• 2018:09-10
• Publicerad: 12 oktober, 2018

Om det blå och en fågel på hjul med stödpinne

Tidningen Kulturen presenterar stolt månadens konstnär Mats Caldeborg. Med utgångspunkt i en det "blå": en fågel, en skulptur ur sviten "rörelser", ger Caldeborg en litterär och bildmässig reflektion över världen så som den framträder för oss, konsten, och människans belägenhet i denna omfattande relation.

Det blå föreställer ingenting och det är ingen avbildning. Det blå är rent färgpigment. Ett färgpulver som färgfabrikanterna förändrat genom åren. Det som kallades ultramarinblått på 70–talet ser idag helt annorlunda ut, till det sämre dessvärre.

Ultramarinblått är ett handelsnamn, inte en benämning på en färg. Det finns heller inget blått som är hav och det finns inget blått som är himmel.

Jag köpte en stor påse blått av färgaffären i Åsele, det stod ultramarin på påsen och den är efter över 30 år snart tom och kan inte fyllas på.

Det är i konstens värld mest en trovärdighetsfråga med vilken auktoritet man kan påstå blått så att det blå finns i egen rätt och inte bara föreställer.

Jungfru Maria bär en blå klädnad på de flesta målningar där hon förekommer. Det är ingen färg som avbildar den synliga världen. Det är ikonografi. Min blå fågel hör inte heller till den synliga världen, (fast jag ansträngt mig mycket med just det synliga).

Den blå fågeln, är det blå och kanske tom. en sak.

”Kunde jag beskriva Höghet
valde jag blått
och två stoftkorn Guld”…

skriver Gunnar Ekelöf i Divan över fursten av Emigiòn.

Det blå som ord eller det blå som ting? Om guldstoftet har jag ingen åsikt, fast jag har anläggningsolja och guldblad i skåpet.

Abstraktionsnivån i de tecken som det skrivna tänker med är hög och en glesare väv än det händernas arbete konkretiserat, i det här fallet som en blå fågel på hjul med stödpinne. Ordens raster är glest, står man mycket nära kan man se rakt igenom och där syns ingenting, förutom den vanliga världen, det blå tomrum som föreställer världen.

Skulptören har en fördel, och det är landskapet, omgivningen och rummet. Och kanske bäst av allt, rörelsen genom rummet. Så fort man rör sig därinne försvinner illusionen.

Det blå låter sig liksom de andra färgerna dåligt beskrivas i text. Form i rumslig mening får inte så bra plats i text.

Min blå fågel kräver ingen förklaring, inte ens hjulen behöver utförligare förståelse. Stödpinnen är sin egen begriplighet, liksom det blå färgpigmentet i den nu efter alla år helt blå papperspåsen.

Det grå havet som speglar den grå himlen är grått hav och grå himmel med alla de valörförändringar och skiftningar som väder är så bra på. Trots detta envisas vi med färgläggning, med förenklingar och med mening. Det är vad det blå är, en projektion för det vi tror och vill. Och en motvillig handikappad fågel har här tagit på sig uppdraget att bära denna längtan.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• Månadens konstnär