- 2018:06
- Publicerad:
Månadens lyrik | 2018:06
Tidningen Kulturens redaktion presenterar stolt MÅNADENS LYRIK med Einar Askestad, Cecilia Persson, Jila Mossaed, Tina K Persson.
Einar Askestad | Min livmoder
Jag är obekväm. Det är allt jag kan säga. Obekväm i mig själv. Se på den. Den är inte vacker men inte fel. Inte ful men inte vacker. Jag bär den med mig, var jag än går. Jag trivs inte i den. Den är mig främmande. Inte någon del av den känns rätt. Främmande. Ingenting stämmer på mig. Allting är för stort. Det är inte jag. Jag är en annan. När du trängde in i mig kändes det rätt. Ändå visste jag att det var fel. Jag kunde inte räcka till för dig. Du såg mig inte. Du fick någonting som inte var jag. Sådant känner man själv. Man upplever det. Du var nöjd ändå. Jag låg länge och smekte ditt bröst när du sov. Du var min man. Inte långt senare förstod jag att vår kärlek var en önskedröm från min sida. Jag som kvinna ville ha en kvinna. En kvinna som såg mig som den kvinna jag är. Jag ville bli den kvinna jag är. När jag hörde talas om operationen visste jag att den var vad jag längtat efter. Min kropp väntade på mig. Hårväxten försvann rätt snabbt. Brösten började växa. Operationen gick väl. Det främmande avlägsnades. Jag lät håret växa ut. Du tyckte om det i en pojkaktig frisyr. Du ville ha mig som kvinna. Jag ville ha dig som kvinna. Tänk om vi kunnat få ett barn. Tänk om jag vore kvinna nog att åtminstone kunna bli med barn. Kvinnan i mig ville det. Du hade en vän som kunde befrukta mig. Vi fantiserade om vår lycka. Vi kvinnor, vår kärlek. Operationen skulle ordna det. En livmoder. Sådana gick att få tag på. Jag visste att det var rätt. Det främmande skulle bort. Kroppen var nästan min. Jag var nästan den kvinna jag är. Nästan inte den där mannen jag aldrig var. Operationen lyckades. Min livmoder var min. Du satt intill sängen när jag vaknade. Vi grät av lycka. Du över att jag var din kvinna. Jag över att jag var din kvinna. Vi grät som endast kvinnor kan göra. Du sträckte dig över mig och kysste mig på läpparna. Du berättade att doktorn sagt att operationen gått bra. Men att det tillkommit komplikationer. Febern jag hade var en följd av detta. Du sade att det var problem med livmodern. Att min kropp försökte stöta bort den. Min livmoder. Jag stöter inte bort min livmoder, sade jag. Du kysste mig på läpparna, menade att jag inte skulle anstränga mig. Att jag måste ta det lugnt. Att risken fanns för blodförgiftning. Min feber steg ännu. Doktorn menade, berättade du, att det såg illa ut, men att kroppen måste återhämta sig. Du började gråta. Du sade att det såg dåligt ut. Att min kropp stötte bort livmodern. Min livmoder.
Einar Askestad är författare med elva böcker utgivna inklusive den kommande Så enkla är orden, 2018. Född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter återkomst till Sverige i trettonårsåldern – ”En upplevelse jag bearbetar än idag” – följde en internering på Lidingö samt studier på Stockholms Universitet. Därefter påbörjas de egentliga studierna – ett fortskridande projekt – i främst filosofi, teologi och historia.
Cecilia Persson | På väg till landet ingenstans
Karhögstorg är ett slutet rum
dit solstrålarna inte når
så skulle dikten kunna börja
Stöd Tidningen Kulturen
om de dödas ansikten talar
på den övergivna platsen
jag kan citera ur Jobs bok
eller se texten upplösas, sönderdelas, sönderfalla och avslutas
långt, långt bort, längre bort än jag någonsin kunde ana
frånvaron av kärlek det bestående
någon kallade det ondskan
människors banala godhet
Jobs bok är mistlurens uppgörelse med det onda
avvdunstar, förflyktigas och försvinner
någon gång kommer det växa en ny kultur i mig
som bygger sin egen världsordning
Jag tystnaden och stjärnorna.: Acrux, Wezen, Almach, Birdun, Epsilon Centauri och Benetnasch
Philadelphiakromosomen, namnet på blodets röda galax
sidenvägen in i himlen
kärvheten när man går in eller ut genom kyrkogårdsgrindarna
I Ordspråksboken, talas det om riskerna med att vara oförsiktig i sitt tal och bevakar man sin mun så bevarar man sitt liv: Mitossignalernas Telofas
döden är innesluten i ett flämtande sken
plockar dagarna med de avlidna
dygnen är lika splittrade som sönderslagna speglar
ligger i den oigenkännliga askan
i ett skruvstäd av: ingenting kan förhindra dödens ohejdbara utplånande
ingen undkommer
dödsförloppen och dödsorsakerna är lika oräknerliga som stjärnorna
livets flampunkter:
att säga någonting om sig själv
utan att säga mer än man vill att andra ska veta
berättar aldrig mer än det som jag själv vill förstå
resten är min hemlighet
tapperheten att uthärda i tomma intet
låt det ske i detet, jaget och självet
och livet strömmar in i rummen
sjunger Embla och Ask
Anna vet hur det är att
trä en tråd genom tillvarons nålsöga
Gabriele Münters målning en liten flickas huvud
rött, blått, grönt och det ljusa hårets kolsvarta
och du kommer inte tillbaka
ryms i svindlande rader som flås in på bara huden
och allt som skulle vara kärlek är hundskall
det måste skrivas om ångesttistlar och benknotornas genomförda pogromer
om inte det sägs så kommer Karhögstorg förbli ett slutet rum, en stängd plats
där solen aldrig skiner
ödet förde mig till slumpens återvändsgränd på väg till landet ingenstans
falla rakt ner i avgrunden
döden krystar fram livet, likt ett barn i det inre moderskötet
kärleken
krossade dig till marken
skummande hav bär minnets tidsvatten
väl hängd
klyver mig likt ett vedträd
kvar i det outhärdliga tillståndet,
det är här jag skall finna skillnaden mellan sanningsspråk och meningsspråk
sorgens homiletik predikar till min egen församling
det finns ingen annan än jag i det ensamma och övergivna rummet med sina kala stenväggar
i en skräckjagad värld beger jag mig till: Hortus Deliciarum ─ helighetens manuskrip: Spiritus Sanctus vivificans vita. Spiritus Sanctus vivificans vita, movens omnia, et radix est in omni creatura, ac omnia de immunditia abluit, tergens criminal
Språket befinner sig på andra sidan
orden går att läsa på tandraderna,
en dubbelseende torso utan armar och ben
rosariets vita och röda rosor besvärjer döden i strof efter strof
och mynnar ut i kontemplation
jag sår rosfrön
och tistlarna söker ljuset
bortom känslan av ett slut,
det är upphöra, ser henne försvinna i ögonvrån
i en oväntad ingivelse att Gud förväntar sig ingenting annat av mig
än att låta den sanningen gro som kärlekens pelare i mitt hjärta
öppnar munnarna och rosorna står i outsäglig skimrande blomning
upplever hur det är
att älska verkligen
älska
i landet ingenstans
Cecilia Persson (född 1967) är en författare, poet och litteraturkritiker bosatt i Lund. Debuterade 2003 och har publicerat flera böcker. Diktsamlingen "När det händer har det redan skett"(Venaröd förlag 2018) är hennes åttonde bok. Bland de tidigare publicerade arbetena är den uppmärksamma och kritikerrosade "Att bära sin egen kropp - en rapport"(Heidruns, 2013). Hon är litteraturkritiker i Magasin Opulens och medverkar regelbundet även i andra tidningar och tidskrifter. Tillsammans med professor Bo Holmberg, har hon översatt och tolkat de syriska poeterna Nizar Qabbani och Muhammad al-Maghut till svenska (Tranan förlag). Arbetet stöddes av Svenska Akademin. Hon innehar femårigt arbetsstipendium från Sveriges författarfond.
Jila Mossaed | Två dikter ur Jag föder rådjuret
Drömmer om att bli en skugga
Drömmer om att bli en skugga
En riktigt stark skugga
Tydlig
och bunden till mig själv
Väntar på det klara ljuset
Reser ingenstans längre
Ett ljus som kan skära min hud och glida in
Jag sitter under ett träd
är barn
delas till olika skuggor
blir onåbar
Ljuset klipper mig ur min lek
och ändrar på mina konturer
utan smärta
utan blod
och rörligt
Jag drömmer om att bli en skugga
en riktigt svart skugga
När dagen är mörk
När dagen är mörk
och ingenting kan bota smärtan
När allt som hörs
är skriet
och kriget
blir en dyr underhållning
är jag i skogen
gömmer mig i trädens famn
och föder ett rådjur till
Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har givit ut sex diktsamlingar på svenska. På persiska har hon publicerart både diktsamlingar och romaner. Jila Mossaed har fått flera utmärkelser som Aftonbladets litteraturpris (2015), Frödingpriset (2o16), Kallebergsstipendiet från Svenska Akademien (2017) och nu senast Jan Fridegårdspriset (2018).
Tina K Persson | Ur I en klyka av otid
En enkel ekvation:
Ställa sig till förfogande
Minnas det man inte minns
Göra sig beredd, tas i bruk
Läggas in i tidens salt
Minnas de insyltade
Lukten av mörkerfyllda
skafferier, obrutna
a v l ä g s e n h e t e r
Och bortom berg och öknar
Berättades helt visst
Om Pumpmakare och Timmermän
Om häggbärsvin du aldrig fick smaka
Därför att du inte var född
Och när du var född
var berättelsen förödd
Och Timmermannen
Och Pumpmakaren döda
Det är sådana minnen jag tycker om
Därför att de fattas mig
Såsom sånger sjungna genom tundror
Stäpp av obönhörlighet
Århundraden av
Kringvandrande vålnader
Som i drömmens tunna hinnor
*
Tecknet för tillit?
Fågelnästet
direkt på stenstranden
Kråkan signalerar
att det på vissa platser råder fred
Dagen går mot stilltimmen
*
Tiden är ett öppet omklädningsrum
För idéerna
I en mörkare del
Sys gamla symboler upp
Till ondskans Catwalk
Jag som skriver är poet och är utgiven både på förlag och med egenutgivning, Jag heter Tina K Persson, K står för Kristina och är tillagt sedan jag ville infoga mitt riktiga namn. Jag har tidigare blivit recenserad i Tidningen Kulturen. Jag har en ny diktsamling, en tunn utgåva med ett litet efterord av Lennart Sjögren. Min tredje diktsamling. Album för förlorade bilder 2012 fick fina recensioner bland annat i Kulturen.
Text Einar Askestad, Cecilia Persson, Jila Mossaed, Tina K Persson
