- 2018:04
- Publicerad:
I en klyka av otid
BOK | Någon sade, ”mellan ord och ting ryms all världens filosofi”. Man skulle också kunna säga att mellan ord och tid ryms mycken poesi, inte minst Tina K Perssons senaste diktsamling I en klyka av otid. Det är just fåfängligheten att få fatt i tiden med hjälp av orden som präglar dikterna vilka rör sig genom tid och rum, genom nutid, dåtid och framtid, genom vakenhet och dröm, allt utifrån en klyka av otids, närmast origos, utgångspunkt.

Tina K Persson
I en klyka av otid
Tonen slås an redan i första dikten vilken griper tag i teman vi får följa genom hela samlingen. Ord som tidens vegetation/av drömspår, går diktaren in i, frekvensen/mellan lögn och dröm lyssnar hon till, en frekvens som endast kan höras ifrån klykan av otid I ett träd av ren stam, en klyka i vilken hon måste sitta rakt. Vi får också läsa/höra om orden, om att tälja orden till spetsar. Teman som dessa följer vi genom dikterna, teman som viker av från den slingrande stig Persson tar med oss på, viker av men kommer tillbaka, eller gör dom det? Klykan av otid verkar befinna sig just i frånvaro av tid, och då också i frånvaro av rum, en frånvaro som det paradoxalt nog går att skriva, gestikulera och tyst skrika från, Så många decibel döda sånger/För mycket för/en människas öra//Säg då hur en Ängel förmår uthärda. Poeten är tillfällig besökare i Änglars värld och ängeln kommer tillbaka som en fråga om poetens eget jag, Är jag/En ängel och en Ond? En älskad/Förlorad här?/I slättland utom all mänsklighet.
Alla dessa ord som aldrig riktigt når fram, orden som täljts till spetsar blir till stjärnspetsar som hörs rispas I det stora inres svarta tavla och som längre fram når Ner i lungspetsarna/och under, stjärnspetsar, ord. Och så det som för mig blev själva nyckeln, Lära hur torn kan byggas/utan att rasa/Och jag lärde mig se torn rasa, ett Babels torn, en förutsättning för otidens klyka, en förutsättning för det omöjliga skrivandet, det fåfängliga, men därmed lyckade, försöket att fånga tid med ord.
I samlingens andra del, Från ett Avlägset land, närmast en pendang till den första, fortsätter det rumstidliga temat. Men här blir dikterna till viss del mer konkreta, bilderna knyts mer till en fysiskt igenkännbar värld, Tecknet för tillit?/Fågelnästet/direkt på stenstranden, och,
Stöd Tidningen Kulturen
Stöd oss med en femtiolapp i månaden!
Klicka här:
Bidra till Kulturen
Betalas via PayPal.
Tålamod
Säg det till fjärilen
Vars form väntar inne i larven
Tålamod
Säg det till flyktingen
Som väntar inuti flyktinglägret
Det är ett brutalt nu som bryter sig in, en underliggande värld som gör sig påmind. Men nuet glimtar bara till och sen är vi åter inne i otidens paradoxala rum där det Täljes en kniv med ett stycke trä/Ett hantverk för magiker. Och är inte det just vad poesin är? Ett hantverk för magiker. Persson lämnar oss kvar ensamma i klykan av otid då hon med samlingens sista rad Försvinner in i självskogen.
Samlingen är ackompanjerad av Perssons fint manipulerade fotografier av träd, av höstlig lövskog som ger ett drömskt intryck. Fotografierna, drömbilderna, som visar den omöjliga utsikten från klykan av otid, upptar en sida med dikten på den andra, förutom vad gäller de första två dikterna i Från ett Avlägset land, där bilden upptar ett helt uppslag med dikterna tryckta direkt på bilden.
Tina K Persson har I en klyka av otid åstadkommit en vacker, lyrisk, spännande och reflexiv diktsamling. Jag rekommenderar den varmt.
Text Per Nilsson
![]() |
|
Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid.
Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera…
Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: |







![Кока Б-уа, 10 лет [Public domain], via Wikimedia Commons](https://tidningenkulturen.se/files/images/stories/com_form2content/p3/f70/baba_yaga_by_koka_1916_b.jpg)







![Anna Riwkin. Självporträtt som Nefertiti, ca 1930. Moderna museet. [detalj]](https://tidningenkulturen.se/files/images/stories/com_form2content/p3/f75/riwkin2_b.jpg)


![Albert Benoit (enligt texten). Foto: Jean-Pierre Dalbéra [CC BY 2.0] (detalj)](https://tidningenkulturen.se/files/images/stories/com_form2content/p3/f73/seraphine_de_senlis_au_musee_maillol_b.jpg)














