• 2018:09-10
• Publicerad: 05 oktober, 2018

Harlan Ellison 1934-2018: Pina och plåga, skräck och våld.

”Som en modern Balzac kartlade han oförtröttligt livet i amerikanska storstäder, i Los Angeles, Detroit, Las Vegas, New York… Och nästan alltid sönderfallet bakom fasaderna.”

Ivo Holmqvist minns författaren Harlan Ellison som gick bort tidigare i år.

Hanna Arendt skildrar i sin bok ”Den banala ondskan” de första ansatserna till massdeportationer av judar i Tredje riket. I Stettin beordrade Richard Heydrich förflyttningen under en enda februarinatt 1940 av trettonhundra judar. Man slog in dörrar och släpade iväg familjer till väntande lastbilar på gatan. Det var ingen tyst aktion, tvärtom försökte man väcka så stor uppmärksamhet som möjligt. Men grannarna höll tyst, stängde sina dörrar och drog för gardinerna. Likadant när experimentet upprepades senare på hösten i Baden och Saarpfalz. Därmed var det bevisat att terrorn hade verkat. Man var rädd om sitt eget skinn, solidariteten mellan grannar höll inte när den väl sattes på prov. Vägen mot gaskamrarna låg öppen.

Knappt tjugofem år senare skedde ett ovanligt otäckt mord i stadsdelen Queens i New York, med samma mekanismer. Kitty Genovese, 28 år gammal, arbetade på en bar. En marskväll knivhöggs hon av en våldsman. Hon släpade sig runt kvarteret, ropade på hjälp en hel timme, föll sedan samman och dog. Ett av många mord, ännu ett exempel på amerikanskt våld? Det som gör hennes fall särskilt upprörande är att trettioåtta grannar bevittnade hela förloppet från sina fönster. Ingen enda hade civilkurage nog att ingripa. Åtskilligt har skrivits om händelsen, och flickans grannar intervjuades av psykologer. Kitty Genoveses namn blev för lång tid synonymt med ett i grunden alienerat samhälle.

En mycket bra och mycket obehaglig novell skrevs med den episoden som bas, Harlan Ellisons ”Galna hundars gnyende”, där ondskan tillåts få metafysiska övertoner. Tio år senare var det dags igen, en annan kvinna mördades på nästan samma plats, också denna gång med vittnen som lät bli att ingripa. ”Kom inte och säg att verkligheten är märkligare än dikten. Dikten kan alltid vara märkligare, för den är före sin tid. Den extrapolerar bara mänsklighetens varierade galenskap. Snart nog, och ledsamt nog, hinner verkligheten upp också de vildaste antaganden”, kommenterade Ellison torrt detta i företalet till novellurvalet ”Ensamvärk” som kom i Dorothee Sporrongs översättning på Wikens förlag 1992.

Kitty Genoveses namn har fallit i glömska, påstod han den gången, och han lade till en del beskheter om hyckleri och historielöshet i Amerika. Själv höll han däremot förbindelserna öppna bakåt, inte minst mot den store Edgar Allan Poe. Han hade gott handlag med det skräckromantiska och gotiska, liksom hans något äldre kollega Ray Bradbury som man under läsningen tycker sig skymta i kulisserna då och då. Båda var mästare i science fiction, båda var hemmastadda i illusionernas Hollywood, båda var kameleontiskt varierande i sina romaner och noveller. Men Harlan Ellison var nog ännu skickligare vad beträffar det berättartekniska hantverket, och ännu mera mångsidig.

1978 hade ett urval av hans science fiction-historier kommit på svenska, ”Det tysta ropet”, men det sjönk undan. Han höll hög takt i sitt författarskap: drygt femtio böcker, 1400 noveller, dessutom artiklar, essäer och filmmanus, och han översattes till flera dussin språk. Han var ett fenomen, men det riktiga genombrottet i Sverige kom aldrig, bara en bok till av honom gavs ut: ”Vredens konfekt”, 1973. I Frankrike däremot var han väletablerad, i litteraturlexikonet från Larousse ägnade man honom en lång och faktatät spalt. Myterna kring honom var många, några säkert igångsatta av honom själv. Han var född i Cleveland och växte upp i Painsville, Ohio, ett passande ortnamn. Pina, plåga och skräck finns i övermått i novellerna som ofta cirklar kring grov brottslighet. Våldsfixering, eller bara en faktisk spegling av en existerande verklighet i USA? Som en modern Balzac kartlade han oförtröttligt livet i amerikanska storstäder, i Los Angeles, Detroit, Las Vegas, New York… Och nästan alltid sönderfallet bakom fasaderna.

Förutom den skrämmande historien om Kitty Genovese dröjer särskilt två noveller i det sexhundrasidiga urvalet i ”Ensamvärk” kvar. ”En bön för ingens fiende” handlar om en nynazistisk provokation då folk köar vid en biograf som visar en pro-israelisk film. Ledaren i gruppen, en blond best, konfronteras av en äldre kvinna som överlevt förintelselägren i Europa. Så möts de på nytt, den blonde övermänniskan är själv jude, visar det sig. Allt är på god väg att sluta i frid, kvinnan förlåter sin fiende. Så sentimentalt är livet dock bara i böcker, sällan i levande livet.

Och inte heller i Harlan Ellisons noveller. Tvärtom dränks slutet i blod. Sidorna dessförinnan pekar på ett samhällsengagemang hos honom, sympatierna för ”the underdog” där han judiska börd säkert spelat in. Den sista och bästa novellen är snarast en kortroman. I ”Miss Sandaletts återkomst” har en platinablond fyrtiotalsvamp haft framgångar i B-filmer. Många år senare upptäcks hon av en PR-man när hon arbetar på en sylta i öknen. Man släpar henne till Hollywood för en nylansering, men det går förstås illa och samtliga inblandade hinner visa betydande mått av feghet och lumpenhet. Man kommer att tänka på Billy Wilders klassiska film ”Sunset Boulevard”, med Gloria Swansons som den bedagade stumfilmsstjärnan som drömmer om en ny karriär, och där det går minst lika illa.

Harlan Ellisons novell är på nivå med Scott Fitzgeralds, Ray Bradburys, Raymond Chandlers och Dashiell Hammetts uppgörelser med drömfabrikernas Hollywood. När ”Ensamvärk” var ny för drygt trettio år sedan kom Harlan Ellison till Bokmässan i Göteborg. Jag samtalade med honom inför en stor publik men minns mindre vad han sade, mer hur han såg ut. Han var kort i rocken, livlig och energisk, jag behövde bara ge honom några få stickrepliker så höll han igång. Det blev alltså bara tre böcker av honom på svenska, och det var kanske synd. Kortromanen ”All the Lies that are My Life” är värd att läsa. I den lade han fram bitar av sitt självporträtt, uppsplittrat på två huvudpersoner. Och nu blir det alltså inte mer: han gick bort för någon vecka sedan, 84 år gammal.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.