• 2018:09-10
• Publicerad: 05 oktober, 2018

Spanska inbördeskriget som litterärt motiv

Erik Cardelus sonderar de senaste fem årens litterära produktioner efter motiv från Spanska inbördeskriget och finner att ämnet: både konkret och metaforiskt, är i allra högsta grad levande.

Varför har vissa litterära motiv en starkare livskraft än andra? Frågan slår mig när jag återkommer till en avhandling som jag en gång läste. Det handlar om Diktarnas krig från 1986, skriven av Åsa Riberg, ett verk som behandlar det spanska inbördeskriget och dess avtryck i den svenska litteraturen. I avhandlingen konstateras bland annat att det spanska inbördeskriget har haft ”en överraskande livskraft som litterärt motiv.”

Det var då, över trettio år sedan. Så nära, men ändå så långt borta. Ännu hade ingen Berlinmur fallit och ingen ny globaliserad liberal världsordning öppnat sig. Inga nationalistiska och brunpopulistiska rörelser marscherade på bred front runt om i Europa. Inte som nu. Marscherade och skanderade på gator och torg, etablerade sig som partier i parlament och andra politiska församlingar.

Samtidigt låg det totalitära hotet på sätt och vis närmare då än nu, dels genom det pågående Kalla kriget och dels genom närheten i tid till Francodiktaturen som föll samman först med diktatorns död i november 1975. Många spanienfrivilliga svenskar var fortfarande vid liv.

I Risbergs avhandling är blicken vänd mot författare i det spanska inbördeskriget närmaste skuggor, som en Stig Dagerman, en Karl Vennberg, en Erik Lindegren, en Pär Lagerqvist eller en Werner Aspenström. Författare som reagerade på det som hade hänt och hände i Spanien, under inbördeskriget och den efterföljande diktaturen.

Nu är det annorlunda. Spanien är en västlig demokrati, fast förankrad i EU och dit strida strömmar av turister, konferensbesökare och husköpare rör sig, år efter år. Knappt är heller någon av alla de författare som nämns i avhandlingen i livet.

Men frågan fortsätter att studsa runt mellan 1986 och 2018, mellan nu och då. Hur starkt fortsätter det spanska inbördeskriget att leva som litterärt motiv?

Enkelt uttryckt, lever detta litterära motiv gott. I de senaste fem årens bokutgivning finns flera skildringar, utgivna på större förlag, som handlar om det spanska inbördeskriget eller ”diktarnas krig”, som det kallas av Riberg och många andra.

Närmast i tid återfinns Solidärer av Anna Jörgensdotter. Det är en imponerande roman, episkt och poetiskt rik. Här vävs 30-talskrisens politiska oro i Gävle ihop med ett Barcelona sönderslitet av inbördeskrigets polariserande och brutaliserande krafter. Två personer ställs i förgrunden – svenske Ingemar och katalanska Concha.

En hamnarbetare i Gävle och en ensamstående mamma i Barcelona. Båda åser hur fascismen växer sig allt starkare, hemma och i omvärlden. Båda kränger och krockar mellan passion och politik. Kämpande och kärlekskranka solidärer, för att anknyta till titeln och försöka ringa in denna prisbelönta text.

Mycket liv ryms också i Rune Strucks roman Pappa ville aldrig prata om Ebro från 2016. Precis som i Solidärer står arbetare i fokus, vilket var typiskt för Sverige till skillnad från många andra länder där de spanienfrivilliga ofta var akademiker. I fokus ställs här Strucks egen pappa Walter. Fadern växer upp i Hamburg, en vänsteraktivist som flyr sitt faderland när 30-talets stöveltramp eskalerar. Via Sverige hamnar Walter sedan i Spaniens inbördeskrig, därefter i Midsommarkransen, arbetarstadsdelen i sydvästra Stockholm.

Tonen är både dokumentär och känslosam, nutid blandas med dåtid. Att pappa faktiskt inte ville prata om Ebro blir tydligt under läsningens gång. För slaget vid Ebro var både tragiskt och traumatiskt. Det var inbördeskrigets största och blodigaste slag, dessutom ett av 1900-talets mest omtalade och betydelsefulla strider.

Vid denna flod drabbade hela 200.000 soldater samman mellan det stekheta juli och det höstruggiga november 1938. Över hälften på båda stridande sidor dog eller skadades svårt. Det var en djärv offensiv där de republikanska trupperna gjorde ett överraskningsanfall över den mäktiga floden som rinner genom norra Spanien. Det blev ett sista misslyckat försök att mota bort den mäktiga fascistiska armé som höll på att erövra Spanien allt sedan sommaren 1936. Resten känner de flesta av oss till – det nazistiska och fascistiska hotet växte sig starkare och mäktigare, det andra världskriget avlöste med alla grymheterna där.

Efter förlusten vid Ebro tvingades de internationella brigaderna att lämna landet. Syftet var att få de andra demokratiska västmakterna att stödja den spanska republiken. Detta för att uppväga det faktum att Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien stödde nationalistsidan militärt. Men ingen internationell hjälp gavs från Västmakterna; republikens Spanien lämnades åt sitt öde. En smärtsam händelse för fadern Walter, liksom för en hel generation vänsteraktivister och antifascister som fick se sitt hopp grusas. Speciellt smärtsam för det Spanien som sedan levde i hård diktatur mellan 1939 och 1975.

I Att skjuta hästar från 2015 möter vi Alfons Andersson, en svensk arbetarkille som strider i Spanien. Känslostyrka, en ymnig flod av händelser och ett direkt språk möter läsaren i romanen av den annars så framgångsrika deckarförfattaren Kjell Eriksson.

Annorlunda än Jörgensdotter, Struck och Eriksson närmare sig historikern och DN-journalisten Henrik Berggren ämnet. I romanen Det röda arvet från 2014 går vägen via arkiven som huvudpersonen, historikern Thomas Thorild, undersöker. Spåren leder vidare till det spanska inbördeskriget och en olöst gåta. Intrigen är långt lekfullare än hos de tidigare nämnda författaren, mer åt spionromanshållet och med drag av pusseldeckare.

Även i Den skeva platsen, utkommen postumt 2016, möter vi det spanska inbördeskriget. Författaren Caterina Pascual Söderbaum, som delvis växte upp i Katalonien, skapar här något som placeras sig mellan en släktkrönika och en studie av 1900-talets grymheter. Konkreta händelser från det spanska inbördeskriget vävs ihop med Nazitysklands vidrigheter, men även den vardagliga nazism som florerade på många håll, även i Sverige. I mörk botten ligger den egna familjens gärningar och öden, skoningslöst och hudnära skildrat.

Vad händer när vi lägger ihop alla dessa skildringar? Tydligt framträder bilden av hur svårt det är för ett demokratisk samhälle och dess medborgare att effektivt skydda sig från krafter som försöker förgöra och förstöra den demokratiska spelplanen. I synnerhet gäller det i kärva och oroliga tider, då polarisering, bitterhet, brutalisering och sekterism får fäste.

För den republikanska regeringen och armén imploderade av interna stridigheter och revirtänkande mellan olika fraktioner. Detta märks tydligt i journalisten och Spanienkännaren Nathan Shachars rika populärhistoriska verk om det spanska inbördeskriget, Sin egen värsta fiende, utkommen 2016. Socialister, kommunister och anarkister kunde sällan dra jämnt. Trots att den republikanska regeringen initialt leddes av liberala och måttfulla socialistiska krafter, polariserades och splittrades enigheten snabbt. Inte minst då endast Sovjetunionen slöt upp kring den spanska republiken, en rejäl björnkram då Stalins paranoida regim snabbt sådde split i republikens trupper.

I Spanien är såren från inbördeskriget långt ifrån läkta, om de någonsin blir det. Hanteringen av det historiska medvetandet väcker ständig polemik. Senast handlade det om beslutet att flytta diktator Francisco Francos kvarlevor från det heroiskt uppbyggda monumentet El Valle de los caídos utanför Madrid. Ett beslut som delar opionionen, men som för många är en nödvändighet för att skapa upprättelse, rättfärdighet och försoning.

Även i den pågående spansk-katalanska konflikt pyr bitterhet från inbördeskriget och från den efterföljande francodiktaturen. Katalonien var ju den region som tydligast och längst stod emot de fascistiska angriparna, något som bestraffades under den efterföljande Francodiktaturen.

För Europas del finns saker att hålla i minnet, inte minst idag då nationalistiska och brunpopulistiska krafter återigen tågar fram, på olika håll. För fascismen och nazismen har inte begravts på historiens skräphög, utan antar nya skepnader, vissa mer välkammade och politiskt salongsfäiga än andra.

Så det spanska inbördeskriget tycks vara ett litterärt motiv med ovanligt stark livskraft, nu som då. För litteraturen söker sig till det som rör och berör, till det som måste bearbetas och påminnas om. Som att demokrati och fred inte är något vi kan ta för givet, varken nu eller då. Att vi nu har en samling nyutkomna och välskrivna skildringar på svenska som hjälper oss med det är inte annat än glädjande.

Bild ovan: En grupp soldater talar med journalister under Spanska inbördeskriget, med ryggen mot kameran figurerar den amerikanske författaren Ernest Hemmingway som tjänstgjorde som krigskorrespondent. Copyright Notice © Corbis. All Rights Reserved. Credit © Hulton-Deutsch Collection/CORBIS

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.