• 2018:06
• Publicerad: 06 juli, 2018

Månadens lyrik | 2018:06

Tidningen Kulturens redaktion presenterar stolt MÅNADENS LYRIK med Einar Askestad, Cecilia Persson, Jila Mossaed, Tina K Persson.



Einar Askestad | Min livmoder

Jag är obekväm. Det är allt jag kan säga. Obekväm i mig själv. Se på den. Den är inte vacker men inte fel. Inte ful men inte vacker. Jag bär den med mig, var jag än går. Jag trivs inte i den. Den är mig främmande. Inte någon del av den känns rätt. Främmande. Ingenting stämmer på mig. Allting är för stort. Det är inte jag. Jag är en annan. När du trängde in i mig kändes det rätt. Ändå visste jag att det var fel. Jag kunde inte räcka till för dig. Du såg mig inte. Du fick någonting som inte var jag. Sådant känner man själv. Man upplever det. Du var nöjd ändå. Jag låg länge och smekte ditt bröst när du sov. Du var min man. Inte långt senare förstod jag att vår kärlek var en önskedröm från min sida. Jag som kvinna ville ha en kvinna. En kvinna som såg mig som den kvinna jag är. Jag ville bli den kvinna jag är. När jag hörde talas om operationen visste jag att den var vad jag längtat efter. Min kropp väntade på mig. Hårväxten försvann rätt snabbt. Brösten började växa. Operationen gick väl. Det främmande avlägsnades. Jag lät håret växa ut. Du tyckte om det i en pojkaktig frisyr. Du ville ha mig som kvinna. Jag ville ha dig som kvinna. Tänk om vi kunnat få ett barn. Tänk om jag vore kvinna nog att åtminstone kunna bli med barn. Kvinnan i mig ville det. Du hade en vän som kunde befrukta mig. Vi fantiserade om vår lycka. Vi kvinnor, vår kärlek. Operationen skulle ordna det. En livmoder. Sådana gick att få tag på. Jag visste att det var rätt. Det främmande skulle bort. Kroppen var nästan min. Jag var nästan den kvinna jag är. Nästan inte den där mannen jag aldrig var. Operationen lyckades. Min livmoder var min. Du satt intill sängen när jag vaknade. Vi grät av lycka. Du över att jag var din kvinna. Jag över att jag var din kvinna. Vi grät som endast kvinnor kan göra. Du sträckte dig över mig och kysste mig på läpparna. Du berättade att doktorn sagt att operationen gått bra. Men att det tillkommit komplikationer. Febern jag hade var en följd av detta. Du sade att det var problem med livmodern. Att min kropp försökte stöta bort den. Min livmoder. Jag stöter inte bort min livmoder, sade jag. Du kysste mig på läpparna, menade att jag inte skulle anstränga mig. Att jag måste ta det lugnt. Att risken fanns för blodförgiftning. Min feber steg ännu. Doktorn menade, berättade du, att det såg illa ut, men att kroppen måste återhämta sig. Du började gråta. Du sade att det såg dåligt ut. Att min kropp stötte bort livmodern. Min livmoder.

Einar Askestad är författare med elva böcker utgivna inklusive den kommande Så enkla är orden, 2018. Född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter återkomst till Sverige i trettonårsåldern – ”En upplevelse jag bearbetar än idag” – följde en internering på Lidingö samt studier på Stockholms Universitet. Därefter påbörjas de egentliga studierna – ett fortskridande projekt – i främst filosofi, teologi och historia.

---

Cecilia Persson | På väg till landet ingenstans

Karhögstorg är ett slutet rum

dit solstrålarna inte når

så skulle dikten kunna börja

om de dödas ansikten talar

på den övergivna platsen

jag kan citera ur Jobs bok

eller se texten upplösas, sönderdelas, sönderfalla och avslutas

långt, långt bort, längre bort än jag någonsin kunde ana

frånvaron av kärlek det bestående

någon kallade det ondskan

människors banala godhet

Jobs bok är mistlurens uppgörelse med det onda

avvdunstar, förflyktigas och försvinner

någon gång kommer det växa en ny kultur i mig

som bygger sin egen världsordning

Jag tystnaden och stjärnorna.: Acrux, Wezen, Almach, Birdun, Epsilon Centauri och Benetnasch

Philadelphiakromosomen, namnet på blodets röda galax

sidenvägen in i himlen

kärvheten när man går in eller ut genom kyrkogårdsgrindarna

I Ordspråksboken, talas det om riskerna med att vara oförsiktig i sitt tal och bevakar man sin mun så bevarar man sitt liv: Mitossignalernas Telofas

döden är innesluten i ett flämtande sken

plockar dagarna med de avlidna

dygnen är lika splittrade som sönderslagna speglar

ligger i den oigenkännliga askan

i ett skruvstäd av: ingenting kan förhindra dödens ohejdbara utplånande

ingen undkommer

dödsförloppen och dödsorsakerna är lika oräknerliga som stjärnorna

livets flampunkter:

att säga någonting om sig själv

             utan att säga mer än man vill att andra ska veta

berättar aldrig mer än det som jag själv vill förstå

                           resten är min hemlighet

tapperheten att uthärda i tomma intet

låt det ske i detet, jaget och självet

och livet strömmar in i rummen

sjunger Embla och Ask

Anna vet hur det är att

trä en tråd genom tillvarons nålsöga

Gabriele Münters målning en liten flickas huvud

rött, blått, grönt och det ljusa hårets kolsvarta

och du kommer inte tillbaka

ryms i svindlande rader som flås in på bara huden

och allt som skulle vara kärlek är hundskall

det måste skrivas om ångesttistlar och benknotornas genomförda pogromer

om inte det sägs så kommer Karhögstorg förbli ett slutet rum, en stängd plats

där solen aldrig skiner

ödet förde mig till slumpens återvändsgränd på väg till landet ingenstans

falla rakt ner i avgrunden

döden krystar fram livet, likt ett barn i det inre moderskötet

kärleken 
krossade dig till marken

skummande hav bär minnets tidsvatten

väl hängd

klyver mig likt ett vedträd

kvar i det outhärdliga tillståndet,

det är här jag skall finna skillnaden mellan sanningsspråk och meningsspråk

sorgens homiletik predikar till min egen församling

det finns ingen annan än jag i det ensamma och övergivna rummet med sina kala stenväggar

i en skräckjagad värld beger jag mig till: Hortus Deliciarum ─ helighetens manuskrip: Spiritus Sanctus vivificans vita. Spiritus Sanctus vivificans vita, movens omnia, et radix est in omni creatura, ac omnia de immunditia abluit, tergens criminal

Språket befinner sig på andra sidan

orden går att läsa på tandraderna,

en dubbelseende torso utan armar och ben

rosariets vita och röda rosor besvärjer döden i strof efter strof

och mynnar ut i kontemplation

jag sår rosfrön

och tistlarna söker ljuset

bortom känslan av ett slut,

det är upphöra, ser henne försvinna i ögonvrån

          i en oväntad ingivelse att Gud förväntar sig ingenting annat av mig

            än att låta den sanningen gro som kärlekens pelare i mitt hjärta

          öppnar munnarna och rosorna står i outsäglig skimrande blomning

upplever hur det är 
att älska verkligen
älska

                          i landet ingenstans

Cecilia Persson (född 1967) är en författare, poet och litteraturkritiker bosatt i Lund. Debuterade 2003 och har publicerat flera böcker. Diktsamlingen "När det händer har det redan skett"(Venaröd förlag 2018) är hennes åttonde bok. Bland de tidigare publicerade arbetena är den uppmärksamma och kritikerrosade "Att bära sin egen kropp - en rapport"(Heidruns, 2013). Hon är litteraturkritiker i Magasin Opulens och medverkar regelbundet även i andra tidningar och tidskrifter. Tillsammans med professor Bo Holmberg, har hon översatt och tolkat de syriska poeterna Nizar Qabbani och Muhammad al-Maghut till svenska (Tranan förlag). Arbetet stöddes av Svenska Akademin. Hon innehar femårigt arbetsstipendium från Sveriges författarfond.

---

Jila Mossaed | Två dikter ur Jag föder rådjuret

Drömmer om att bli en skugga

Drömmer om att bli en skugga

En riktigt stark skugga

Tydlig

och bunden till mig själv

Väntar på det klara ljuset

Reser ingenstans längre

Ett ljus som kan skära min hud och glida in

Jag sitter under ett träd

är barn

delas till olika skuggor

blir onåbar

Ljuset klipper mig ur min lek

och ändrar på mina konturer

utan smärta

utan blod

och rörligt

Jag drömmer om att bli en skugga

en riktigt svart skugga

 

När dagen är mörk

När dagen är mörk

och ingenting kan bota smärtan

När allt som hörs

är skriet

och kriget

blir en dyr underhållning

är jag i skogen

gömmer mig i trädens famn

och föder ett rådjur till

Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har givit ut sex diktsamlingar på svenska. På persiska har hon publicerart både diktsamlingar och romaner. Jila Mossaed har fått flera utmärkelser som Aftonbladets litteraturpris (2015), Frödingpriset (2o16), Kallebergsstipendiet från Svenska Akademien (2017) och nu senast Jan Fridegårdspriset (2018).

---

Tina K Persson | Ur I en klyka av otid

En enkel ekvation:

Ställa sig till förfogande

Minnas det man inte minns

Göra sig beredd, tas i bruk

Läggas in i tidens salt

Minnas de insyltade

Lukten av mörkerfyllda

skafferier, obrutna

a v l ä g s e n h e t e r

Och bortom berg och öknar

Berättades helt visst

Om Pumpmakare och Timmermän

Om häggbärsvin du aldrig fick smaka

Därför att du inte var född

Och när du var född

var berättelsen förödd

Och Timmermannen

Och Pumpmakaren döda

Det är sådana minnen jag tycker om

Därför att de fattas mig

Såsom sånger sjungna genom tundror

Stäpp av obönhörlighet

Århundraden av

Kringvandrande vålnader

Som i drömmens tunna hinnor

                     *

Tecknet för tillit?

Fågelnästet

direkt på stenstranden

Kråkan signalerar

att det på vissa platser råder fred

Dagen går mot stilltimmen

                     *

Tiden är ett öppet omklädningsrum

För idéerna

I en mörkare del

Sys gamla symboler upp

Till ondskans Catwalk

Jag som skriver är poet och är utgiven både på förlag och med egenutgivning, Jag heter Tina K Persson, K står för Kristina och är tillagt sedan jag ville infoga mitt riktiga namn. Jag har tidigare blivit recenserad i Tidningen Kulturen. Jag har en ny diktsamling, en tunn utgåva med ett litet efterord av Lennart Sjögren. Min tredje diktsamling. Album för förlorade bilder 2012 fick fina recensioner bland annat i Kulturen.

• Poesi
• Månadens lyrik