- 2018:06
- Publicerad:
Sonja Åkesson och förortens romantik
Carsten Palmer Schale reflekterar över Sonja Åkessons poesi.
Förort. Ordet eller begreppet har inte alltid betytt samma sak, och gör det kanske, helt och hållet, inte idag heller. Jag växte till exempel själv upp i en förort. En medelklassförort i Göteborg. Den var, och är fortfarande, Göteborgs rikaste stadsdelsområde (Älvsborg, inklusive dess gräddhyllor i Långedrag och Saltholmen). Förort kan också betyda ”sovstad”, utanför de egentliga kommungränserna (med andra ord kan en sådan förort, vanligen en burgen villaförort, helt eller delvis ligga i eller rentav vara en annan kommun).
Förort luktar idag emellertid lite illa, och förknippas ofta med ”arbetslösa invandrare” och ”sociala problem”. Få kan, tror man, kan tala ren svenska i den moderna förorten. Förorten är något dåligt. ”Samtidigt omges ofta förorten, paradoxalt nog, av ett visst romantiskt skimmer (våld, etnisk mångfald, knark)”. Stureplan och Förorten möts på både ett farligt och romantiskt sätt i Jens Lapidus ”Snabba cash”.
På amerikanska kan vi tala om både villaförort och problemställe med ”white & black trash”. Oates rör sig i båda, eller på gränsen, Bukowski mest bland trasproletariatet. Som Burgess i sin barndoms (katolska) Manchester. Idag, här i Sverige, avser ”förorterna” – framförallt på TV och i skymningspressen – likafullt storstädernas ”invandrargetton”. Inte så konstigt därför att både Jonas Hassan Khemiri och Johannes Anyuru värjt sig mot sådana etiketter.
Jag gör detsamma, och har svårt att enkelt knyta an till förortens poesi som en form av poesi (eller litteratur, konst). Och detta med Rinkeby, Bergsjön, Rosengård. Det är både sant och osant. Men man måste i så fall minnas den enorma spännvidd och heterogenitet som präglar människorna där: nationellt, etniskt, språkligt, religiöst, kulturellt eller när det kommer till yrke och utbildning, livserfarenheter, åldrar. Sedan har vi ju också Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, rap-artisterna.
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
En bra representant för den förortspoesi jag själv läser är annars Sonja Åkesson. Särskilt när hon skriver om sitt liv i Halmstad, i ”Hästens öga” (1977). Läs den! Läs förresten också Sonja Åkessons och Bengt Martins brevbok (1975), Bengt Martins Sonjabiografi, Bengt Martins förord till Sonjas samlade dikter och läs för tusan Bengt Martin (som avled 2010).
Hon har inspirerat minst en halv generation radikala kvinnor och män. Hon var blond, labil, mjuk, varm, vänfast, missbrukare, psykiskt sjuk, långsint och briljant.Sonja Åkesson var en mycket språkmedveten humanist och feminist, som debuterade 1957 och satte punkt 1977. Hon har inspirerat minst en halv generation radikala kvinnor och män. Hon var blond, labil, mjuk, varm, vänfast, missbrukare, psykiskt sjuk, långsint och briljant. Ingen i Sverige, som jag känner till, skriver som Sonja skev. Hennes närmaste kollega – som jag ser det – är den likaledes utomordentliga poeten, dramatikern och kulturella mångsysslaren Kristina Lugn (som naturligtvis är en stor beundrare av Sonja Åkesson).
I Hästens öga (1977) finns en rad intressanta diagnoser av vad jag uppfattar som svenskt förortsliv. Det handlar ofta om klasskillnader. Men också om ensamhet, psykisk bräcklighet, tablett- och alkoholmissbruk. Och vardaglighet. Åkessons språk är omisskännligt och drivet på det sätt som ofta tonsätts. Många av hennes ”slagdängor” cirkulerar också. Hon skulle idag, om det inte vore för blygseln, förmodligen vara en av våra större estradpoeter.
Fyra av mina favoriter ur Hästens öga – hämtade ur hennes samlade dikter (1986), s. 445 ff – delges här den intresserad läsaren (alla under samlingsrubriken ”Halmstadsvit”). Jag vill dock påpeka att jag av utrymmesskäl strukit många rader och strofer (dikterna är ofta långa), men att jag då naturligtvis angivit detta med (…).
(På Halmstads åkrar, s. 452)
Horisonten är snävare än man kan tro
här på Halmstads åkrar.
Som i alla andra Sveriges städer
är förorterna gråvita grågula gråbruna
grågråa.
I de finare kvarteren
utanför radhusstallen
hänger rosenamplarna i givakt
över oklanderliga gräsmattor
över oklanderliga rabatter.
(…)
(Till påsk, s. 454)
Lillgrabben löser barnkorsord.
Mamma läser frökatalogen.
(Huset vibrerar av storbrorsans stereo)
(…)
Till påsk åker pojkarna till pappa.
Till påsk ska mamma måla skafferiet.
(…)
Eller jag behöver bara vända mig om;
tråkbetongbaracker, posten, kemtvätten,
tobaksaffärn, pensionärshemmet
där gubbarna smygsuper i syrenbuskskuggan
och tanterna försiktigt kikar fram
bakom nylongardinsnibben.
(Två kärlekspek till floden Nissan, s. 461)
Torsken glimmar på Nissans strand.
Morgon står i brand.
Alkisen med sin Tinto
gör mig upprymd
ger mig smärta
Nissan i mitt hjärta.
(I rökrummet, s. 469)
Margit med sin mage.
Sören med sin skilsmässa.
Aina med sina skorpor.
Bittan med sin abort.
Roffe som gör sig viktig.
Gudrun som nagelgnager.
Ingbritt som alltid stickar.
Erik som aldrig sover.
(…)
Den precisa stil, och elegans, som här kommer till uttryck, anser jag manar till omläsning och begrundan.
Text Carsten Palmer Schale
 |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |
