• 2018:04
• Publicerad: 04 Maj, 2018

Jaget i dikten

Carsten Palmer Schale reflekterar runt jaget i dikten, runt det intressanta med det självbiografiska elementet, men också det allmänt mänskliga.

DETTA: jag har många gånger under årens lopp förundrats över att en hel del läsare av mina dikter betraktat dem som självbiografiska. Mina dikter är nog mycket sällan direkt självbiografiska; kanske 2 av 100. Likaledes har jag förundrats över att en hel del av mina dikter betraktats som dokumentära. Ja, kanske 20 % av dem är det i indirekt mening.

Men häromveckan blev jag helt perplex, när en dikt uppfattades som ett ”diskussionsinlägg”, vari jag alltså skulle tagit någon sorts ställning. Detta är MYCKET intressant. Vad som kan ”vändas mot mig”, ehuru en sådan ståndpunkt för mig ter sig en aning bisarr, är ju att det faktiskt är jag som håller i pennan (också konkret; det allra mesta av det jag skriver skriver jag först för hand).

Ergo:

Det allra mesta jag skriver har sålunda mest bäring på det allmänna, och på det allmännas eventuella betydelse för ”konsumenten”. Men jag finns ju där. Någonstans!Det är ju ändå jag som någonstans, direkt, om än mestadels indirekt, hittar fram till orden, eller låter dem ”födas”. Med andra ord är jag i åtminstone i någon mening såväl biografisk som dokumentär och ställningstagande. DETTA ÄR SYNNERLIGEN INTRESSANT. Kanske borde alla dikter och prosafragment jag publicerar ha en sorts varudeklaration? Men i så fall borde ju alla andras publikationer också ha det.

Det allra mesta jag skriver har sålunda mest bäring på det allmänna, och på det allmännas eventuella betydelse för ”konsumenten”. Men jag finns ju där. Någonstans!

Det är klart att allt jag skriver bottnar i en värld; ja, en verklighet. Mina artiklar och essäer, mina politiska inlägg och mina litterära försök. Men så är det väl för alla andra seriöst syftande ”konstnärer” (om jag vågar kalla mig så) och debattörer också? Låt oss ta renässansmålarna. Även om några av dem ibland smög in sig själva i bilden, så inte handlade det  hela om regelrätta självporträtt (sådana finns det ju för övrigt många av). Eller när en poet som, låt oss säga,  Michaux skriver om hästarna som klapprar genom seklen. Skriver han då om sig själv? Knappast. Det dokumentära och det (gärna) polemiskt politiska då? Jo, där finns ju författaren någonstans. Självklart.

Men åter till mina försök. Mina INLÄGG bottnar naturligtvis i en ståndpunkt, som jag företräder, även om jag ofta hårdrar och spetsar till. Mina artiklar och essäer är självfallet färgade av min syn på författaren, författarskapet, konstnären, religionen, vetenskapen – men inte heller där handlar det specifikt om mig.

Allra mest intressant blir det ju dock självfallet när jag skriver – eller försöker skriva – ”dikter”.

Dessa dikter utgår naturligtvis någonstans, på någon nivå, från någon vinkel från just mig. Men – hävdar jag istadigt – mycket sällan, i sina slutgiltiga former, mer än till en bråkdel. Det är snarast, skulle jag vilja påstå, verkligheten som använder sig av mig – och alla andra – som språkrör för något som är mycket mer allmängiltigt än det just jag företräder. Vilken är då poängen så att säga?

Poängen är att friktioner i världen alstrar energi som alstrar mening. Dessutom är dikten till mycket stor del (ja, merparten) skriven av läsaren.

En aspekt på detta kan måhända bli tydligare om jag något lite antyder vilken poesi jag själv är mest begeistrad av. Inte är det då författare som i någon mening påminner om mig själv. Nejdå. I BTJ har jag visserligen blivit jämförd med Aspenström (som jag beundrar), men det är ändå inte därifrån jag har mina största läsupplevelser.

Historiskt handlar de om Horatius, Ovidius, Cavalcanti. Under 1800-talet om en radda ryssar, fransmän och engelsmän. OCH SÅ! Mallarmé och Valéry! Nu – 2017. Ja, Pia Tafdrup och andra danskor. Katarina Frostenson. Se där!

EN VECKA SENARE: Har ännu mer börjat tänka på det här med dikter som biografiska och dokumentära alster – och inte. Kanske kan en teori vara, att alla människor är försjunkna i ”existensen”. Samtidigt som älvor sufflerar en spökskrivare, som besöker författaren – eller målaren – i drömmen.

Varvid ett under uppstår! Därefter tolkas och omtolkas resultatet av författaren eller målaren omgångsvis – och därefter återigen ett flertal gånger av läsaren eller betraktaren. ”Avståndet” mellan ursprunget och receptionen torde med andra ord vara stort; och de möjliga tolkningarna till antalet oändliga. För egen del uppskattar jag därför allra särskilt det mångtydiga, komplexa och ”obegripliga”.

Här avslutar jag abrupt med att säga, att jag kräks över kladd-romantisk dikt, politisk plakatpoesi och julklappsrim. Snarast dyker jag djupt i det vibrerande otydliga, men magkänsligt starka. Snarast hamnar jag i Botswana, Maine och Danmark. Så är det! Och i Frankrike.

PS Jämför förresten med mitt resonemang i texten ”Självförverkligande”, där jag bland annat ställer Goethes jag mot Rousseaus. Det vill säga: samlevnadens jag mot egocentrismens (och egoismens) jag. DS

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera… Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.