbjuda människor en möjlighet att vara delaktiga i detta ideal. Jag har ovan ifrågasatt möjligheten till att ett sådant livsbejakande, hedonistiskt, projekt – att upprätta ett organiskt rum inom ramen för den kapitalistiska produktionsordningen – och analysen av det samtida High Chaparral stärker en sådan misstanke.


Spontaniteten, det oplanerade, enkelheten, vädjan till folkligheten och känslans primat över rationaliteten, de nakna överkropparna i dokumentären, fyllan, can-candansen – allt utgör det rum där kroppsligheten, begären och det av rationaliteten oförmedlade tillåts härska.

Klätt i Lefebvres begreppsapparat kan High Chaparral därmed benämnas som ett försök att upprätta ett om inte absolut, så åtminstone organiskt, rum inom ramen för och i konflikt med det abstrakta rum som den svenska välfärdsstaten utgjorde och i någon mån fortfarande utgör. Den homogeniserande tendens som Lefebvre pekar på är inneboende i den abstrakta rumsligheten förvaltades av den byråkrati som genom den våldshandling som varje lag utgör tvingade Bengt Erlandsson inför skranket. Viljan att undfly detta abstrakta rum kan därför ses som ett uttryck för en subversiv strävan hos Erlandsson i vilken den kapitalistiska ordningen blir det medel genom vilket motståndet mot abstraktionens våld gestaltar sig. Spontaniteten, det oplanerade, enkelheten, vädjan till folkligheten och känslans primat över rationaliteten, de nakna överkropparna i dokumentären, fyllan, can-candansen – allt utgör det rum där kroppsligheten, begären och det av rationaliteten oförmedlade tillåts härska. När Erlandsson därför spelar ner betydelsen av kapitalackumulationen till förmån för en vilja att ge folket vad folket vill ha – kul – tror jag att detta ska ses som en genuin (autentisk) vilja hos honom att motverka de homogeniserande tendenserna i det abstrakta rummet. Det är därför fruktbart att utifrån Lefebvres kategorier beskriva den förskjutning i parkens marknadsföring som kan skönjas de senaste åren. Genom att exempelvis ha förbjudit alkoholkonsumtion och MC-träffar och istället profilerat sig som familjevänligt och med en utbildande ambition har den ordning som Erlandsson ville motverka kommit att få en direkt inverkan över parkens spatiala praktik. Där Erlandssons framträdanden i media var ämnade att väcka uppmärksamhet och provocera, uttrycker den nuvarande ledningen snarare en vilja att finna sig till rätta inom och tillochmed, genom sin betoning på utbildning, understödja den rådande ordningen. Parken fyller numera en viktig uppgift – inte bara för ”folket” – utan även för den liberala demokratin. Det abstrakta rummet homogeniserande tendenser har (slutligen?) fått greppet även om den park som enligt dess grundare var ett uttryck för ren galenskap.

Och frågan är naturligtvis om upprättandet av ett organiskt rum är möjligt inom ramen för det abstraktas hegemoni. Är inte inlemmandet av High Chaparral i det rationaliserade rummet den oundvikliga slutpunkten på den galenskap som nöjesparken en gång gestaltade? Eller är det snarare så att den flyktväg som High Chaparral en gång försökte röja upp inte är tillräckligt galen, tillräckligt radikal för att det abstraktas våld skulle kunna stävjas? Tanken att utnyttja kapitalismen som en mot det abstraktas institutionerna eroderande kraft framstår i ljuset av den kulturella metafor som High Chaparral idag utgör som en illusion. Erlandsson var aldrig ”död för världen”, inte är heller nöjesparken den utväg som besökarna i dokumentärfilmen ville tro. High Chaparrals suggestion av autenticitet var och förblir just en suggestion – en negation i det abstrakta rummets dialektiska underordnande av alla spontana och organiska livsformer. Det abstrakta har återvänt i en ny gestalt. Ett verkligt brott med det abstraktas välde, förverkligandet av den sanna autenticiteten – vilket även Lefebvre eftersträvade – måste sökas på en plats bortom kapitalismen, på platser och i gemenskaper som gestaltar andra rum än de dominerande. Men ett sådant rum kan inte bygga på en libertinsk princip om underhållning och njutning, inte heller på en optimism om att kunna reformera det abstrakta rummet. Den enda verkliga vägen ut är fantasin om och gestaltningen av en radikalt annorlunda spatialitet fri från det metafysiska våld som Lefebvre menade grundlade det abstrakta rummet.

Kommenterad litteraturlista
Diskussionen om autenticitet är främst hämtad ur Charles Taylors The Ethics of Authenticity (1991) Cambridge, Mass.: Harvard University Press. För kritiken av jakten på autenticitet som ett uttryck för den senkapitalistiska kulturen se Taylors essä “Atomism” i Philosophy and the Human Sciences: Philosophical Papers 2. Cambridge: Cambridge University Press, 1985 men också Allen Blooms The Closing of the American Mind (1987) New York: Simon & Schuster och Christoffer Laschs The Culture of Narcissism (1991) New York: Norton.
Adornos analys av nöjesindustrin i ”Om populärmusik” finns översatt till svenska i Kritisk teori: en introduktion (1987) Red. John Burrill. Göteborg: Daidalos. Även hans kritik av Heideggers filosofi ur vilken jag citerar finns översatt i Egentlighetsjargongen (1996) Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion.
Diskussionen om provokatörens funktion i relation till kapitalismen är hämtad ur den engelska översättningen av Walter Benjamins Charles Baudelaire (1997) London: Verso. Den teoretiska utgångspunkten för analysen av temaparkens rumslighet är hämtade ur den engelska översättningen Henri Lefebvres La production de l’espace: The Production of Space (1991) Oxford: Basil Blackwell.
Dokumentärfilm
Hansson, U; Johansson, R (producenter) & Ulf Hansson (regissör). 1995. Big Bengt – sheriffen som stämdes. Sverige: Sveriges television Växjö
Tidningsartiklar och internetsidor
Den nya inriktningen där autenticitet lyftes fram betonades explicit i en artikel i Värnamo nyheter 2015-05-25.
Medias tidiga fascination för Erlandssons projekt och hans rebelliska persona går t ex att finna i Expressen 690131 och Dagens nyheter 701030
Angående Bengt Erlandssons förföljelsemani finns en artikel från Svenska dagbladet 030423 där han liknar sig själv vid Jesus i det att de båda har dragit på sig maktens repression: ”Men jag har blivit hängd och spottad på som Jesus. För vad? Vem har jag skadat?” Förföljelsemanin kommer även till uttryck i Aftonbladet 820502 när Erlandsson demonstrerar mot skattetrycket utanför länsstyrelsen i Jönköping. Enligt artikelförfattaren bevakas Erlandsson ”dygnet runt” av livvakter från High Chaparral eftersom han fruktar ”eventuella bakhåll och överfall.”
Att Erlandsson levde under ett stort inre tryck indikeras i Aftonbladet 800124. Erlandsson, som för första gången var ställd inför domstol för ekonomiska oegentligheter, föll under rättegångsprocessen ihop och fördes akut till hjärtklinik.
Angående Erlandssons religiositet som parken tidigare använde i sin marknadsföring av parken se: [länk]. Tillgänglig 2019-09-03. Erlandssons religiositet är även något som lyfts fram i den dödsruna som Värnamo nyheter publicerade 2016-03-24. Tillsammans med tron på människan, starka familjevärderingar och ”näringslivets frälsning” beskrivs hans religiösa övertygelse fram som centralt för hans livsuppfattning.
Text Peter Carlsson
Bild Lucky Luke Show på High Chaparral. Foto: High Chaparral Sweden (CC3)


Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.

Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...

Stöd oss med en femtiolapp i månaden!

Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.

UTGÅVA 2020:1 | GULDÅLDRAR

Foto: Olle August (beskuren)

Sven Delblanc och sanningen

Bo Gustavsson skriver om Sven Delblancs litterära testamente. Delblanc jagar sin egen förklaring genom att titta tillbaka på antikens guldålder i jakt på sin egen.

Av: Bo Gustavsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: ExporerBob

Efter individuell terapi hos Kirke blevo alla helt återställ…

Läs Carl Robert Boströms återaktualisering av de antika klassikerna i ett försök att rena sin egen själ och finner samtidigt en tro på framtiden.

Av: Carl Robert Boström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Foto: TanteTati

Madge Gill – Särlingskonstnär, spiritualist och medium

Lena Månsson skriver om särlingskonsten i allmänhet och Madge Gill – särlingskonstnär, spiritualist och medium – i synnerhet. Här finner vi tankarna om konsten som en brygga mot en guldålder.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Pieter Bruegel den äldre,

Guldet i våra innersta kretsar

Mathias Jansson går från tanke till objekt och skriver om alkemins guldålder, men lyfter här också fram guldet och guldåldern som en symbol för människans andliga och kulturella mognad. ...

Av: Mathias Jansson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Johann Sebastian Bach. Porträtt av Elias Gottlob Haussmann (beskuren)

Ovetenskapliga spekulationer om Johann Sebastian Bachs geni

Olof Lindberg tar oss med på en initierad resa från den världsfrånvände Bach, via den odiplomatiske, till den kompromisslöse, där han visar på värdet i att ”skära emot träets fibrer”...

Av: Olof Lindberg
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Lucky Luke Show på High Chaparral. Foto: High Chaparral Sweden (CC3)

High Chaparral som kulturell metafor

Autenticitet, spatialitet, motstånd. Peter Carlsson skriver om autenticitetbegreppet med avstamp i den småläändska temaparken High Chaparall och analyserar vår tids kulturella metafor.

Av: Peter Carlsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Utsikt från konstskolan på Hydra. Okänd fotograf

Hydra – en gång internationell, kreativ scen

Som en kulturell metafor kan man se den karga, grekiska ön Hydra, som Peter Ejewall skriver om i denna essä. Han berättar om denna lilla ös guldålder, när den var...

Av: Peter Ejewall
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Zhao Ziyang, 1985. Foto: Rob Bogaerts (CC3)

En tystad premiärministers försvarstal som väcker frågor

Anneliese Fältström skriver om Zhao Ziyangs memoarer, ett postmaoistiskt vittnesmål och ett motstånd mot synen om att litteratur ska förstärka och bekräfta det politiska systemets suveränitet.

Av: Anneliese Fältström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Friedrich Nietzsche, kring 1875

Tragedins födelse

Om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur.

Av: Tobias Harding
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 25 april, 2020

Carl Kylberg i sitt hem. Fotograf okänd.

Carl Kylberg - Den helige målaren

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal.

Av: Lena Månsson
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Illustration: DarkWorkX

Vygotskijs teorier i praktiken

Denna essä tar upp frågorna hur vi kan och i så fall om vi idag kan omsätta Vygotskijs teorier i praktiken. Dagens svenska läroplaner uppmanar oss att praktisera en pedagogik...

Av: Karl-Gustaf Svanström
2020 | 1 | GULDÅLDRAR | 26 april, 2020

Kulturens KRITIK

Göran Greider. Foto: Ordfront. (Beskuren)

En ömsint och respektfull skildring

BOK | William Csergö läser Göran Greiders ”Hon vars hjärta var som mitt”, en dokumentärfiktiv roman om relationen mellan författaren Dan Andersson och studentskan Märta Larsson.

Av: William Csergö
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Dimitri Plax

Vad ska jag göra för att du ska komma tillbaka?

BOK | "Ett smärtskri som nått sitt syfte." Elena Dahl läser Dmitri Plax bok om sorgen efter sonen Peters tragiska bortgång.

Av: Elena Dahl
Kulturens kritik | 14 september, 2020

Ludwig Devrient och E. T. A. Hoffmann, omslag till

Förtrollad och förvirrad

BOK | En ny E. T. A. Hoffmann-antologi ger Jesper Bäcklin en snabb glimt in i det outgrundliga.

Av: Jesper Bäcklin
Kulturens kritik | 06 september, 2020

Patrick Modiano. Foto: JF Robert.

Minnet och glömskan som förenliga med varandra

BOK | Anna Bergqvist läser om minnets relativa osäkerhet i ”Ur den djupaste glömska” av Patrick Modiano.

Av: Anna Bergqvist
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Detalj ur omslag

Hur vi roats genom tiderna

BOK | Det har alltid funnits personer med förmågan att underhålla och locka andra till skratt. Lisbeth Ekelöf läser om dessa i ”Komikerns historia” av Peter K. Andersson.

Av: Lisbeth Ekelöf
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Ivan Aguéli, Havsstrand Gotland, 1889.

Syntes där religion och filosofi ingår en helhet med konsten

BOK | För Aguéli var måleriet i första hand inte ett medvetet brott mot traditionen, som hos den framväxande modernismen, utan snarare en väg och en önskan om att nå djupare andliga...

Av: Erling Öhrnell
Kulturens kritik | 26 augusti, 2020

Mer kritik

Kulturens lyrik

Skrot Fotograf: Karl Andersson

Ellipser

Månadens lyrik, Sebastian Andersson debuterar med det korta diktverket Ellipser. Verket har tidigare visats i annan form på Galleri Inkognito i Umeå.

Av: Sebastian Andersson
Kulturens lyrik | 21 december, 2019

voieferréehorizonvisuelcarton. Foto: Timothy Perkins

Månadens lyrik | 2019:07

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Marie Silkeberg.

Av: Marie Silkeberg
Kulturens lyrik | 01 juli, 2019

Odilon Redon, Fallen angel looking at cloud. Detalj.

Månadens lyrik | 2019:06

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens poet, Ann Jäderlund.

Av: Ann Jäderlund
Kulturens lyrik | 03 juni, 2019

Mer lyrik

Kulturens prosa

Charlie Chaplin i

Chaplin i Iran

"Jag lärde känna en iransk kvinna med judisk bakgrund för vad som nära nog var exakt ett decennium sen, vi hamnade i samspråk och trivdes i varandras sällskap under en...

Av: Robert Halvarsson
Kulturens prosa | 27 april, 2020

Foto: Myriam Zilles

Konkav och konvex

"Det är någonting alldeles särskilt det där med att min farfar var grosshandlare i renar och gjorde affärer med samerna under norrsken och midnattssol."

Av: Per Teofilusson
Kulturens prosa | 27 september, 2019

Mer prosa
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.