- 2018:06
- Publicerad:
Att söka tillhörighet
BOK | Att konstatera är att det finns flera historiska sanningar, det beror på vem som skriver och formulerar orden. Det är som att lyssna till linden, dess tystnad, viskningar och småpratande kan hos en annan uppfattas, som att hela trädet rister av oro.
Jan Winter
Dieters bok : Flykting hos familjen Bergman
Förlaget Tongång
I samband med Bergmanåret 2018 skrivs det på nytt böcker om Ingmar Bergman, ett av de mest säregna och angelägna bidragen kommer från Jan Winter, som skriver om sin far och hans år hos familjen Bergman med Erik, Karin och de tre barnen Margareta, Dag och Ingmar. Den handlar inte så mycket om Mästaren och Den Store utan mer om hans familj och rollerna, som de olika medlemmarna har och samspelet i familjen.
Församlingsherden Erik Bergman står för stabiliteten, kreativiteten och sammanhållningen, Karin odlar ständigt små bekymmer, skapar konflikter, som inte sällan växer till kriser. Dottern Margareta är labil, Ingmar och Dag lever och arbetar fritt.
Politiskt är hemmet ett ormbo, allt från Eriks antinazism till Dags uttalade nazisympatier.Politiskt är hemmet ett ormbo, allt från Eriks antinazism till Dags uttalade nazisympatier.
Nu handlar inte boken i huvudsak om medlemmarna i familjen Bergman, utan framför allt om den tyskjudiske flyktingen Dieter Müller – Winter, som sjutton år gammal 1939 kommer från Berlin till Sverige och får ett hem hos familjen Bergman. Han tas upp som en son av Erik och Karin och mottas med blandade känslor av de riktiga syskonen. Allt växlar mellan kärlek och hat. Orden son och gökunge används.
Stöd Tidningen Kulturen
Självklart är det många svåra stunder för Dieter, han är stark, arbetar medvetet på att skapa ett eget liv, söka sig en ny tillhörighet, en ny gemenskap. Det är detta det handlar om att skapa ett eget liv, han lyckas och blir framgångsrik i sitt arbete.
Dieter är både arbetsam och initiativrik.
Familjen Bergmans släktkrönika har dominerats av Ingmars skriverier, framför allt i memoarboken Laterna magica. Om detta har Ingmar Bergman själv sagt att en hel del är skrönor och fantasier. Jan Winter visar nu att det är så, genom att mot Ingmars skildringar sätta andras utsagor, material från, brev, dagböcker och dokument från arkiv.
Jan Winter är mycket noggrann och varsam med källmaterialet, han har även använt fackexpertis, där hans egna kunskaper inte räckt det till. Det är ett imponerande dokumentärt forskningsarbete.
Att konstatera är att det finns flera historiska sanningar, det beror på vem som skriver och formulerar orden. Det är som att lyssna till linden, dess tystnad, viskningar och småpratande kan hos en annan uppfattas, som att hela trädet rister av oro. Detta gäller särskilt för Karin Bergmans tolkningar eller misstolkningar av flera verkligheter.
Samtidigt måste det tillstås att denna bok är färgad av två personer, far och son Winter, det är självklart så.
Men detta är en synnerligen viktig inlaga, för att förstå familjen Bergman, se de starka bruna stråken i hemmet och få inblick i ett stycke kulturhistoria. Jan Winter skriver med stor närvaro och rörelse, som sagt han är noggrann och aktsam med fakta.
Text Bo Bjelvehammar
