• 2018:04
• Publicerad: 04 Maj, 2018

Pomperipossa - en saga om förra sekelskiftets kvinnoideal

“Det var en gång för många, många tusen år sen en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa. Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket vackrare, än vad hon själv var. Kan ni tänka er, hur hon såg ut? Hon hade två små röda ögon och en stor mun med bara tre tänder i. Och hon hade fullt med vårtor på händerna och en stor puckel på ryggen. Men det värsta var hennes näsa, för den var en hel aln lång.”

Så börjar “Sagan om Pomperipossa med den långa näsan”. Med sitt skräckinjagande yttre, sina magiska krafter och sin enorma rikedom har Pomperipossa i över hundra år skrämt slag på otalt barn. Hon har inspirerat till lekar, teatrar, sånger och kanske framförallt en skatteeffekt. För många som levde under 1970-talet blev Pomperipossa en symbol för allt som var tokigt i socialdemokratins skattesystem när barnboksförfattaren och debattören Astrid Lindgren använde sig av Pomperipossa för att illustrera sin egen skyhöga marginalskatt. Men berättelsen om hur hon kom till, och vilken funktion hon skulle fylla, är en annan.

Pomperipossa dök upp första gången år 1895 i en jultidning för barn. Sagans författare, Axel Wallengren (1865-1896) hade fått i uppdrag av folkskolläraren och publicisten Amanda Hammarlund (1854-1935) att skriva en saga som skulle vara både underhållande och uppfostrande. Det var genom tidningen “Jultomten” som Amanda Hammarlund tillsammans med sin man Emil (1853-1910) börjat lägga grunden till den svenska barnlitteraturen. “Jultomten” utkom första gången 1891 och gavs ut av Sveriges allmänna folkskollärarförening. Tidningen såldes för 25 öre av så gott som alla Sveriges folkskollärare till de barn i klassen som hade råd och den innehöll rim och ramsor, fakta om djur och historia, hälsobringande tips och kanske framförallt specialskrivna berättelser för barn. Idén med en speciell jultidning för barn var inte helt ny, men med hjälp av Hammarlunds kontakter inom folkskolan fick tidningen stor spridning runt om i Sverige. 1895 kom Amanda Hammarlund på att även de mindre barnen i småskolan skulle behöva en tidning och för att samla lämpligt material kontaktade hon Axel Wallengren och frågade om han kunde skriva en saga som skulle kunna passa. Till julen samma år dyker ”Sagan om Pomperipossa med den långa näsan” för första gången upp i tidningen “Tummeliten - jultidning för smått folk” med illustrationer av Albert Engström (1869-1940).

Det låg i tiden att göra produkter speciellt anpassade för barn. Under hela 1800-talet hade industrin tagit fasta på upplysningstidens ideal att se barn som en grupp med speciella behov - som således behövde speciella varor.Det låg i tiden att göra produkter speciellt anpassade för barn. Under hela 1800-talet hade industrin tagit fasta på upplysningstidens ideal att se barn som en grupp med speciella behov - som således behövde speciella varor. Förutom leksaker och andra produkter hade det börjat komma allt mer litteratur som riktade sig mot barn. Problemet var bara att ytterst få hade råd med en sådan lyx som böcker. Mot 1800-talets slut höjdes allt fler kritiska röster som menade att barnens bildning i och med detta var hotad. Barnen i det stora folklagret fick framförallt sin förkovran i form av folksagor - sagor som kritikerna menade var rent av degraderande och farliga för små barn. I sagorna, menade dåtidens kritiker, belönades lathet och synd medan hårt arbete och moral förlöjligades. Sagorna var förvisso fängslande, men ack så omoraliska. Det behövdes bättre litteratur till barn - något makarna Hammarlund tog fasta på. Det de gjorde var att sammanföra specialskrivna verk av erkända författare såsom Elsa Beskow och Selma Lagerlöf med illustrationer av Jenny Nyström, Carl Larsson och Albert Engström för att smyga in moralen och uppfostran mellan raderna. Roligt men samtidigt, gärna utan att barnen märkte det, uppfostrande. Tankegångarna var starkt inspirerade av en liknande debatt som just då blommade i Tyskland. Även där hade folksagor blivit omåttligt populära, mycket tack vare forskarna och tillika bröderna Grimm som åkt runt på den tyska landsbygden och samlat in och skrivit ner muntligt berättade sagor. Tanken var att det i dessa sagor skulle finnas spår av en tysk folksjäl, något som i sin tur skulle kunna användas för att förena folket kring nationen Tyskland. Efter insamlingsarbetet och publiceringen av forskningsresultatet visade det sig att sagorna blev otroligt populära bland barn. Problemet var att sagorna ofta var burdusa, ibland ekivoka, där sagornas hjältar lyckades tack vare dumhet och tur snarare än hårt arbete och god uppfostran. För att göra sagorna mer anpassade till de borgerliga hemmens barnkammare och för att de skulle ge barnen en känsla av god moral och pliktskyldighet skrevs de om. Efter flera omskrivningar och hård redigering hade en speciell typ av saga växt fram som utifrån förevändningen att vara “folksagor” uppfostrade nationens barn att bete sig moraliskt riktigt och korrekt.

I Sverige hade man också varit på jakt efter en folksjäl i sagorna under 1800-talet, och även i Sverige hade man insett att det här fanns en guldgruva för uppslag till barnlitteratur. Men 1800-talets nationalister till trots fanns det inte så många speciellt “svenska” eller “tyska” folksagor. Snarare rörde det sig om lokala varianter på sagor som inte brydde sig så mycket om nationsgränserna och sagan av den typ som de flesta av oss idag känner igen som “Hans och Greta” fanns i en mängd olika varianter. Huvuddragen var att det var två små barn som gick vilse i skogen och hungriga och trötta hamnade vid en stuga gjord av mat - bebodd av någon som ville dem ont. Vad som gör att barnen hamnar i skogen, vem eller vilka som bor i huset eller vad det är gjort av skiljer sig beroende på vem som berättar. I ett försök att kartlägga sagans spridning i Sverige visade folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-1889) till exempel att huset som sagans skurk bor i, i en småländsk variant var byggd av korv och i en uppländsk av ost. Även om grunden är den samma är det den typ av mat som ansetts exklusiv och dyr på orten vid tiden som använts. Även Pomperipossas författare har gjort om sagan - men på fler sätt än genom husets byggmaterial.

Hur författare och förläggare kom fram till Pomperipossa-sagans form och handling är svårt att säga, då både originalmanus och korrespondens försvunnit.Hur författare och förläggare kom fram till Pomperipossa-sagans form och handling är svårt att säga, då både originalmanus och korrespondens försvunnit. Men att den här typen av saga var djupt rotad både hos makarna Hammarlund och hos Axel Wallengren vid tiden för Pomperipossas tillkomst vid 1800-talets slut är högst trolig. Det är till och med så att det är i just Tyskland som Axel Wallengren befinner sig när han får i uppdrag att skriva en barnsaga av Amanda Hammarlund. Axel Wallengren hade då gjort sig känd som journalist och humoristisk skribent under pseudonymen Falstaff, fakir och han var känd för sin förmåga att leka med ord i en student-spexig ton. Hans speciella sätt kommer framförallt fram i den här sagan i hovmarskalkens enda möjligheter att uttrycka sig i utstötningar som "Ah!" och "Pa!", och i alla karaktärers fantasifulla namn. Men där Wallengrens variant av sagan skiljer ut sig mest från andra liknande sagor är att den här sagan inte handlar om två små barn, utan om en ensam kvinna - Pomperipossa.

I tidiga versioner av typen “två barn går vilse i skogen och kommer till en stuga av mat” kunde det vara både jättar, troll och annat oknytt som bodde i stugan. Att det var just en elak häxa blev nästintill dominerande under 1800-talets gång. I det borgerliga familjeideal som växte fram under andra halvan av 1800-talet där kärnfamiljen var i fokus var kvinnans roll den som moder och hustru. Hon skulle vara uppoffrande och passiv och inte ha några som helst ambitioner utanför sina barns välmående eller makens lycka. Kvinnans roll var att behaga mannen, ta hand om hemmet, vara vacker att se på och inte göra allt för stort väsen av sig. Helt enkelt raka motsatsen från den självständiga, elaka och fula Pomperipossa. Pomperipossas avskyvärda natur är det allra första vi får reda på i sagan - inte att barnen är fattiga eller utsvultna som i den om Hans och Greta. Här är det Pomperipossa som är i fokus. Hon är rysligt elak, ful och farlig men också ensam och rik - ingen tycker om henne, inte ens trollen. Pomperipossa lever i ett eget hem, nära naturen - den raka motsatsen till en domesticerad borgerlig hemmafru. Att som en ensamstående kvinna klara sig själv, både själsligt och ekonomiskt, sågs inte med blida ögon av samhället vid den här tiden. Att som Pomperipossa leva utanför samhället gick emot en lång rad av tabun för vad en kvinna skulle vara. Istället för att som en god moder ge själslig och fysisk näring till barnen gjorde hon dem ju till och med till sin egen föda.

Den här karaktärstypen är väldigt vanlig; hos bröderna Grimm heter hon 'boshafter Weib' (på engelska ‘wicked woman’), i slaviska sagor heter hon ofta Baba Jaga, i japanska Yama-Uba. Det som skiljer ut Pomperipossa från dessa kvinnor är dock att de kan vara hjälpsamma och ibland lära sagornas huvudkaraktärer saker (som då ofta är unga flickor). Även om karaktärerna gör det för egen vinning fyller de en funktion i att de hjälper huvudpersonens utveckling. Hos Pomperipossa är alla spår av hjälpsamhet eller karaktärsdanande utveckling borta. Hon finns till för sin egen skull, och det är hon snarare än barnen som för sagan framåt. I de flesta sagor av den här typen är barnen fattiga och drivs ut i skogen av båda eller den ena föräldern för att arbeta och sedan lämnas åt sitt öde. I Pomperipossa är det ingen elak förälder som driver iväg barnen, tvärtom lever prinsessan Fifi och prins Pipi en god tillvaro på slottet tillsammans med sin pappa kungen och hovmarskalken. Det är varken svält eller elaka styvmödrar som driver dem ut i skogen, utan det faktum att de är uttråkade. När barnen lyckas ta sig tillbaka efter att ha varit förtrollade av Pomperipossa får de inga bannor eller tillrättavisanden. Istället blir kungen rörd av deras berättelse och belönar både barnen och hovmarskalken. Den moraliska aspekten i den här sagan handlar inte om barnen - den handlar om Pomperipossa. Pomperipossa som en ensamstående, ful och rik kvinna som lever långt från samhället, nära naturen och som helst av allt vill bli lämnad ifred med sitt snus i sitt hus. Det var henne som barnen som läste "Tummeliten" skulle akta sig för, både från att stöta på i skogen och kanske framförallt - att akta sig från att bli.

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• barnlitteratur
• sagor
• upplysningstiden