• 2018:04
• Publicerad: 04 Maj, 2018

Slottet i Dalen

” I det där slottet fick jag lära mig att stjäla, slåss, försvara mig. Och tro mig, jag lärde mig allt så grundligt, att jag ingenting har glömt. Tyst som en vessla slank jag fram i korridorerna om nätterna, dörrar och portmonnäer öppnades ljudlöst, och jag köpte mig skridskor, skidor och fotbollar. Allierad med likasinnade såg jag till att den som ville ha ägg fick ägg, dom som ville ha äpplen fick äpplen. Tobak till den som rökte. Snus till den som snusade…” - Åke Wassing om sin barndomsmiljö på ålderdomshemmet i Bollnäs.

Slottet i Dalen, fattighuset i Bollnäs som blev ålderdomshem blev ett begrepp efter Åke Wassings självbiografiska romanserie från slutet 50-talet och början av 60-talet. Idag består slottet av vanliga lägenheter. För ett antal år sedan figurerade det emellertid i pressen då ett annat av samhällets olycksbarn Lars Inge Ferm under en tid bodde där.

I fattighusmiljön – med drag av fängelse och mentalsjukhus – tvingades alltså barnet Åke Wassing bo tillsammans med sin far under drygt åtta år på 1920- och 1930-talen. Wassing föddes i Simtuna i Uppland 1919. Pappan var bondson och han skulle överta det stora jordbruket. I avvaktan på detta arbetade han som dödgrävare på kyrkogården i Simtuna.. Han var en bohem och intresserade sig mest för jakt. Mot föräldrarnas vilja gifte han sig med en kvinna från Hälsingland som arbetade som servitris på Berns och sonen Åke föddes. Föräldrarna köpte ett jordbruk i Hälsingland. Arvet från Upplands betydligt bördigare trakter gled pappan ur händerna även om han hela livet hävdade att han när tiden var mogen skulle ta över fädernegården.

Jordbruket i Hälsingland misslyckades och även äktenskapet. Åke Wassings mamma lämnade hemmet och inledde ett förhållande med en gift man. Sedan följde en vårdnadstvist som den ekonomiskt utblottade fadern vann trots sin ansträngda livssituation. Mamman stred hårt för att få vårdnaden. Men otrohet under äktenskapet var orsak till att hon bedömdes olämplig som vårdnadshavare. Åke Wassing hette på den här tiden Karl Åke Axelsson. I de självbiografiska romanerna kallar han sig för Björn.

Åke Wassings pappa misslyckades alltså som jordbrukare i Hälsingland. Pengarna han hade med sig från Uppland tog slut. Äktenskapet slutade i skilsmässa, vårdnadstvist och bostadslöshet.Åke Wassings pappa misslyckades alltså som jordbrukare i Hälsingland. Pengarna han hade med sig från Uppland tog slut. Äktenskapet slutade i skilsmässa, vårdnadstvist och bostadslöshet. En svåger fick vårdnaden om Åke men han fick bo hos pappan på fattighuset i Bollnäs till han fyllde 16 år. Han förlorade kontakten med mamman. Att som barn tvingas bo bland psykiskt sjuka människor och åldringar på ett offentligt ålderdomshem var en uppväxt som satte djupa spår, men som också lade grunden till ett succéartat författarskap några decennier senare. Pappan och Åke hade inte ens eget rum. De delade sina liv med två åldringar i ett kalt rum i "slottets" tredje våning. Pappan arbetade som någon form av ”gårdskarl”.

Åke fick gå i vanlig folkskola, men kände sig redan då socialt märkt. Han ville inte att någon av skolkamraterna skulle se hur han själv bodde. Men alla visste att hans hem var det stora fattighuset vid Sävstaås.En gång fick dock skolkamraten Karl Rune Nordkvist – som senare också blev en känd författare följa med honom. ”Det blev en förevisning svår att beskriva. Besöket började i källarvåningen där det fanns celler för några mentalt svårt skadade människor. Där fanns också lusugnen där de nyintagnas kläder befriades från parasiter,” berättade Karl Rune många år senare. Långa, nästan ändlösa, korridorer med dunkelt ljus och "fattighuslukt" förstärker bilden av råhet och primitiv ondska.

En särskild, avgränsad, lokal på fattighuset var förlossningsrummet. I den första romanen, ”Dödgrävarens pojke”, berättas det om hur en av skogens kvinnor varje år kommit ned från vildmarken för att, efter ständiga graviditeter, föda sina barn. Men efter att förlossningen skett och barnet omhändertagits skickades hon omgående hem.

Åke Wassings böcker blev starka dokument hur den dåtida åldringsvården fungerade. Dödgrävarens son från Simtuna i Uppland, och ålderdomshemmet i Bollnäs, hade efter tio års skrivande gett ut en bok som litteraturkritikern i DN Bengt Holmqvist betecknade som ”en högst okonventionell, en förbluffande bok”. I ”Dödgrävarens pojke” sammanfattar Åke Wassings barndomens tre miljöer, storböndernas Uppland, småbrukar- och kolarmiljön i Hälsingland och anstaltslivet på barnhem och fattighus i Bollnäs.

I boken polariseras även landskapen Uppland och Hälsingland och det går som en röd tråd genom hela romanen. Även i vårdnadstvisten mellan föräldrarna figurerar landskapen.”Och äntligen faller utslaget, som inte bara mina föräldrar utan också två landskap väntat på med spänning. Ty lika fast som jag höll mina föräldrar i dragkampen, lika fast höll jag också mina båda landskap vid handen. Jag var både min far och mor i en person. Men jag var också Uppland och Hälsingland.”

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• biografi
• Åke Wassing
• Bollnäs
• Självbiografi
• Hälsingland