Målande prosa

Två korta målande prosatexter av Per Teofilusson

Karl Evert Dubletten Gammelgård

Karl Evert Dubletten Gammelgård, Vittangi, har avlidit i en ålder av 72 år. Hans närmsta är en höftstel katt som ännu lystrar till namnet Sirkka samt en bortsmältande mor på Piastavakvastens vårdhem i Vittangi. Någon familj ville han inte ha, men vi som kallar oss för hans vänner vet att det var en livslögn som inte klädde honom särskilt väl. Han föddes i Närvä och sågs, enligt ett upphittat kolorerat fotografi i bjärt blågrönt, stående intill en okänd ladugårdsvägg med ett finger, möjligen det längsta, inne i näsan. Där fanns svårigheter med en misshandlande fader som hostade då han slog och en bleksiktig förpinad moder ständigt på pass. Men sin vana trogen ansåg Karl Evert inte att han lidit någon skada. Han anpassade sig efter förhållandena och började oförtrutet bygga upp en tillvaro vilande på lösligt sammanfogad dikt.

Han bytte aldrig någonsin skola, och därför är det underligt att ingen av hans kamrater minns honom. Efter avslutad skolgång var han plötsligt verksam vid Siemens AB i Västertorp, där han hade ett arbete helt utan mening under trettio år. I livet hade han en del - som man säger - hälsoproblem, och man vet inte vad han sysslat med i mellantiden eller hur han klarat av att försörja sig med allt vad det innebär av att administrera hyra samt el och telefoni. Han kan mycket väl ha färdats mellan södra förorterna i egenskap av det man i vanligt tal kallar ful gubbe, möjligen sysslat med förfalskningar av namnteckningar, vilket inte är särskilt troligt då han ansågs vara en tämligen timid samt något trög karl, med ett svagt skinande lyse av nedärvd moral inuti sig.

Under större delen av tiden som nu blivit mindre än kort var han bosatt i Fruängen. För omkring en månad sedan flyttade han till moderns hemort Vittangi. Han förverkligade där alls inte sin välbekanta dröm om att få hålla sin mor i handen varje kväll den sista tiden av hennes liv, utan han blev istället liggande, med sin bruna byxända åt det soldränkta rummet till samt sitt slätrakade ansikte tryckt mot blomstertapeten.

Han tog som pensionär vara på möjligheten att med rabatterat pris kunna sitta på tunnelbanan, mest för att ha folk omkring sig även om det aldrig hände att någon frågade honom om något. Människor och nära relationer var av underordnad betydelse i Karl Everts liv. Vid ett tillfälle glömde han sin rutiga keps på ett säte mellan Hägerstensåsen och Telefonplan, efter det slutade han att röra sig ute. Karl Evert hade inget vidare liv.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi som i själva verket inte alls kände honom, men som ändå var de enda som han hade, tyckte om att sitta i hans lägenhet och domna bort av rumsvarm tystnad, pilsner och söta kakor. Vi minns gärna en stukad man som brukade sitta framför sin tv med händerna mjukt knäppta och när han väl öppnade mun så brukade flera ord falla ur, inte så noga vilka, innan han åter föll in i dygnsvist tigande. Han sa till oss att han gillade barn och hundar. Fan trot.

För de så kallade vännerna:

Benkt Svallander
Kjelle "Tomten" Bernz
Kia "kom med moset" Nilimaa

Iikon-Alidas död

Den där morgonen då snö aldrig ville sluta falla skottade hon. För varje skopa som hon skyfflade med marknära snö mot gårdsplanens mjuka kanter fylldes halva skopan med fallande ny snö. Grannen, den gamle Sigurd, brukade säga till henne att hon inte är en ungdom längre. Igår sa hon till sig själv att: tänk vad frisk man får vara medan andra inte får.

Hon hade redan hämtat posten och lämnat mjölken, mariekexen och sockerbitarna till Sigurd. Bilen fick stå eftersom hon väntade på starroperation i det andra ögat. Med ett öga går det an att snurra runt på gårdsplanerna i övre delen av byn, men i den nedre bör man ha två, brukade Sigurd tonlöst säga, med blöta sockerbiten i sin mjuka mun. Sigurd trodde att han visste, ty starropererad hade han ju blivit, om än icke hållande en ratt. Men han var ju så gammal att han fick bevaras i sin tro.

Hon hade tungt suttit på Sigurds vaxduksklädda kökssoffelock, med knäppta händer och skor och mössa på. Hon hade lagt morgontidningen vid Sigurds plats på köksbordet. Hon hade suckat lite då hon sträckte sig fram efter sockerskålen, och möjligen hade Sigurd tyckt att hon pustade ännu en gång då hon grep efter ett mariekex. Men det som dröjde sig kvar hos den gamle, som en kaksmula under lösgommen, och som han efteråt ångrade att han inte tänkt lite extra på, samtidigt som han ju inte visste vad det skulle tjäna till, var att hon tackade nej till påtår.

Efteråt fann man hennes redan förändrade kropp, mitt på golvet, i hennes rökfyllda kök, omgiven av sylvassa bitar ur krossade syltburkar. Kaffekorn låg som pudrade över hennes ljusblåa kofta. Då man tittade i kärlen på spisen så kunde man inte längre begripa sig på, även om man vid gud ska veta att man tålmodigt försökt, vad det var hon hade tänkt sig att koka.