- 2018:06
- Publicerad:
Tack och hej
Jag hade sjutton punkter på min lista. Jag ansågs inte ha läst på. Jag tog upp tiden. Men jag tog mitt uppdrag på allvar och insisterade. Mycket var sådant som utredningen aldrig tänkt på eller ens kände till. Birger Rosengren, som företrädde de resande, lutade sig fram och viskade: ”Ge dem inte så mycket. De kommer bara att stjäla det.”
”– Måtte de bara inte göra samma misstag som vi gjorde”, tänkte jag när jag såg skådespelarnas mäktiga #metoo-manifestation, på Södra teatern. Då, fordomdags, när regeringen Persson ännu regerade, lyftes vi av samma berusande våg av lättnad och befrielse. Äntligen skulle sanningen komma fram. Äntligen skulle förändringarna komma. Äntligen skulle man sluta avfärda oss som andra klassens människor. Äntligen skulle vi vinna likaberättigande.
Så blev det inte då. Så blev det inte nu.
Det är kanske inte sannolikt att så stora grupper svenska kvinnor hade vittnat om något så smärtsamt och stigmatiserande som sexuella övergrepp är, om det inte hade funnits en förebild. Någon drar sig kanske till minnes, en utredning – och omfattande rapportering, främst om övergrepp i andra länder – om övergrepp, på svenska barn- och fosterhem. Då cirklade det också kring vittnesmål om sexuella övergrepp.
Mycket går igen.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
”– Hur omfattande är problemet”, frågar man för att blanda bort korten, genom att upphöja bisak till huvudsak. Ty, hur många Trump-grepp (eller våldtäkter för den delen) är lagom på svenska arbetsplatser? Eller barnhem.
”– Vissa vittnesmål är kanske inte helt tillförlitliga”, säger man utan att närmare precisera sig; undantaget förmodas misskreditera helheten.
Företrädare för #metoo-uppropen kommer troligtvis också att drabbas av insikten; när man inte förmår bemöta deras argument i sak, att de försåtliga försmädligheter som ifrågasätter de som inte är i rummet, avser dem själva.
En tid efter förra valet, talade jag med Åsa Regnérs dåvarande sakkunniga, Marielle Andréasson Nakunzi. Jag har aldrig varit med om något liknande (varken förr eller senare). Hela den sociala sektorn skulle moderniseras. Det var så rika givor löftesspridning – själv var jag ”jätteviktig, en aktivist!” – att det tog mig flera dagar för att hämta mig. Det var ju ändå en företrädare för regeringen, så man må tillge mig att jag först inte insåg att det är tveksamt om Andréasson Nakunzi, eller Regnér, hade mandat att så mycket som välja pizza själva i regeringen Löfvén. Inte bara det. Det var som om de nyss hade snubblat iland på en främmande strand. Det gick inte att nå fram med någonting över denna mur av valhänt häpnad.
Följ upp vaccinationerna (mässlingen) för oss som vuxit upp på barnhem. Okontroversiellt och rätt lätt att genomföra, kan man tycka. ”Hej. Det är pappa, Staten. Jag vet, jag har varit frånvarade. Men, nästa gång du går till vårdcentralen: ta med det här brevet, så att man kan kolla dina vaccinationer. Ett bättre Sverige. För alla. Hälsar Stefan.” Det handlar om flera hundra tusen människor, så det skulle förmodligen ha rätt stort genomslag för folkhälsan. Det finns många, många, sådana exempel på möjligheter som har försuttits av ingen annan anledning än liknöjd ofärdighet.
Målet var varken förändring eller emancipation; det var att appropriera våra angelägenheter och mala dem sönder och samman.Tonen angavs direkt i den nuvarande justitieministern Morgan Johanssons direktiv till den första utredningen rörande oss. Målet var varken förändring eller emancipation; det var att appropriera våra angelägenheter och mala dem sönder och samman.
Det lyckades han med.
Efter att vi ”fått sitta med” i de statliga utredningarna, röstade Riksdagen igenom ett förslag som undantog så många som möjligt från likaberättigande. Listan är lika lång som deprimerande; t.ex. flickor som utsatts för gynekologiska ingrepp under tvång. Lagstiftningen lästes, för att skydda förövarna, inte de drabbade. I samma förslag hotade man de drabbade, med åtal för förtal, om de röjde förövarna. Johansson hade inte ens vett att frånvara utan röstade för förslaget. Förstås.
För bara någon vecka sedan, hade jag ett möte med en riksdagsman. Denna, vanligtvis sprudlande människa var så dämpad, att jag undrade varför hen alls hade kommit. Jag listade svek och lögner. Hen bekräftade det ena efter andra. Och krympte lite till. Jag fortsatte: ”– När man är i fyrtioårsåldern, kan man fortfarande tro på framtiden. Men, jag är snart sextio. Jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva, att någon av er gör någonting för någon av oss, under min livstid.” (Jovisst, jag hade övat.)
Hen bekräftade, och fortsatte: ”Det är inte bara ni …”
Nej, det är inte bara vi.
Nu ser vi konsekvenserna av den lagtolkning som växte fram under vanvårdsprocessen. Efter #metoo-uppropen har en kvinna dömts. För förtal. Vi vann aldrig vår rätt. I stället ställs nu hela medelklassen inför samma orätt.
Jämställdhetsminister Åsa Regnér, satt inte i verkställande utskottet, men det gör Lena Micko, ordförande för SKL (Sveriges kommuner och landsting). Regnér blev alltmer marginaliserad, för varje ohemul neddragning hon gav ansikte åt. Det var säkert roligt för henne, att få en sista till intet förpliktande mysstund, med folket i #metoo-uppropen. Men, man åstadkommer inget, genom att vädja till en bifigur.
Som för att bekräfta det, ser vi Eirik Stubø och Anna Takanen, teater-chefer som har blivit så visselblåsta att öronen fladdrar kring huvudet på dem skamlöst ta till efterkrigstidens mest misskrediterade undanflykt: ”Vi visste inte.” Det heter kvinnokamp och att man kämpar för sina rättigheter, eftersom att det faktiskt är en kamp; ett maktspel med få glädjeämne, men desto mer hänsynslöshet, brutalitet och trolöshet.
Redan nästan dag, kastade Regnér in handduken. Tack och hej.
Text Per-Henrik Bartholdsson
Bild Edesta barnhem, 1903, vykort. Fotograf okänd
![]() |
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera...
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |