• 2018:09-10
• Publicerad: 11 oktober, 2018

En bräcklig figur i marginalen

BOK | I Bo Bjelvehammars sökande efter ursprung och bevekelsegrunder för Emil Kléens poesi framträder poetens hembygd med det öppna skånska Ringsjölandskapets odlade marker, träddungar och vatten som avgörande markörer och inspirationskällor med fria mönster och öppna strukturer att formulera poetiska bilder ur.



Bo Bjelvehammar
Om Emil Kléen
Eget förlag

Det är en bräcklig diktarsjäl som blommade under en kort levnadstid denne Emil Kléen som Bo Bjelvehammar tagit sig an. En poet som helst sökte närvarokänsla i skånska myllan hemmavid i sin naturlyriska årtidsdiktning men som inte lyckades nå de höjder han önskat sig i sin författarbana. Och som enligt vad Bjelvehammar skriver:

”Hade drömmar, som många av sina författarkollegor, att skriva den stora romanen, att skapa hållbar, tidstypisk kulturkritik och formulera skarpa stridsskrifter- allt stannade ofta vid uppslag och skisser”

Emil Kléen beskrivs som bohemisk, dekadant, besvärad av sin turberkulos uppträdande som 'en bräcklig figur i marginalen' av de sociala sammanhangen. Hans rykte som gestalt i böcker av August Strindberg och Hjalmar Söderberg äger spännvidd i litteraturhistorien. Hans nära vänskap med Strindberg gjorde sådana avtryck att Strindberg författade förordet till Kléens postumt utgivna Valda dikter samt porträtterade hans död i tuberkulos i Götiska rummen.

Bo Bjelvehammar skriver om Emil Kléens vänskap med Strindberg att :”August Strindberg inte bara följde en sann vän till den sista vilan, inne i hans hjärta var det både tomhet och mörker. Han har besökt Emil Kléen varje dag på sjukhuset under en månad, han har suttit vid hans dödsbädd, berättat och läst för honom ur Bibeln och från H C Andersens sagor, säkert berättat vad han själv håller på att skriva, vad det stått i tidningarna, vad hans vänner och fiender har för sig, inte minst kulturkritikerna.”

Bjelvehammar fortsätter:”I förordet till Emil Kléens Valda Dikter som kom ut 1907, skildrar August Strindberg Kléens dödsögonblick; 'kroppen är som ett barns, alla minnen släcks ner'”

Kléen förekommer även som porträtt i rollen som den dekadente poeten i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom och också i Anna Brantings roman Staden.

Bo Bjelvehammar söker poetens själ i den skånska mylla som skapade denne spröda stängel till naturpoet. ”Det ljusa, öppna skånska Ringsjölandskapet/.../...är livsavgörande för Emil Kléens poesi” menar Bjelvehammar

Det är ett rent fysiskt närmande till den kléenska poesin som Bo Bjelvehammar åstadkommer när han går i klinch med de lokala närheterna, som hemma vid jasminbusken på gårdsplanen där Emil tagit steg en gång rent fysiskt liksom Bjelvehammar också gör i hans efterföljd. I Bjelvehammars dissekering av ursprung och bevekelsegrunder för Kléens poesi är hemlandskapets odlade marker, träddungar och vatten avgörande markörer och inspirationskällor, med referenser av fria mönster och öppna strukturer att formulera inre bilder från. Bjelvehammar ser inspirationsvägar därifrån rakt in i det kléenska skaparcentrum i poetens inre värld. Bjelvehammar skriver:”De (landskapsmarkörerna BH:s anm.) smälter samman till en organiskt enhet, till dikter som är hyllningar till detta landskap och som visar på en ständig kärlek till hembygden. Detta kommer till hans dikter vid vandringar, på avstånd lever intrycken, han återkallar ofta minnen och hågkomster från hemmet”

”Emil Kléen är på ett sätt en diktare i minimalistisk anda”, skriver Bjelvehammar och fortsätter: ”Ett fåtal teman upprepas och tas om till oändlighet, det blir lätt att en otålighet infinner sig vid läsandet, mycket känns igen och återkommer”...”... en klaustrofobisk känsla smyger sig på...”

Bo Bjelvehammar går igenom Kléens begränsade litterära produktion med Helg och söcken 1893 först ut som ingick i serien Nyare Diktsamlingar utgiven av Bonniers, ”Där finns verk av Gustaf Fröding, Per Hallström, Verner von Heidenstam, Viktor Rydberg och August Strindberg. Ett fint sällskap för Emil Kléen”

Emil Kléens verk under sin levnad var förutom Helg och Söcken 1893, bland annat Vildvin och vallmo 1895, Fru Margit. Ett kärleksäventyr 1896. Mogen sommar 1896, Jasminer 1898. Och postumt utkomna Valda dikter, 1907 med förord av August Strindberg.

Helg och Söcken som första diktsamling agerar huvudsakligen i hembygden.

Bjelvehammar skriver:”Det är en enkel diktsamling med ett tjugotal dikter med hembygden som bärande moment.”

En av dem är Hymn med inledningsorden:

”I dina ögon drömmer våren,
dess dag af sol och safve full,
dess natt med månsken öfver snåren-
En Afrodite, böljskumsboren,
du syns mig, vek och varm i hull.”

Emil Kléen var författare, poet men också journalist. Arbetade bland annat på Kristianstadsbladet, Nya Lund, Malmötidningen och Dagens Nyheter. Under 1890-talet publicerades mycket av hans poesi och längre berättelser i tidningar och litterära magasin. Bland annat i Lundensiska studentkalandern Från Lundagård och Helgonabacken, där han debuterade 1892 och i flera nummer under åren fanns bland storheter som Axel Wallengren, Birger Mörner, Bengt och Gärda Lidforss, Ola Hansson, Per Hallström, Axel Wallgren och Knut Hamsun.

I studentkalender av år 1893 är Emil Kléen en av de flitigaste medarbetarna med sex bidrag.

Ett av dem, Vårvis, hyllar vårens återkomst. Och där finns också Pingstvisa, vars inledningen enligt Bjelvehammar ”andas Ringsjöbygd och hemtrevnad'

”Det glittrar gult i skogen,
där vivan gått i blom,
och fälten blänka gröna
och lova odlarn lön.”

Ett annat av de sex bidragen var Berceuse som är tonsatt av Hugo Alfvén avsedd att framföras med sång och piano.

”Dofta, dofta vit syren i nattens timmar,
nytänd måne, strö ditt sken, som i sölvglans glimmar
se, min kära drömmer där, där på bänken,
blond och skär, medan klövern
ångat ifrån fält och vångar,
se min kära drömmer där.
Dofta stilla, vit syren, stör ej hennes drömmar,
nytänd måne strö ditt sken uti gyllne strömmar,
stänk kring hennes blonda hår, gloria av ljus
och vår, medan ljuvlig skrider
natt i pingstens tider, natt i pingstens tider”
(Berceuse= franska: vaggvisa)

Bitvis går Bjelvehammar hårt åt Kléens poetiska mödor.

”Rytmerna och klangerna har ingen överdriven lätthet och frihet, det är snarare en brist på flyhänthet, en svulstigt staplad metrik, med snirklade och krångliga ordvändningar och formuleringar. Det förefaller som Emil Kléen suggererar sitt eget diktarjag, senare blir han rusig av både mandelolja och vaniljdoft, mycket faller in i subjektivismens dunkel. Det är ett ormbo i hans huvud kring moderskärlek, jungfruåtrå, religiösa tankar, inte sällan tar mörkret överhand och orden slutar i intighet, sorg och död....”

Och vidare enligt Bjelvehammar:”Dikterna får inte sällan en kraftlöshet, en brist på tyngd och energi, de glider bort utan att ge märkbara intryck, formspråket skapar bindningar och fastlåsningar. Det blir mera av ett staplande av ord, som ska passa in i en metallform, som inte tål överraskningar, rubbningar eller avvikelser.”

Men Bjelvehammar understryker också att i hembygdspoesin överlag är Kléen avgjort på hemmaplan:”...när Emil Kléen skriver om sin hembygd och natur blir hans ord mera självklara och enkla. Han måste inte anstränga sig eller anpassa sig till ett språk, som han inte har, inte behärskar.”

Bjelvehammar: ”Emil Kléen belyser ofta de små människornas liv, han ser deras värden och tankar, som betydelsefulla, han vill gärna utmana konventioner och moralkonservativa krafter”

Bo Bjelvehammars presentation och analys av Kléens diktning är fördjupande mångsidig och hemfaller inte enbart åt redogörande kritik utan söker hela spannet och spelet i och kring Kléens poesi mellan den djupa svärtan och smärtan liksom den ytliga och bedårande lättsamhet som bitvis i Kléens mest mekaniska verser gränsar till stapelpoesi av ordhögar. Därtill placerar Bjelvehammar utförligt och klargörande Kléens poesi i miljökontext och tidens strömningar. Och däremellan också när Kléen tar känsliga tag med naturens växlingar i hemtrakterna och det aldrig avslutade arbetet med denna närvaro där han skapar poetiska rum i sina hemmavana ordvändningar.

Det är en tilltalande och balanserad hantering av Kléens verk Bjelvehammar erbjuder som bibehåller det kritiska seendet genomgående. Jag kan som tidigare helt okunnig om denne Emil Kléens ordvandringar i sina poetiska hemlandskap väl tillgodogöra mig innehåll och märg i Kleéns texter genom Bo Bjelvehammars breda kringsyn och skickliga djupdykningar där tillförandet av substansiella faktagenomgångar ger perspektiv. Bjelvehammars mångfacetterad presentation och allsidig analys av Emil Kléens livsverk är mycket läsvärd.

Den så tidigt bortgångne Emil Kléen endast trettio år gammal skriver en månad före sin död:

”Jag vandrar hem öfver öde hed,
så trött på mig själv, vid allt så led,
mot stundande år jag skådar kall,
om fröjd, om ve de bringa;
jag hör för örat ringa:
snart och min dag är all”

Johan Emil Kléen, född 17 september 1868 i Sätofta i Skåne, död 10 december 1898 i Lund.

Bo Bjelvehammar är sociolog, författare och kulturkritiker skriver bland annat i Populär Poesi, Tidningen Kulturen och Opulens.

• Kritik