• 2018:04
• Publicerad: 07 Maj, 2018

Judarnas krig - en vacker, läsvänlig och mäktig volym

BOK | Ingemar Lagerström har översatt Josephus ”Judarnas krig”.

Flavius Josephus
Judarnas krig
Santérus förlag

Samtidigt som främmande språk, med engelska som enda undantaget, inskränks alltmer i svenska skolor och på universiteten framhärdar ett antal erfarna översättare som är långt upp i åren att försvenska världslitteraturens stora klassiker. Ingvar Björkesson som är född 1927 har med rätta prisats för sina översättningar av Homeros och Dante, Vergilius och Hesiodos, Theokritos, Milton och Baudelaire och många fler – hans version av Ovidius ”Fasti” kom så sent som i fjol. Den fem år yngre Ingemar Lagerström undervisade engelska och tyska vid De Geergymnasiet i Norrköping fram till sin pensionering men har sedan dess hunnit med att ge ut svenska versioner av en lång rad grekiska och romerska historieverk av Xenofon och Plutarchos, Caesar, Suetonius och andra.

Nu har han översatt från grekiskan Josephus ”Judarnas krig”, i en vacker, läsvänlig och mäktig volym på drygt femhundra sidor (Santérus förlag). I sin inledning orienterar han om denne historikers författarskap och sammanfattar tidsbakgrunden, med en faktarik exkurs om den romerska hären och en kronologisk kommentar till de skilda kapitlen i de sammanlagt sju böcker som krönikan består av. Kartor, släkttavlor och ordförklaringar finns med. Det är en mönstergill utgåva som ersätter ett faksimil som förlaget Rediviva gav ut 1987, i mindre format och på fler sidor, av kyrkoherden N. J. Thunblads försvenskning från 1884: Den var dock inte den första: redan 1750 kunde Josephus läsas på svenska, fast då översatt via franskan. (1988 gav samma förlag också ut ”Josephus gamla historia”, ett ännu bastantare nytryck av en då knappt hundraårig översättning).

Thunblads version föregicks också den av ett förord om Josephus levnadshistoria, i mycket kort sammandrag. I det märks ingen kritisk distans gentemot den judisk-romerske krönikören: ”Josephus utmärkte sig från början genom en ren karaktär och en fast vilja”, och så vidare. Man hade större nytta av Hugo Montgomerys nyskrivna inledning till omtrycket. Där skisserade han den historiska bakgrunden, med de utdragna krigen mellan romare och judar som slutade med Jerusalems förstörelse år 70 e. Kr, och med fästningen Massadas fall, och han fogade till en kort lista över vetenskaplig litteratur att gå till för mera kritiska synpunkter på Josephus. 

Sven Delblanc lät i sin historiska roman ”Jerusalems natt” från 1983 ett illvilligt ljus falla över Josephus när han ger ordet till en av dennes samtida, en grekisk skeptiker och rationalist. Denne lärde man är betänkt att författa en motskrift men gör det inte: ”Redan när flaviernas ätt utslocknade, så den omskurne hunden ännu en gång måste utgiva en reviderad version av sin usla historia om judarnas krig, var jag starkt betänkt på att gripa till pennan.”  Delblancs språkrör har inte mycket till övers för Josephus Flavius, ”den omskurne hunden”, men man ser att Delblanc haft god nytta av hans viktigaste verk. Josephus krönika är värd att läsa, inte bara för att slå Delblanc på fingrarna vad gäller utnyttjande av historiska källor (det är nog inte lätt). 

Alltigenom sympatisk var Josephus inte. Ur judarnas synvinkel kunde han lika gärna ses som en överlöpare, som en patriot. Efter att ha kämpat mot romarna bytte han sida och blev officiell krönikör och romersk medborgare och fick alltså flaviernas namn. Han kom att stå nära kejsar Vespanianus och dennes son Titus, härförare i kriget mot judarna som också de figurerar i Delblancs berättelse. I den är Vespasianus en ärrad gammal krigare som pokulerar med forna kumpaner från gångna kampanjer. Man föreställer sig gärna honom så när man sett porträttet av honom i Glyptoteket i Köpenhamn, en marmorbyst som har en förbluffande likhet med Lyndon B. Johnson. Och Titus visar tvehågsenhet i Delblancs berättelse när han mera längtar till Roms förlustelser än till uppgörelser på slagfälten.

Många av krigsdetaljerna i ”Jerusalems natt” återfinner man hos Josephus, både belägringen av Jerusalem, den slutliga fasen, och ockupationen. Den mest kända bilden av detta fälttåg hittar man på insidan av Titusbågen i Rom, reliefen med den bekanta scenen från Jerusalems fall där romare bär bort den sjuarmade ljusstaken. Det mest gripande avsnittet i Josephus krönika är det allra sista, det som utspelar sig tre år efter ödeläggelsen i Jerusalem. Av de avslutande sidorna av den sjunde och sista avdelningen framgår att niohundrasextiosju människor hade flytt undan till klippfästningen Massada. Stora utgrävningar för femtio år sedan, när bland annat många skriftrullar upptäcktes, har frilagt de mäktiga murarna högt uppe på en dramatisk klippavsats några kilometer bortom Döda Havet.

Där förskansade sig judarna och där upprätthöll de ett sista motstånd. När de belägrande romarnas övermakt blev för stor trädde ledaren Eleazar fram och höll ett brandtal som ägnas åtskilliga sidor i Josephus krönika. Han uppmanade till ett kollektivt självmord som man också genomförde. Först dödades kvinnor och barn, sedan valdes tio man att döda de övriga, och så en av de tio att fullfölja pakten. Denne siste satte eld på fästningen. När han sedan kastade sig mot svärdet borde inget vittne till händelsen ha funnits (och Josephus mångordiga referat av Eleazars tal därmed vara en rekonstruktion tecknad på fri hand). Men två kvinnor och fem barn hade gömt sig i katakomberna och kunde berätta för romarna vad som hänt. 

Romarna ”skänkte henne ingen större uppmärksamhet eftersom de hade svårt att föreställa sig en så oerhörd handling. Så satte de igång med att släcka elden, slog sig fram mellan lågorna och kom in i palatset. När de då fann alla som tagits av daga, jublade de inte i tanken att de döda var deras fiender, utan de beundrade alla dessa människors ädla beslut, och det dödsförakt under vilket de handlat.” Inte undra på att storfilmer spelats in om klippfästningen och den slutpunkt på romarnas krig mot judarna som belägringen av den innebar. Inte heller historieskrivaren Josephus som gick romerska ärenden som propagandist (hans krönika heter Judarnas krig, inte Romarnas) kan dölja sin beundran inför det kallblodigt genomförda kollektiva självmordet. 

Och så tar han ett blygsamt men självmedvetet farväl av sina läsare, med ett subjektivt påstående som nog redan då han skrev det var en sanning med viss modifikation: ”Här slutar jag den berättelse som jag lovade att under iakttagande av största noggrannhet nedteckna för dem som önskade lära känna vad som tilldrog sig under det krig som romarna utkämpade mot judarna. Min framställningskonst överlåter jag åt läsarna att bedöma. Men när det gäller sanningshalten så vågar jag utan att tveka försäkra att jag under arbetets gång haft sanningen som riktmärke.”

• KÖP BOKEN via bokus.com

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.

• judar
• krig
• Kritik
• Grekland
• militaria