- 2018:09-10
- Publicerad:
Utdrag ur: Jag går där jag gick
Bokens titel, Jag går där jag gick, är ett hommage till den finske diktaren Pentti Saarikoski, som döpte en av sina tidiga diktsamlingar till Jag går där jag går. Men främst är boken tillägnad en av mina trofasta medvandrare genom tillvaron och årstiderna, Sven Odén, som sorgligt nog lämnade det jordiska för en tid sedan. När jag nu går de där stigarna i grannskapet, tittar ned i Ljusnans vatten eller låter skidorna ta mig in i vintertystnaden kan jag höra vårt samtal på nytt, det känns som en liten tröst.
Jag går där jag går
”Fullmåne i slutet av februari och snö
ljusare än midsommarnatten.”
- P. Saarikoski, ur Bjuda upp till dans, 1980.
Och nu vinterifieringen
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
– bara som på försök för att bilarnas dubbdäck
ska hitta tongaffelns latitud,
men det är bara hunden som skäller
oförtrutet ikapp med sig själv
När jag går där jag går
ser den vackert svarttblänkande bäckens vattenpäls
som en pulsåder genom eftermiddagen,
går förbi sommarstugors tomhet, där bryggan
ligger uppdragen i den slyröjda dungen
där jag för ett par år sedan
mötte en älgko med kalv mitt under älgjakten,
går genom en bortdomnad schlagerrefräng,
som alla kommer ihåg
men ingen kan texten till den bortglömda melodin,
men de bortbleknade orden
finns inristade i björknäverns insida –
Nu brinner det i kakelugnen
och när en brädbit sprakar och knäpper
är det en sista, skälvande hälsning
från den tall som föll för länge sedan
i dungen där göken inte gol
Kvällsnyheterna vet berätta
att nazisterna tänker ställa upp till val
i tre svenska kommuner: Boden, Kungsbacka
och Ludvika, steg för steg arbetar sig brunrötan
in i samhällskroppen
Allt går igen, så ock decembers tända adventsljus
och de i fönstren tindrande stjärnorna
All sorg och saknad blir en del
av alldaglighetens repertoar,
åter och återigen återkommande
Nu när november
Nu när november håller på att tippa över
i snöig skottkärra
och kronärtskockshinken står laddad
som en tunna krut vid dörrposten,
kvällens saktmodiga tankar
och ett stilla snöfall
och amerikanske presidenten Trump
har visst gett sin utrikiska minister
någon sorts reprimand
vilket torde – i hedervärdhet – vara jämförbart med
den heroiske ryske majorens
tilldelade medalj av tredje graden
placerad på bringan av Josef
eller någon av hans drabanter,
men snön den leker
tafatt med oss
och älgarna
synar sina spår i sömmarna,
bara när den sibiriska
kölden knäpper till
kommer de att samlas på landsvägen
för att låna värme från varandras kroppar,
det är vackert, det fungerar!
Dagen stiger fram ur dimman
Ett fönster har öppnats mot världen
och talgoxen som nyss kom farande
hittar ut igen; en hund skäller på tomgång,
hösten håller på att förlora sin glöd,
sångsvanarna skärper blicken och dagen
följer med mot söder
Text Bengt Berg
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
