• 2018:09-10
• Publicerad: 05 oktober, 2018

Tro och vetande, klassisk konflikt i modern kostym

Om medvetandets natur, förhållandet mellan vetenskap och religion, mellan fakta och värderingar, upplysningens rationalitet kontra myter och berättelser och tradition kontra nödvändigheten av nya insikter och en uppdatering av traditionell tro. Patrik Stigsson har lyssnat till ett samtal mellan Sam Harris och Jordan B Peterson.

Sam Harris och Jordan B Peterson samlade den sjuttonde juli i år åttatusen åhörare i Londons O2-Arena för ett samtal om livet, döden, Gud och vad det innebär att vara människa. Detta var det sista i en serie möten. Före London hade man genomfört två i Vancouver och ett i Dublin.

Jordan B Peterson är en kanadensisk psykologiprofessor som, med hjälp av ett stort antal föreläsningar på youtube (bland annat mastodontserien ”The psychological significance of the biblical stories”), och boken ”12 livsregler: ett motgift mot kaos”, nått en miljonpublik världen över.  

Med referenser till neuropsykologi, myter, bibelns berättelser och tankegods hämtat från Jung, Dostojevskij och Nietzsche, försöker han förklara hur man bäst navigerar i en komplicerad värld. Hans bärande tema är frågan om vad som krävs för att skapa ordning ur kaos. Både individuellt och i ett större, kulturellt sammanhang.

Petersons berömmelse ökade ytterligare efter en intervju i brittiska Channel 4, där han mötte en frustrerad kvinnlig journalist, som trots energiska försök inte lyckades få sin vrångbild av Peterson bekräftad.

I höst kommer Jordan B Peterson till Sverige (5 och 10 november, Skandiascenen). Enligt uppgift såldes biljetterna slut på några timmar.

Sam Harris är hjärnforskare och filosof. Med flera böcker i bagaget och podcasten Waking Up är han den kanske mest tongivande representanten för det som kallas ”the new atheist movement”.

Frågorna de båda borrar i under sina möten (som finns tillgängliga på youtube) kretsar kring medvetandets natur, förhållandet mellan vetenskap och religion, mellan fakta och värderingar, upplysningens rationalitet kontra myter och berättelser och tradition kontra nödvändigheten av nya insikter och en uppdatering av traditionell tro.

Trots ämnenas tyngd talar de inför utsålda hus.  Petersons egen förklaring till att så många dyker upp är att människor i dag mer än något annat hungrar efter mening. Efter djuplodande samtal där de stora existentiella livsfrågorna tas på allvar. Han menar att de korta, stereotypa intervjuformat som favoriseras av de traditionella medierna får oss att tro att vi är dummare än vi i själv verket är.

De båda herrarna försäkrar att de håller med varandra ”till nittio procent”, men för den som tar del av diskussionerna blir det uppenbart att de står mycket långt ifrån varandra.

Harris menar att moral, etik och värderingar inte behöver ta omvägen över religiösa eller mytologiska berättelser. Med hjälp av rationellt tänkande och vetenskaplig metodik kan de utvinnas direkt ur fakta. Han pekar på den trångsynthet och dogmatism som religionsutövning historiskt visat prov på. Han beskriver religionerna som ett slags politiska rörelser, och varnar för deras irrationalitet och potentiella fundamentalistiska uttryck. Det eftersträvansvärda är en moral och mellanmänsklighet fri från vidskepelse och barnsligt önsketänkande.

Mot detta ställer Peterson det han kallar ”poetic imagination”. Han talar om den religiösa impulsen, upplevelsen av tillvarons transcendentala och mystiska dimension. En på ett personligt plan erfaren närkontakten med det heliga, ordlösa, gudomliga. Det är ur sådana upplevelser, menar Peterson, som de religiösa texterna och traditionerna vuxit fram.

Skillnaden mellan de bådas sätt att tänka blir tydlig när Harris frågar: ”Hur kan du veta att boken du nämner är gudomligt inspirerad?”, och Peterson svarar: ”Vi vet inte varifrån kreativitet kommer. Den flödar från en okänd källa. Kreativiteten kan drabba oss, övermanna oss och ta oss i besittning. Studerar man den mänskliga kreativitetens uttryck över tid, ser man att den reflekterar en större kollektiv verklighet, som man kan kalla gudomlig”. (Ordväxlingen är ungefärligt återgiven, inte ett ordagrant referat.)

Eller så här: Om någon berättar om ett möte med en död anhörig, vill Harris ta reda på vilken del av hjärnan som aktiverats och framkallat hallucinationen. Personen i fråga var troligen stressad, trött, hungrig eller påverkad av någon drog. Petersons fråga blir i stället: vad sa eller gjorde den anhörige, vilket budskap bar han eller hon med sig till dig?

Under samtalen anklagar Harris gång på gång Peterson för att inte svara på hans frågor. Som lyssnare upplever jag inte att Peterson undviker frågorna, utan snarare att han breddar perspektivet, på ett sätt som gör Harris frågor irrelevanta. Peterson har en större flexibilitet och han tycks i sitt tänkande, åtminstone temporärt, vara villig att acceptera paradoxer. Han skulle när som helst med Walt Whitman kunna utbrista: Do I contradict myself? Very well, then I contradict myself. I am large, I contain multitutides.

Peterson svarar ofta Harris med orden: ”Yes, yes, but …” Varpå han vidgar tankegången, och i sin utläggning inkluderar Harris ursprungliga påstående. När Harris får ordet krymper han åter synfältet, och flyttar samtalet tillbaka till reduktionismens ruta ett.

Harris beskriver genomgående religionsutövning och gudstro med hjälp av exempel av typen inkvisition och jihad. Peterson fokuserar på de myter, metaforer och berättelser som ger själen näring. Religionen kan vara något berikande, hoppingivande, stärkande och upplyftande.

De bådas perspektiv förefaller omöjliga att förena, med mindre än att någon lämnar det som är grundbulten i hela resonemanget, och modifierar sitt synsätt i så hög grad att det blir meningslöst. På grund av denna diskrepans stimulerar inte Harris och Peterson varandra till intellektuella höjder eller djupare andlig insikt. Tvärtom tycks de fungera som grus i varandras maskineri. För att alls nå fram till den andre tvingas de till förenkling. De lämnar därför aldrig det egna budskapets mest basala nivå.

Efter fyra två och en halvtimmes dialoger kan man alltså konstatera att den klassiska konflikten mellan tro och vetande, trots den moderna kostymen, inte heller den här gången kommit närmare en konsensuslösning. Harris och Peterson står och stampar, trampar vatten, upprepar sig.

I det större perspektivet kan dock en vindkantring noteras. De nya ateisterna har hittills utan att behöva anstränga sig nämnvärt kunnat avfärda motståndarna som inskränkta bakåtsträvare. Halmgubben man attackerat är en fundamentalistisk kreationist, som tror på Gud som en gubbe med vitt skägg, sittande på en gyllene tron i himmelen. (Kreationister existerar knappast i Europa, och är sedan länge helt och hållet utrotade i Sverige.)

Jordan B Petersons inträde på scenen har tvingat ateisterna att ta sig an de lite mer komplicerade frågorna. En av dem är vad man har att erbjuda i religionernas ställe. Vad säger Harris och hans gelikar t ex till de som med hjälp av 12-stegsprogram och tillit till en högre makt lyckats göra sig fria från missbruk? Eller till någon som finner tröst i tanken att barnet man förlorade nu är tillsamman med Jesus i himmelen?

Strax under ytan i Petersons narrativ bubblar också frågan varför någon över huvud taget viger sitt liv åt att inte tro på Gud. Varför ägnar man sin tid och energi åt att attackera och kritisera de som dragit andra existentiella slutsatser om livet och tillvaron än man själv?

Här anar vi en paternalistisk, undervisande ambition, byggd på övertygelsen att man själv har rätt, kombinerad med rädslan för att den andre inte vet sitt eget bästa. Den andre kan inte på egen hand ges friheten att prova sig fram till en fungerande livsstrategi, med eller utan Gud som bundsförvant.

Ståndpunkterna som Harris och Peterson representerar är inte nya. Skiljelinjen går som tidigare mellan de som kräver att Gud definieras, och de som ser detta som något omöjligt och kontraproduktivt.

Ateisten betraktar motståndet mot att definiera Gud som intellektuell slapphet, gränsande till lättja. Definitionen är för honom grundläggande, utan den famlar han i blindo.

De som pratar om Gud som en upplevelse, ett verb, en process, och därför omöjlig att definiera, menar att den undersökning som leder fram till denna insikt är minst lika tung, tidsödande och krävande. Men det är ett arbete är av en helt annan art.

Det perspektiv som Stéphane Mallarmé fångar med orden ”Att definiera är att döda, att antyda är att berika”, förutsätter en gränsöverskridande frihet, en öppenhet i tanke och känsloliv, som för ateisten kan verka både obegriplig, löjeväckande och skrämmande.

Mycket i Harris religionskritik är värt att ta på allvar. De organiserade, dogmatiska troslärornas övertramp ligger i öppen dager. Men Harris ambition att en gång för alla utrota de, med hans egna ord ”bullshit ideas”, som Peterson bejakar, kanske trots allt är en återvändsgränd.

Att döma av det stora genomslag Peterson fått, finns en utbredd törst efter den visdom som världens andliga traditioner också rymmer. Peterson fokuserar på bibelns berättelser, men han kallar sig inte troende kristen. I hans föreläsningar hittar man även referenser till andra traditioner, som buddhism och taoism.

I dag kan var och en av oss via nätet välja de delar ur världens andliga och esoteriska traditioner, som vi utifrån behov och livserfarenheter finner användbara. Vi kan på ett sant odogmatiskt sätt mejsla ut vår egen personliga andliga grammatik, bortom kollektiva trosbekännelser, budord, tvingande levnadsregler och förbud. En knapptryckning bort hittar vi utsökt och utomordentligt djup visdom i form av t ex Mäster Eckhart, Teresa av Ávila, Kabir, Tao te Ching, Jiddu Krishnamurti och Swami Vivekananda.

Det är kanske detta öppna, fria sökande som kommer att underminera de organiserade religionerna, snarare än den rationalitet Harris vill sätta i deras ställe. Det ökade individuella ansvar som den teknikdrivna förändringsvåg vi nu rider på för med sig, kommer sannolikt att förändra även religionsutövningen i grunden.

Peterson har efter samtalen kommenterat dem med att det är dialogen, själva tankeprocessen mellan honom och Harris, som är det värdefulla, snarare än de eventuella slutsatser man kommer fram till.

Själv landar jag som så många gånger förr i den zen-buddhistiska liknelsen om några blinda män som beskriver en elefant. Den som håller i snabeln rapporterar en helt annan iakttagelse än den som fått fatt i en av betarna.

Livet är så mångbottnat och förbryllande att vi för att kunna hantera det kanske behöver både Harris och Petersons perspektiv. De kanske kan få lov att finnas, sida vid sida, kompletterande varandra.

Fördjupning:

Sam Harris hemsida https://samharris.org/

Jordan B Petersons hemsida https://jordanbpeterson.com/

Holy books https://www.holybooks.com/

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.