• 2018:04
• Publicerad: 04 Maj, 2018

Hammock

"Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform." Läs Inge-Bert Täljedals vackra novellett – en minnesteckning över ett skeende och en annan tid.

I mammas och pappas fotoalbum fanns flera kort på dem utomlands. Innan jag var född hade de en gång besökt Frälsningsarméns internationella kongress i London. Jag kunde se dem på kajen, innan de skulle gå ombord på båten. Mamma i bonnett – den karakteristiska hatt i 1800–talsstil som kvinnliga frälsningssoldater bar som en uniformsdetalj – pappa i skärmmössa. Båda i slanka svarta uniformer med blänkande metalltecken på kragar och axlar.

Där fanns också rader av kort på samma förhistoriska mamma och pappa: i aktern på Englandsbåten, i fören, i samtal med andra uniformerade kamrater vid ett kaffebord på däck, på Piccadilly Circus, i Albert Hall.

Den sommar då jag var tio år gjorde de en Hollandsresa. De hemförde mockaskedar med små dekorativa väderkvarnar och kunskap om att ”brandpost” betyder brandstation. Hollandsresan blev förstås också inklistrad i albumet. Fast de korten var generande civila. Jag såg mina föräldrar så som jag nästan aldrig sett dem i verkligheten tillsammans: mamma i klänning, pappa i kostym. Hon har en scarf som viftar i vinden och han har ljusa skor och en näsduk i bröstfickan. Både är lite tjockare än på fotona från England. De står mitt på torget i en stad där husen ser mycket annorlunda ut och en väldig fontän strilar till höger. Duvor går vid deras fötter. De ler civilt mot någon och lutar sig lätt tillsammans. Pappa håller mamma under armen.

Holland var den sommarens semester. Inte bara den sommarens, utan deras första verkliga på många år, deras för dem själva, sa de. Jag fick förstå att det var viktigt, och jag gjorde mitt bästa.

Någonting var viktigt, oklart vad – och oklart vad de egentligen gjort när de inte hade uniform. Pappa hade sett enorma tulpanodlingar med väldigt många sorter. Vår egen stora trädgård var som ett ingenting i jämförelse. Han hade tagit med sig några nya lökar hem och tryckt ner dem på måfå i gräsmattan. Så nästa år skulle jag få se.

Någon vecka efter Hollandsresan böt pappa åter från jordiga arbetsbyxor till uniform, inte till kostym. Hollandskostymen såg jag aldrig mera till.

Han hade packat sin lilla resväska och klätt sig för avfärd när han kom ned i köket till frukosten. När vi ätit lyfte han upp mig, kramade mig och bad mig se till att vattentunnan utanför växthuset inte skulle bli torr och spricka, kramade min syster och kallade henne sin lilla Kalle Anka, lyfte min minsta syster upp mot kökstaket och sa bu!, kramade mamma och sa käckt att ”vi ses snart, om Gud vill”, sa tack för frukosten till faster Edit, nickade åt farfar, tog resväskan i vänster hand och skärmmössan i höger och gick ut till droskan.

Den hade snurrat ett halvt sommarknastrande varv på grusplätten framför vildnyponbusken i skogskanten och sedan ställt sig att vänta på honom en god stund.

Han skulle till Varberg för att leda möten och sjunga ett par veckor. De som egentligen arbetade där med att sprida evangeliet behövde lite ledigt och han skulle lösa av.

– Din pappa reser bort mycket, sa min närmaste lekkamrat Gösta.

–Ja, sa jag. Men inte så långt. Egentligen skulle han ha varit missionär på andra sidan jordklotet.

Han skrev brev hem, till mamma. Hon läste nog upp det för mig och min syster, när vi satt i var sin solstol, mellan pumpen och den stora asken med hängmattan. Och om hon inte gjorde det, så har jag i alla fall läst det bland mammas efterlämnade papper:

”Kära!

Bara några rader innan vi gå till mötet i tältet. Det har varit lite kyligt så det har ej varit så mycket folk, men goda möten. I förrgår var några hornmusikanter och major Svensson här och hjälpte till. I går talade Elenborg som semestrar i Uddevalla. Bra med litet hjälp. Jag känner mig idag litet förkyld, men det går väl över. Det blåste så väldigt när Uddevalla- musikanterna var här och jag blev nog litet kall. Har ej varit ute något här ännu. Men skall se litet på sevärdheterna nästa vecka, vill Gud. Jag har köpt litet virke här och håller om dagarna ibland på att göra en trädgårdsgunga sådan som de hade i Rönninge. Du minns? Hoppas få den färdig så att barnen få den då jag kommer hem. Jag håller till i lokalen här där alla bänkar är borta. Det skall bli roligt komma hem igen, om en och en halv vecka. Hoppas Ni alla äro krya. Hälsa alla. Jag hann visst inte med de där astrarna jag hade i lådan. Kan ni sätta dem någonstans, t.ex. vid källaren eller vid altanen, där det är en del annat grönt. Be någon av barnen att fylla tunnan med vatten vid växthuset så tunnan ej torkar. Nu måste jag gå till tältet. Ni är alla mina käraste ständigt i mina tankar.

För att du ungefär ska se vad det är jag håller på att göra, skriver jag här vad det är för virke som jag köpt och håller på att arbeta med:

1.5 x 4 tum, 262 cm, 4 st 1 x 4 tum, 197 cm, 2 ”
–”– , 143 cm, 4
–”–, 88 cm, 2
1 x 3 tum, 6 met (hyvlat)
1.5 tum rundstav 220 cm 2 st Många kramar.”

Vattenslangen låg för det mesta på gräsmattan, färdig att skruvas fast på pumpen. Det krävdes att man vattnade mest varje dag. Runt körsbärsträden och äppleträden kunde man låta strålen rinna rakt ner för att dränka in rötterna ordentligt. På gräsmattan och i blomrabatterna skulle man sätta tummen för slangmynningen för att skapa ett strilande, vars täthet och bredd fick anpassas till vad det gällde. Ibland, när tummen blivit kall, hände det att man tappade greppet så att strålen slog ut med alltför stor kraft och nästan bröt av en blomstängel eller två mitt i rabatten. Då låg de hårt tillplattade med bladen halvt översköljda av små jordklumpar som stänkt upp av vattenstrålens plötsliga och helt felaktiga attack.

Jag gick omedelbart och skruvade fast slangen vid pumpen, drog upp den till växthuset och fyllde tunnan. Vattnet som först kom ut var varmt, av solen som skinit hela förmiddagen på slangen där den legat i vida ringlar i ett hörn av gräsmattan.

Jag tänkte inte så mycket på att pappa var borta innan han kom hem igen. Han var trött och ville inte gå med och meta i kanalen.

–Jag tror jag har blivit ordentligt förkyld, sa han.

Men han gick inte och la sig. I stället frågade han var vi hade satt astrarna, och så gick han för att se hur de hade tagit sig, och om han skulle plantera om dem på några andra ställen.

Ett par dagar senare fick vi paketet med alla brädor som han hade sågat till och borrat hål i mellan mötena i Varberg. En liten lastbil kom och ställde av det alldeles utanför grinden. Det var för stort och tungt för att man skulle kunna bära in det på gården. Tillsammans öppnade farfar och pappa snörena. Farfar muttrade små frågor, vände och vred på bitarna, jämförde, måttade om hålen satt på rätt ställen. Han såg nöjd ut. Pappa ropade på oss barn. Så bildade vi kedja och langade in brädorna, en efter en tills de hamnat i fint sorterade högar på gräsmattan.

Det var spännande att hjälpa pappa att sätta ihop alltsammans. Vi höll till bakom syrenen. Där skulle det bli en utmärkt plats för gungning, sa han, och det tyckte jag också. Först hade jag ingen aning om hur det hela skulle passas ihop och se ut. Men ganska snart förstod jag: det var ett litet golv med två små bänkar mitt emot varandra som skulle hänga i en stor ställning. Det liknade inte alls gungorna i gungparken utan var mer som en gunga för vuxna. Den skulle bli pampig.

– Å, det blir en hämmock, sa mamma förtjust.

– Jaså, sa pappa.

– Det heter så på engelska, sa mamma.

– Jaså, sa pappa. Hammock.

– Nej, hämmock, sa mamma. Det heter så på engelska.

– Hammock.

Pappa tog i för att måtta ihop två brädor över en bult innan han skulle dra ihop dem med en vingmutter. Han trädde en stor bricka på bulten och grep efter muttern som låg och väntade på en bräda.

– Hämmock.

– Hammock.

– Varför säger du så där? Varför gör du dig till? Jag hade faktiskt engelska tre år i flickskolan och vet att det uttalas hämmock. Det vet du också, fast du bara gått sex år i folkskola.

– Hammock, sa pappa roat och knäppte till vingmuttern med pekfingret så att den snurrade runt några varv som en propeller.

– Hämmock. Lär inte pojken fel, sa mamma. Han ska ju börja läroverket.

– Hammock, sa jag.

Då blev mamma sur och gick in igen.

Pappa och jag blev inte klara med gungan den kvällen. Det var ett par hål som måste flyttas lite grann och vi måste låna ett grövre borr någonstans. Men man kunde ändå se precis hur det skulle bli. Den skulle passa perfekt på gräsmattan bakom syrenen.

– Heter det hämmock eller hammock? frågade jag honom.

Han skrattade och tog mig om axeln, och så gick vi till farfars verkstad och la tillbaka sågen, rörtången, hammaren och vinkelmåttet på deras rätta platser för den dagen.

[- - -]

Tidningen Kulturen vill återupprätta den kulturkritiska essän som litterär form. Det för att visa på konst och humanioras betydelse i denna mörka tid. Förenklade analyser av vår samtid finns det gott om, men i TK vill vi fördjupa debatten och visa på den komplexitet som speglar vår samtid. Tidningen Kulturen är gratis att läsa, men inte att producera... Stöd oss med en femtiolapp i månaden! Klicka här: Bidra till Kulturen Betalas via PayPal.