2018:06
Publicerad: 06 juli, 2018

Diktens ledtrådar

BOK | Jag blir alltid förtjust när jag läser Katarina Frostenson. Det blir jag även när jag läser Sju Grenar. Skandalerna kring henne intresserar mig inte.

Katarina Frostenson
Sju grenar
W&W

” Någon gick fram på gatan igår nära mitt ansikte och sa
helvete in i det
jag valde att inte svara
kände en skada:det kommer att ta tid
att bli fri från den där avgrundsrösten, den anonyma
som gror i ett mörker”

Färgerna har inte försvunnit ur dikten. Vår kropp är ett excellent ting för att sätta igång en relationsrörelse med oss själva, med de andra och världen. Rösten ger oss möjligheten "att känna igen" oss, att känna att vi existerar, och detta mycket mer än ordet. Även poeterna behöver scenen eller en datastudio för att markera sina ord med en hypotetisk förstärkning som i själva verket bara är ett sätt att dämpa en egen ångest.

”vätskas ni städer, har ni humushögar, hundar med svarta
nosar som lyfter upp löven i luften
och skakar sig, våta
har ni skreva -att
drömma ett litet kranium i klippan”

Genom känselsinnet kan vi skapa mer kompletta förhållanden eftersom huden är så nära hjärnan.
Våra läppar är dörren mellan det yttre utseendet och kroppens mystiska intimitet. Tystnaden tillåter oss en återkomst till oss själva genom våra läppar. En kyss är ett närmande mellan två intimiteter och läpparna öppnar oss till smaksinnets värld med vilket vi kommunicerar med världen. Våra läppar tillåter oss en mångfasetterad serie av olika förbindelser som inget språk kan nå.

Vår kultur har dock ersatt kroppens medlings potentialitet med godtyckliga metafysiska koder som exilerar oss från oss själva och skiljer oss från vår miljö och från de andra. Idag är kroppen överallt och samtidigt ingenstans. Det rör sig om en djurkropp, en objektkropp, en bildkropp, en robotkropp eller handlar det om en kropp som är sjuk och död, en kropp som inte "än" är "vår" kropp.

” du begränsar min frihet – en ung kvinna
flicka
tacka att det inte är gränslöst att vara
ordet frihet stod kvar, bokstavligt
slets det isär
blev en sexflikig vimpel i luften -
minnet av röster av många som tågar
nu som en gåta”

Kroppen är politisk, framförallt är kvinnokroppen en teater för alla möjliga konflikter: religiösa, lagstiftande, sociala. En kvinnokropp som - ur mannaminnet - är reglerad, fängslad, övervakad, fruktad. Kvinnokroppen bidrar till den fruktansvärda motsättningen mellan Väst och Öst: Islam förslavar kvinnokroppen och förvisar den till samhällets skrymsle, Västlandet förödmjukar den och - genom gangbang och nakenhet - förvandlar den till ”Hot flesh” att konsumera.

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min fysiska grund av upplevd verklighet är avgjort något annat och är skärvor av en självbild, sprucken, genomskinlig, utan passform och givet olöslig den bild den en gång var. Ett egendomligt förhållande är att min inbillning aldrig hänger sig åt angenämare bilder än när min belåtenhet är som oangenämast och att den tvärtemot målar mindre ljust när allt ler omkring mig. Den vill inte vara i stånd att försköna. Den vill skapa.

Den kan kallas – det suveräna. I hemlighet. Den namnger sig självt. Den säger inget annat, och kallar alltid sig själv i tystnad. Det enda som hörs är då namnet. Namnets redan namngivande före namnet. Allt för den som kan läsa, och som möter den andres namn. För den som medhar kraften att bryta sigillets odechiffrerbarhet, men som också därmed behåller den intakt, som suverän och inte något annat.

jag såg Angelus Novus
tavlan i verkligheten den dagen, dagen det vände
bilden av Paul Klee som Walter Benjamin höll av, som han bar på
som är så inskriven omskriven
som jag själv knappt har tänkt på, där var den:
skör och vidöppen
brun och skär
stora ögon
på väg bort
vingar med fingrar
allt mellan barn och en ängel
som ser framåt och utåt i tiden
som om framtiden befann sig i det vi känner
som riktningslöst
i stormen som kommer

Som att sanning kan falla sönder i sanningar och sanningar kan uppstå i sanning. Liksom viljans tankar varken föds eller dör. De namnas. De kan mista namnet. Och det som i bästa fall går att bevisa måste levas fram. Levas bort. Handling kan hejdas av handling. Handling kan plånas ut av handling. Val kan följas på val. – Trons tankar bryter inte upp mysteriet. I mysteriet är sanningen en hemlighet. Sanningen är i mysteriet. Den är för alltid dold i mysteriet.

Vem där?

Ett egendomligt förhållande är att min inbillning aldrig hänger sig åt angenämare bilder än när min belåtenhet är som oangenämast och att den tvärtemot målar mindre ljust när allt ler omkring mig. Den vill inte vara i stånd att försköna. Den vill skapa. Det kan kallas – det suveräna.

I hemlighet. Suveränt i det att det kallar sig och som man åkallar i det att det suveränt kallar sig självt. Det namnger sig självt. Denna ursprungliga åkallans våldsamma makt är suverän. Absolut privilegium, oändligt prerogativ. Prerogativet ger förutsättningen för all påkallan.

Dikten säger inget annat, och kallar alltid sig själv i tystnad. Det enda som hörs är då namnet. Namnets redan namngivande före namnet. Guds förnamnsgivande det är vad rättvisan är i sin oändliga makt. Det börjar och slutar vid signaturen. För den som kan läsa, och som möter den andres namn. För den som medhar kraften att bryta sigillets odechiffrerbarhet, men som också därmed behåller den intakt, som suverän och inte något annat.

Vad är då denna klang och detta omöjliga ord som inte går att yttras?

Vad är detta begär som ibland katapulterar mystikern bortom det brukliga sättet att uppleva verkligheten? Frostenson förnimmer det inte som någonting andligt och inte heller som någonting köttsligt. Hennes strävan efter en sägbarhet hos det som just beskrivits är det centrala. Det är tack vare den här kraften som hon lever, som hon lever och dör.

avståndet är din uppmärksamhet
det var där tidigt, för närheten var svåruthärdlig
av att hon inte förstod min varelse
den var främmande, en annan, om inte helt så till delar
hon var där och jag var här, så klart
som varelse var jag av en annan art än min mor

det avståndet gav mig mitt språk

Den kristna teologin gör, via Dante, av denna kraft ett begrepp ”trahit amantem extra se…” – ”drar den älskade utanför sig själv” – för Guds nåd. På klassiskt latin har ordet en djupare betydelse: Gratia betyder samtidigt behag, älsklighet, skönhet, grace; tacksamhet; gunst, ynnest. Tydligen kommer betydelsen ”nåd” något senare.

Den viskande ängeln hos Paul Klee berättar att vår yttersta strävan i livet är att spränga jaget och att upplösas i den slutgiltiga helhet som vi såsom ofullständiga varelser upplever att vi förlorat och om vilken vi har den okuvliga känslan av att den utgör Diktens själva väsen. Dikten är väsentligen Alltet, som i sig innesluter det särskilda, häftar vid skenet att saken själv (människan, djuret, växten, mineralen o.s.v.) rentav i sitt fullkomnade väsen, är nuet.

Rummet heter Vila
utan tankar
Det är rektangeln HÄR

nu lyfter du ordet ur jorden
Här!

Som Alice
faller

Frostenson är sökandet efter ett nu.

Om Gud är död, mördad, har mördaren/människan vigt sitt eget liv åt förintelsen. Det är därför som hoppet på en sanning eller en frälsning kan rädda människan och hennes gärning undan döden. Allt skapat är givet åt förintelsen, åt lidande och åt en strävan utan mening och mål. I sin övergivenhet måste människan nu själv bli allt, det gudomliga såväl som det sataniska. Filosofin om livet kan bara ha sin början och sitt mål i avståendet från allt det som ”världen” har lärt oss. Dikten blir hos Frostenson ett sätt att skriva fram en annan verklighet (eller värld) än den givna, detta samtidigt som denna motvärld innehåller ett element av kritik och ifrågasättande.

Jag vill skriva till dig
om en sol som går ner
röd i en sund
om två svartvita torn
en tråd svävande mellan dem
och en annan tråd som för bort mina ord

Frostenson söker efter ett nu som förblir löpande och kontinuerligt, och det är detta skrivande genom vilket hon börjar om i det som ständigt pågår, som är hennes storhet.

Att tänka heter på grekiska ”noein”. Men ”noein” är inte bara ett privilegium för människan, även djuret finner med nosen, detta också är ”noein”. Att tänka betyder på grekiska alltså att finna. Ordet ”noein” är besläktat med förnimmelse. Det är inte en prioritet för diktandet utan dikten självt. På så sätt är skrivandet hos Katarina Frostenson ”ananké” (en nödvändighet) som gör att diktandet är här och inte någon annan stans. Dikten har ingen annan möjlighet än att förbli dikt.