• 2018:09-10
• Publicerad: 05 oktober, 2018

Likhetens estetik

Att söka den ultimata likheten i det absolut konforma,
som en flyende chimär där ständigt nya olikheter uppträder
och andra likheters centrum menar sig äga auktoriserat ärende

att söka likheten

att förskjuta det olika

att rata det som inte liknar

att genom ett utförligt likhetsförfarande skapa en ansamling där de som är mest lika i kraft av att vara likadana kan umgås i en konfrotterande och konfirmerande likhet genom att i en jämförelsesamvaro vara likadana hela dagarna och i samtidig rörelse identifiera eventuella kvarvarande olikheter

att arbeta på djupet med en sådan likhetssortering och konsolidering där de identifierade likheterna ökar på i den bemärkta närvaron genom konsolidering och konservering av likhetsaspekterna så en i det närmaste maximal likhet uppstår

att ändå varningsflaggor kan höjas

att oväntade faror i det fördjupade likhetsarbetet kan hota denna likhet

att när likheterna når det sublimt ultimata ökar farorna genom likhetskontrasters samverkan för nya olikheters framträdande i riskfyllda olikhetsärendes gestaltning trots det övergripande identifieringsarbetet i utvinnandet av det likvärdiga

att skavanker och avvikelser här kan uppträda i de mest oväntade och förtäckta skepnader av svårupptäckta olikheter

att dessa nyupptäckta olikheter kan växa sig gedigna och betydelsefulla genom att i ett destabiliserande undergrävande nå avsevärda tal i mått och vikt i sina ärenden genom just närvaron av likhetsförfarandets bräckliga avgränsningsestetik

att dessa till en början perifera olikheter efter hand kan ta sig sådana påträngande uttryck att de inte riktigt faller i god likhetsmån hos de som visavi den innersta likheten är de som ligger närmast i likhet (de andrahandslika) och är rätt lika de som ändå är mest lika de i den innersta likheten bland de utsedda så kallade likriktarna. Att dessa (de andrahandslika) vilka står i tur som näst intill lika de mest lika med avseende på de nyupptäckta förargliga små olikheterna hos de mest lika anser att detta gestaltar ett inkorrekt likhetsförhållande som inte är komplett till sin utformning och struktur

att de som är rätt så lika (de andrahandslika) i detta skede anser att det uppstått en alarmerande likhetsproblematik hos de mest lika som upplöser den tidigare klara avgränsningen mellan dem och de mest lika och att situationen därmed tarvar en likhetsproblematisering med en förnyad och mycket djupare utredning av vad som skall tolkas och betingas som ägare av den mest genuina likheten generellt

att dessa andrahandslika med detta problematiska likhetsfaktum för ögonen inte längre anser att de som är utsedda som mest lika med någon självklarhet kan anse sig vara de som räknas som mest lika längre

problem kommer då att uppstå om de som är näst mest lika nu anser att de som är mest lika i sin identiska likhet stelnat i något man skulle kunna kalla en sorts liknöjd likhetsnorm i sin rigida form i en övermaga tro på sin egen genuina ursprungslikhet

att dessa kritiska andrahandslika därmed börjar undra varför de som är utkorade som mest lika inte tillåter minsta olikhet jämfört med sig själva bland dem som ju ändå är mest lika dem (de andrahandslika) då de som är mest lika relativt sina inre likhetskriterierer uppvisar flera olika avvikelser sins emellan

detta innebär att en likhetsproblematik utvecklas och fördjupas

att dessa grandiosa likhetsivrare – de mest lika – som för länge sedan utestängt alla olika och bara har sig själva att hantera i sin yttersta likhet inte kan hylla sig själva med samma ogrumlade glädje och stolthet längre då det kan uppstå frågor om vilka som är mest lika eftersom de som ansågs som mest lika inte längre kan anses som mest lika av deras närmaste likar (de andrahandslika)

att somliga rent av kan börja tycka att dessa – de mest lika – är ganska olika sinsemellan på vissa jämförbara likhetspunkter och att dessa olikheter inom de mest lika renderar utkrävandet av en ny rangordning i likhetsprolematiseringens ärenden

att konflikter åter kommer att uppstå kring vad som egentligen är mest likt i betydelsen vilka punkter som skall räknas vara vägledande när det gäller att peka ut och stadfästa vad som skall anses vara kriterierna för vad som är mest likt och vilka som i linje med detta skall anses vara de mest lika

risker föreligger att likhetspunkter förskjuts och att det som tidigare ansetts som det mest lika med sina likadana egenskaper relativiseras i den nya likhetskontexten och banaliseras till några löst antagna likhetsstorheter utan kontextuell stabilitet eller signifikans i det egentliga likhetstarbetet

att det kan falla sig så illa att de andrahandslika som inte är lika mycket lika som de i centrum vilka ju ändå är de mest lika (enligt det hitillsvarande likhetsestetiken) i stället upptäcker att de äger inbördes likheter betingade av sådana likheter som de som är mest lika inte har och att dessa egenskaper mycket väl kan utgöra nya och väl så relevanta riktlinjer för en ultimat likhet

att de andrahandslika som grupp nu tycker sig äga ärende att börja utkräva att just deras likhet med sig själva och varandra likadana i fortsättningen skall anses vara det allenarådande och upphöjda gällande de vägledande likheterna när det gäller att fastslå den högsta formen av likhet

de kommer då att utkräva en annan likhet

en likhetsförskjutning sker

detta kan i förlängningen orsaka grava likhetsproblem kring vad som egentligen bör innefatta den eftersträvade likheten

Ingenting kommer då längre att vara sig likt

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.