• 2018:09-10
• Publicerad: 11 oktober, 2018

Utdrag ur: Jag går där jag gick

Bokens titel, Jag går där jag gick, är ett hommage till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men främst är boken tillägnad en av mina trofasta medvandrare genom tillvaron och årstiderna, Sven Odén, som sorgligt nog lämnade det jordiska för en tid sedan. När jag nu går de där stigarna i grannskapet, tittar ned i Ljusnans vatten eller låter skidorna ta mig in i vintertystnaden kan jag höra vårt samtal på nytt, det känns som en liten tröst.



Jag går där jag går

                                           ”Fullmåne i slutet av februari och snö

                                           ljusare än midsommarnatten.”

1980.    P. Saarikoski, ur Bjuda upp till dans, 1980.

Och nu vinterifieringen

– bara som på försök för att bilarnas dubbdäck

   ska hitta tongaffelns latitud,

          men det är bara hunden som skäller

                                           oförtrutet ikapp med sig själv

När jag går där jag går

    ser den vackert svarttblänkande bäckens vattenpäls

                      som en pulsåder genom eftermiddagen,

går förbi sommarstugors tomhet, där bryggan 

ligger uppdragen i den slyröjda dungen

   där jag för ett par år sedan

                      mötte en älgko med kalv mitt under älgjakten,

   går genom en bortdomnad schlagerrefräng,

         som alla kommer ihåg

men ingen kan texten till den bortglömda melodin,

    men de bortbleknade orden

             finns inristade i björknäverns insida –

  Nu brinner det i kakelugnen

   och när en brädbit sprakar och knäpper

        är det en sista, skälvande hälsning

från den tall som föll för länge sedan

       i dungen där göken inte gol

Kvällsnyheterna vet berätta

att nazisterna tänker ställa upp till val

i tre svenska kommuner: Boden, Kungsbacka

och Ludvika, steg för steg arbetar sig brunrötan

in i samhällskroppen

Allt går igen, så ock decembers tända adventsljus

   och de i fönstren tindrande stjärnorna

All sorg och saknad blir en del

av alldaglighetens repertoar,

åter och återigen återkommande

Nu när november

 

Nu när november håller på att tippa över

   i snöig skottkärra

       och kronärtskockshinken står laddad

          som en tunna krut vid dörrposten,

kvällens saktmodiga tankar

    och ett stilla snöfall

   och amerikanske presidenten Trump

har visst gett sin utrikiska minister

någon sorts reprimand

   vilket torde – i hedervärdhet – vara jämförbart med 

   den heroiske ryske majorens

        tilldelade medalj av tredje graden

                placerad på bringan av Josef

    eller någon av hans drabanter,

men snön den leker

       tafatt med oss 

   och älgarna

          synar sina spår i sömmarna,

        bara när den sibiriska

               kölden knäpper till

           kommer de att samlas på landsvägen

     för att låna värme från varandras kroppar,

det är vackert, det fungerar!

Dagen stiger fram ur dimman

Ett fönster har öppnats mot världen

och talgoxen som nyss kom farande

hittar ut igen; en hund skäller på tomgång,

hösten håller på att förlora sin glöd,

sångsvanarna skärper blicken och dagen

följer med mot söder